Idag är sista dagen på de fyra skrivveckorna. På måndag börjar jag jobba igen. Det bästa med mig är att jag tröttnar på allt, också det som är bra, så det känns okej att vardagen ska börja. Även om det kommer vara en annan sorts vardag. Kommer bo själv i lägenheten vi flyttade in i tillsammans i december. Ja, december är nyss.
Förra veckan skrev han ett mejl till mig som beskrev praktiska saker som hade att göra med hans flytt. När jag läste mejlet kändes det som att jag skulle dö. Som att leta efter lufthål i rasmassorna. Jag bestämde mig för att gå till &Stories och lämna tillbaka en tröja jag hade köpt som jag insett var för trendig och dyr. Tänkte att promenaden skulle hjälpa. Men när jag skulle gå in i buktiken hade det inte gått över. Då skickade jag brevet jag skrivit under min semester till honom. Brevet där jag sa att vi måste bli ihop igen. Fast jag bestämt mig för att inte skicka det än. Framförallt skulle jag absolut inte skicka det när jag hade ångest, det hade jag bestämt.
Han gick med på att träffa mig på söndagen. På en promenad. Inte hemma. Det regnade på vägen dit, kanske måste vi gå in i alla fall tänkte jag. Men det slutade precis när jag kom fram.
Jag grät mycket, brydde mig inte om att folk såg, och sa att vi måste bli ihop igen och det genast.
Han sa att det går inte. Nu har du bestämt det här, och då måste vi fullfölja det. Du hade rätt, vi hade det inte bra. Jag måste flytta ut och du måste få känna hur det är att vara själv.
Jag grät ännu mer.
Men vad hade du trott skulle hända idag, sa han.
Att vi skulle gå hem nu, åka till IKEA imorgon. Kanske måla om i sovrummet till helgen, sa jag.
Han skrattade och då gjorde jag också det.
Nej, sa han. Det går inte. Vad skulle vara annorlunda nu?
Vi gav ju upp utan att försöka, nu har jag massa ny ork och kraft att försöka, sa jag. Här jag har skrivit en lista!
Jag gjorde mitt allra bästa, hela tiden, i väldigt lång tid, sa han. Vad tråkigt att det inte var så för dig.
Vid det här laget hade vi satt oss på en bänk.
Såhär, sa han. Om vi ska försöka igen så får det bli efter sommaren. Man kan inte åka på semester i två veckor och komma hem och tro att allt ska vara annorlunda bara för att man vill. Jag mår bra nu. Det kommer du också göra snart.