en dag av magiskt tänkande

Idag vill jag prata om Joan Didion. Jag blev fullständigt golvad av henne när jag lyssnade på Blue Nights en het julidag i Berlin. Det var i Berlin jag började mäta ljudböcker i kilometer, jag satte på en bok och gick hela staden runt tills den var slut. Det var den där varma sommaren 2018, det var fotbolls VM, kommer ni ihåg? Jag bodde på Dieffenbachsstrasse i Kreuzberg och min lilla lägenhet hade fönster mot innegården. Ifrån madrassen på golvet jag använde som soffa kunde jag höra ifrån barerna där folk samlades för att se matcherna när det blev mål. Det vrålades och tjoades. Då gick jag in på google och kollade vilket lag det var som fått in bollen. När Tyskland spelade så kloggades gatorna igen, folksamlingen från baren på ena sidan gatan blandades med gästerna på andra sidan gatan.

En av mina bästa historier med Joan Didion är när hon intervjuas angående artikeln The Center Will not Hold hon skrev om hippie-rörelsen i Kalifornien. Hon kom in i slutet av peaken, precis innan överslaget och lyckades fånga ögonblicket då rörelsen vändes ut och in på sig själv och imploderade. Hon intervjuade ett par i San Francissco i deras bostad när hon fick syn på deras 3 åring sitta under köksbordet med vitt läppstift på. Hon frågar då: vad pågår? Paret svarar att de har gett sin dotter LSD varje dag innan förskolan. Mannen som intervjuar Joan frågar: hur kände du i det ögonblicket, då du såg det här vanvårdade barnet?

Pure gold . Svarade Joan. Hon förstod där att det var över. Sommaren som aldrig tog slut som var 60-talet hade tillslut nått sin point of no return och hon fick det på band.

Idag ska jag försöka smöra för mina kollegor genom att baka kardemummabullar, med kardemumma som N och M köpt med sig från när de bodde hos en jainistisk sekt i Indien. Hoppas de blir goda, är ju alltid så djuvulskt svårt att få till just bullar? Borde valt kladdkaka. Jaja, glad mors dag.

posttraumatisk magisk realism

Godmorgon. Jag är så sömning, att jobba natt får mig att känna mig konstant bakfull. Är ledig idag i alla fall, men jobbar sen hela helgen igen. Har börjat handleda studenter nu på jobbet, det är så kul. Men jag är orolig för att de redan kan allt jag lär ut. N säger att det inte gör något, att det bara får dem att känna sig duktiga. Det var så länge sedan jag var i Malmö nu. Ensamheten börjar sätta sig som värk i kroppen.

En sak jag gjort för att få tiden att gå är att läsa Irakisk Kristus av Hassan Blassim. Det är en serie kortare berättelser som utspelar sig under kriget i Irak. Den första berättelsen, som i smyg bildar lite av en ramberättelse, handlar om en tävling i historieberättande. Stadens folk får gå till biografen och berätta sina historier och att låta den bästa berättelsen koras. De börjar bråka om vad som gör en krigshistoria bra, är det den grymmaste som ska vinna? Är det största lidandet det starkaste?

Öppningen fick mig att tänka på ett podcastavsnitt av NPRs Invisibilia som handlar när man introducerade American Idol i Somalia. Musiken hade förvisats från Mougadish och folk riskerade sina liv för att för första gången få rösta i ett land utan politiska val. Den amerikanska podden beskriver det som en övning i demokrati (och kanske får man ta sig en funderare kring vem som är avsändaren av den sanningen.) Men rekommenderas i alla fall!

Tillbaka till boken: Jag skulle kalla det posttraumatisk magisk realism om någon frågade. Precis som i Sydamerika där genren föddes så kräver krigets absurda verklighet en ännu mer absurd berättarkonst. Bara magi kan skapa ordning i något så ologiskt som grymhet.

Magisk realism är min bästa genre och rymmer min absoluta favoritbok Andarnas Hus. Det som definierar magisk realism är att det finns magiska element som inte kommenteras som ovanliga men som är nödvändiga för att förklara vad som händer. Det är alltså inte fråga om några subversiva drömtolkningar, för ni vet ju vad jag tycker om det. (för de som inte orkar klicka: jag h a t a r det. Den som en gång för alla myggar av Linda Knausgård ska jag gifta mig med och föda tusen söner.)

