att välja tapeter

Hej, hur mår ni? Jag är två pass in i min nattvecka och sitter vid köksbordet och tänker på tapeter. Jag skulle så gärna vilja tapetsera min hall. Men det är svårt att välja. Det finns många vackra tapeter, men det finns fler saker än skönhet att ta hänsyn till. 

Så som varför jag tycker att just den här eller den där tapeten är fin. Om det är för att jag sett den hos någon annan, är chansen stor att många andra gjort det. Och då kommer dom att tänka när dom ser min tapet och känner igen den: ”Jaså jaha, hon är en sån. En sån som inte ens kan välja vad hon ska ha på väggarna själv. Vid närmare eftertanke så hade jag det på känn.”

En annan risk med att välja en tapet jag sett hos någon annan är att det är en trend, och att mina intensiva positiva känslor för tapeten kan släckas på samma sätt som dom tändes, likt ett rus, utan förvarning och plötsligt. 

Kvar blir jag då med en tapet jag inte längre tycker om och som påminner mig om min jagsvaghet. Och än värre blir det eftersom jag uppenbarligen kunde räkna ut och förutse hur det skulle spela ut sig. Kanske hade det varit lättare att förlåta om jag plötsligt en dag överrumplades av insikten – ”suck, vilken tröttsam tapet och vilket än mer tröttsam person som valt den. Men jag visste ju inte bättre!” Men jag vet, alltså är jag helt och fullständigt förbjuden att välja en tapet som påminner mig om någon annan. 

Men det är mycket svårare än vad man tror att välja saker helt själv. Att plocka bort den sociala aspekten av estetik känns nästan omöjligt. Att tycka att något är vackert är att associera, oftast till någon annan man gärna vill vara lite mer som. Är det ett så allvarligt brott att vilja vara mer som någon annan och lite mindre som mig själv?

Så alltså måste jag välja en tapet som påminner mig om något. Och om den strängt förbjudet inte får påminna mig om någon annan, så får det väl bli en tapet som påminner mig om mig själv.

Att välja en tapet som påminner mig om min barndoms somrar är både högstatus och säkert en ganska stabil idé. Alltså som i en stabilt positiv association. Inte för att min barndom var särskilt lycklig, men den var inte heller särskilt olycklig. Kanske är det samma sak som att den var lycklig. Jag minns det som att det var bra väder.

Tänk er när folk kommer hit och dom utbrister, “Vilken tapet!”. Då kan jag svara, “Den påminner mig om min barndoms somrar. På Öland, i Byxelkrok, hade min mormor och morfar ett hus och längst ut på gaveln fanns ett sovrum där min mamma låtit sätta upp en tapet. Den var småblommig och otroligt tät. Det kändes som att vara tätt omsluten av en sommarstorm. Och! På baksidan till huset där jag växte upp, där växte också en gigantisk kaprifol. Jag minns än idag hur det doftade om kvällarna.” Och då skulle dom svara: “Ett så otroligt avslappnat och autentiskt val du gjort. Blommiga tapeter har förstås varit inne ett bra tag nu, men vi tror på dig och på att din unika berättelse är helt äkta och sann.”

“Tusen, tusen, tusen tack” skulle jag svara. 

*

Läs också:

• Om mormors tandläkarskåp

• Om skönhet