frågor & svar: om att vara läkarstudent och om stockholmssyndrom

Hej Sardellen!

Vet att du helst inte pratar om läkaryrket på bloggen, men som en hängiven läsare som dessutom pluggar till läkare själv är det oundvikligt att jag suger åt mig allt du skriver om sjukhuset i bloggen. 

Min fråga är väl kanske – hur var klin för dig? Jag har precis börjat och tycker det är väldigt svårt, även om det också är väldigt kul. Svårt att komma ihåg vad patienten säger för jag fokuserar så mycket på vad jag säger, svårt att höra blåsljud, svårt att koppla anamnes och fynd till vad jag faktiskt lärt mig innan. Har du några tips? Minns du några reflektioner från när du själv gick klin? Var det svårt för dig med, eller gled du in i de snygga narkoskläderna från dag ett? Hade varit väldigt kul (och kanske tröstande) att höra!

”Klin” är alltså när man börjar praktisera på sjukhuset. Jag minns nästan inget av mina kliniska placeringar. Mitt fokus var på helt andra saker. Typ att vara uppe hela nätterna och hänga efter en kille som inte kunde bestämma sig och äta så lite som möjligt istället för att prata om att min mamma helt plötsligt, och samtidigt inte plötsligt alls, bara dog.

Det jag minns är att det kändes som att jag inte lärde mig någonting. Nya handledare varje dag som inte fått en minut extra i sitt schema för att handleda och mest lät en sitta och titta på.

När jag sedan började jobba kändes det som att jag inte kunde någonting. Men så småningom, kanske efter att ha jobbat som läkare i ungefär 8 månader började saker falla på plats. Sedan när jag jobbat i ett år till kände jag att det här med att jobba på akuten är jag ju faktiskt ganska bra på. Vad ni än ringer om, vem som än trillar in genom dörren, så kommer jag att fixa det. 

Och sedan när jag började på narkos, tog det väl åtta månader igen innan det började kännas som att det ens var lagligt att jag skulle få hålla på med det här. Nu har det gått ett år. Det är fortfarande jättesvårt och jag blir ofta jätteosäker, varvat med vissa saker som börjar gå på rutin. Den här veckan har jag börjat på på IVA och det känns som att börja om från början igen. Och så kommer det fortsätta. En del av att orka vara läkare är ju att vänja sig vid att känna sig sämst.

Alla är vi förstås olika, men min poäng är: det tar lång tid att lära sig svåra saker. 

Det är faktiskt helt sjukt att förvänta sig att kunna jobba som läkare innan man lärt dig det. Alltså helt, helt sjukt! Det är så typiskt läkarstudenter att pyska ur sig själva (och alla omkring sig!) med sinnesjuka och totalt världsfrånvända krav på sig själva. Något som faktiskt hindrar er från att lära er saker.

Jag försöker säga till studenterna jag handleder: “alla frågor jag ställer till dig är för din skull, jag förväntar mig inte att du ska kunna svara på en enda en av dom. Mina förväntningar på dig är obefintliga.” 

En sak som ni studenter gör hela tiden, är nämligen att ställa frågor som ni egentligen inte undrar, utan som bara är i syfte att visa hur mycket ni själva kan. Vi är liksom tränade i att att vilja imponera och briljera. Till alla läkarstudenter som läser den här bloggen: sluta med det genast. Ingen bryr sig om hur mycket du kan. Ni kan jättelite, och det är precis som det ska vara. Försök att ställa frågor du är genuint nyfiken på. Fråga mig bara inte en enda gång till hur man gör AT i Köpenhamn för då kommer jag dö av tristess och du får hålla primärjourstelefonen och larmsökaren själv resten av kvällen. 

Sammanfattningsvis, klin är en jättespeciell miljö. För mig var det jättesvårt att trivas, jag försökte ärligt talar inte ens. Mitt råd är helt enkelt att bara försöka stå ut, lita på att du kommer lära dig tillslut och snälla sänk kraven, för din egen och alla andras skull. 

Om du hade fått välja om, alltså inte börja om nu, utan gått tillbaka i tiden och valt om från start, hade du valt läkaryrket igen eller något annat? Jag tror inte jag hade det nämligen.

Jag hade kanske svarat lite annorlunda innan jag började på narkos, men nu är svaret väldigt enkelt. Jag älskar jag verkligen mitt jobb, med en viss besatthet, och längtar ingen annanstans. Det känns typ aldrig som att jag jobbar, utan istället är på en jätterolig kurs varje dag.

En kurs där det alltid är skarpt läge och där varenda millimeter av mig utvärderas och betygsätts, ibland efter outtalade och diffusa kriterier. Men på något sätt så vet jag att jag aldrig skulle vilja ha det på något annat sätt. Jag älskar, och hatar, att vara i en miljö det förväntas att vara perfekt. Jag blir kanske lugn av att det finns en så tydlig riktning. Lite som att vara olyckligt kär, när man är olyckligt kär vet man alltid vad man vill. Kanske är detta ett Stockholms-syndrom som krävas för att stå ut i en extremt pressad miljö, men jag orkar inte gå in i den känslan just nu, och är inte mottaglig för några som helst goda råd, så låt mig leva och dö i mina illusioner.

När jag jämför arbetsvillkor och löner med vänner i andra likvärdiga branscher så förstår jag att man som läkare kanske dragit en nitlott. Kanske hade livet var mer “soft” om man blivit civilinjengör istället. Alla män i min familj är mangementkonsulter och framförallt min ena bror har en väldigt föraktfull inställning till att jobba inom sjukvården. Alltså som i att han, uttalat, tycker att man är dum i huvudet om man valt att bli läkare istället för att läsa teknisk fysik. I min sinnesjuka familj är jag alltså en hopplös bohem som bor i Malmö och jobbar som läkare. 

Men en annan sak som är soft, är dels att inte vara ett jävla rövhål som min bror, är att inte behöva arbeta med pengar och kapitalistiska värden. Det finns såklart fler jobb än läkare som uppfyller dessa kriterier. Men läkare är ju ett utav dom. Och det är otroligt soft att ha ett yrke som har så hög status i nästan samtliga kretsar, hur mycket jag än försöker kan jag nog inte riktigt se vidden av detta privilegium. 

Det som saknas för mig i läkaryrket är väl det kreativa. Men det får jag utlopp för på andra håll, som i den här bloggen tillsammans med er. Det räcker faktiskt för mig. 

Men jag blir så nyfiken på dig! Jag tjuvläser lite i den blogg att du är i slutet av AT. Varför känner du såhär? Vad ska du göra efter ATn? Vad hade du valt istället om du fick välja om?