Många hävdar att Murakami är magisk realism men jag brukar säga, när jag försöker låta smart, att det nog snarare rör sig om surrealism. Jag skulle inte heller kalla Mästaren & Margerita för magisk realism. Typiskt såna där uttalande som det är tur att man aldrig får några följdfrågor på. Svenska exempel på genren kan man hitta hos Selma Lagerlöf eller Lina Wolf ( ❤ ).

Jag har lite svårt att rekommendera Irakisk Kristus eftersom jag aldrig riktigt fick något läsflow, alltså den där känslan när man glömmer bort att man läser och blir helt uppslukad i historien. Jag tycker det är svårt att hamna i det läget när man läser korta berättelser. Det bästa sättet att läsa den här boken på tror jag är tillsammans med en vän, en historia i taget. Sedan sätta sig i en syrenbärså och allvarligt plocka isär och vrida och vända på symboliken bit för bit.

Det är lite gulligt att alla mina recensioner nu slutar med: titta på den/läs den med en vän! Klassiskt tecken på ensamhet. Hoppas ni får en trevlig fredag.

⭐⭐⭐

Betyg: 3 av 5.

Här finns förklaring av betygsystemet.

min morgonrutin

Jag skrev en kommentar på ett inlägg hos Ulrika om hur genuint intresserad jag är av att ta del av folks vardagsrutiner. (Rekommenderar förresten verkligen ett besök eller två på hennes blogg, välskrivet och innerligt om vardagen och skrivandet.) Hon utbrast genast att även hon led av samma störning.

Jag måste säga att det är väldigt enkelt styra sina rutiner när man är av kontrollerande personlighetstyp och inte har några barn, pojkvänner, vänner eller intressen (vilket faktiskt var arbetstiteln på boken jag aldrig skrev men insinuant pratade mycket och skuldbeläggande om med mina vänner en extra lång sommar för några år sedan: 0 vänner och inga intressen heller ska min nästa bok heta fräste jag och blängde på dem. jaja, svarade de snällt, ska du med och dricka öl?).

Här kommer ifall hur jag startar mina vardagar:

vaknar klarvaken, men tvingar mig själv att ligga kvar och blunda. Ibland sätter jag på ett radioprogram. Tidigare tog jag alltid upp datorn och typ började kolla på kuddfodral på Zara Home, så radion är en kompromiss. Somnar oftast om efter någon timme nu för tiden, med hjälp av min sovmask, även kallat Ansiktstyngdtäcket. Min regel är att jag inte får gör aktiviteter som kräver öppna ögon innan klockan 05. Helst 05.30 men man kan inte alltid vara så sträng.

Tänder ljusen jag når från min säng. Så lycklig för att öppna-ögon-aktiviteterna nu är tillåtna! Börjar direkt kolla kuddfodral på Zara Home. Nej usch vad mörkt, men tar upp datorn och börjar ”kolla runt” i alla fall.

Drar på mig underställ i sängen, går upp. Gör yoga med ”Yoga with Kassandra” på youtube. Jag tycker om yoga med mycket rörelse på morgonen, typ vinyasa. Jag trivs bra med Kassandra, frånsett en liten detalj. I vissa av hennes videor använder hon sig av affirmationer t ex ”i am loved and supported”, ”i am strong” men, i en av hennes videor är mantrat: ”I am a money making machine”. Jag blir alltid lika stött och förvånad när jag råkar välja just den videon. Det skär sig så mycket mot allt jag associerar med yoga. Men, ni kan ju ha roligt åt att sannolikheten är stor att jag startat dagen som en upp och nedvänd hund med orden jag-är-en-penga-tjänar-maskin väsande ur mig på utandning.

