den stumma staden

Dom senaste dagarna har staden varit svår att förstå. 

Mina dagar i staden har sett ut såhär; jag vaknar i min säng, jag föreställer mig hur jag går upp, klär på mig, går ner för dom fyra trapporna och sedan ut på gatan. Men där har föreställningsförmågan tagit slut. Jag har inte kunnat förstå åt vilket håll på gatan det skulle finnas någon mening med att gå. 

Så jag har blivit kvar där jag vaknat. Med persinnerna nere har jag sett Natten är Dagens Moder  i SVTs akriv. Sedan har det blivit eftermiddag eller tidig kväll, och då har jag har stigit upp, borstat håret och promenerat bort mot stadsdelen med alla barerna. Väl där har jag druckit öl med den ena efter den andra, gått från ställe till ställe. Sedan har det blivit morgon och allt har börjat om.

Exakt den här dagen hände tre gånger. Likt hon i om uträkning av omfång, genomlevde jag samma stumma vårdag och iskalla vårkväll igen och igen. På den tredje dagens kväll berättade jag för Maja om den stumma staden. Och sedan fortsatte jag att berätta lite till om allt det där jag är rädd för, men nu sagt så många gånger att orden låter som om dom sägs på ett annat språk, historien är nu så välformulerad och parerad.

Men Maja svarade som om hon bara hört det där första, hon höll med om att staden är stum på dagen. I städer är dagarna utan ljus, och sedan kvällarna utan mörker. Du måste ta dig ut och härifrån så fort du vaknar och inte återvända förrän du är trött, förklarade hon på ett ungefär.

Morgonen efter, vilket var den fjärde morgonen, efter den tredje natten, klev jag genast upp ur sängen. Jag drack en kopp kaffe, kokade ett ägg och packade en väska med halsduk keps och bok. Sedan gick jag ned till busshållplatsen och en halvtimme senare klev jag av. 

Det första som mötte mig var ett stort buskage av ljusa gröna blad. Jag började gå och passerade byggnader  i ljust tegel. Jag lade mina händer mot husväggarna och kände hur solen värmt upp det, som en karaktär i en roman eller som någon som bestämt sig för att bli lite sinnessjuk. 

Jag kom fram till ett slott. På framsidan växte murgröna och framför slottet fanns en trädpark och följde man stigen kom man till en magnoliaträdgård. Framför ett hav av lila blommor, ännu en bit längre in i skogen, sa en kvinna till mig, 

“Visst är det vackert?” Jag ville inte att hon skulle sluta prata med mig så jag frågade vad blommorna hette. 

“Det är julrosor. Har du sett björkarna? Om du korsar järnvägen och sedan tar höger så kommer du dit.” sa hon. Jag gjorde som hon sa och stod sedan helt stilla mellan dom vita, raka stammarna. 

Jag återvände till slottet och satte mig på trappan framför ingången, lutade mig mot fasaden och började läsa i Hanna Nordenhöks bok Underlandet. En dag ska jag också skriva precis sådär. Efter ett tag lade jag mig på gräset. Jag rullade runt och lade mig på mage. Jag gjorde några yogaposer trots att jag hade jeans. Efter ännu ett litet tag blev jag trött, och då åkte jag hem. 

När kvällen kom var jag tillbaka i staden. Det var söndagskväll. Jag bestämde mig för att ställa klockan en timme tidigare än vanligt. Att gå upp tidigt är bra ensamhetsmatematik, långa morgnar och korta kvällar. Alla vill vara ensamma på morgonen, ingen vill vara ensam på kvällen. Tänk att hon sitter sådär och skriver medan det blir ljust, plötsligt lägger sig ett rosa skimmer över det stumma och tystnaden förvandlas, blir till ett utrymme istället för ett tomrum.