Dricker kaffe (svart, två koppar). Äter frukost. Ofta 2-3 knäckemackor med tahini + granny smith äppleskivor (enda sorten som är acceptabel så här off season) och en skål med typ müsli med havremjölk.

plockar undan frukost, packar väska, klär på mig, borstar tänder, tvättar ansiktet, sminkar mig. Jag tror färgen på min färgade dagkräm är lite för ljus så jag ser lämnar ofta huset med ett anemiskt glow. (men nu har jag fått en ny hudkräm av S och den är så bra att man faktiskt inte behöver smink.)

bussen går. läser bok, just nu den här. lyssnar på musik, just nu det här.

I den bästa av världar hade jag förstås sovit hela natten och inte vaknat så tidigt att det bara finns yoga-influncers att tillgå som sällskap. Jag drömmer om att rulla nyvaken ur sängen klockan 06.30 och springa till bussen med tandkrämsblandat blod rinnande ner för hakan. Kanske i nästa liv. Namaste.

övergångar II

Godmorgon. Jag ska jobba natt ikväll = ledig förmiddag = ljuvligt.

Titeln på inlägget är inspirerat av titeln på Ulf Lundells andra självbiografi, Vardagar II. Min favoirt-boktitel för tillfället, jag blir verkligen glad varje gång jag tänker på den. Det lyckas så exakt fånga essensen av ordet vardag; upprepningen, något som bara pågår. Uppföljaren till Vardagar fick inte ett nytt, eget namn utan bara: vardagar 2. Uffe, jag förstår!

Själva boken hade jag lite svårt att fastna för, men Peppe och Karin i Mellan Raderna tyckte om den. Kanske borde jag ge den ett nytt försök. Kanske borde jag börjat med ettan.

Jag jobbar vidare med att inte ta med mig ångesten hem från jobbet och har, i vanlig ordning, tänkt att problemet går att lösa genom att klura ut den bästa rutinen eller vanan. Så, jag störtar rakt in i min mest besökta återvändsgränd och försöker göra något åt mina känslor. Egentligen tror jag väl att man alltid ska undvika alla förmildrande och bedövande omständigheter. Sitta still och låta saker och ting härja fritt.

Men: !!!!

Vad jag gör för att försöka att inte känna så mycket oro efter jobbet:

På cykeln mellan jobbet och stationen: Cykelturen går genom en bokskog som under månaderna mars till maj har gått från karg brunhet, via vitsippor till techni-color-grön explosion. Då lyssnar jag på den här spellistan så högt det bara går. Försöker blåsa ur hjärnan med hög musik och låg bas.

På tåget: Skriver en snabb lista på allt jag gjort i dag som jag aldrig gjort tidigare. Det kan vara att dosera ett visst läkemedel, något administrativt, en ny diagnos jag aldrig sett. Ett sätt att uppmärksamma utveckling utan att behöva lägga någon värdering i det så som ifall det gick ”bra” eller ”dåligt”. Ofta blir jag överraskad när jag sen läser listan: det är så lätt att missa progression när det går för fort.

På tåget: Mediterar i 10 minuter till en podd. När jag berättade om det här för F sa han: jaha, alltså du lyssnar på en podd utan att kolla instagram samtidigt? Nej, sa jag, jag mediterar med hjälp av en meditationspodcast.

När jag kommit hem: I den bästa av världar kommer jag ut en stund på Assistens Kirkegården som ligger precis utanför mitt fönster. Världen har ju trots allt aldrig varit så vacker som nu.

våldsamma penseldrag

Godmorgon! Vi startar veckan med att introducera en ny kategori här på Sardellen: följ med på museum, inspirerad av den lilla boken We go to the gallery.

Jag brukar läsa boken när jag är på toa hemma hos A. Den handlar om en mamma som tar med sina barn på museum.

Och försöker svara på barnens frågor.

Först ut är gårdagens besök på nyöppnade Louisiana.

Det är N som har lärt mig att gå på museum, för bara några år sedan så brukade jag alltid bara lägga mig ned och försöka sova i något hörn. Nu har jag civiliserats och tycker museum är underbart. N har också lärt mig att det mest intressanta på ett museum är själva utställningslokalerna.

Det här var mitt favoritrum. Jag undrade hur det skulle kännas att bo där och satte mig ned i hörnet bakom den långa mannen på språng för att känna efter (inte för att sova obs obs). När jag lyfte blicken mot tavlan ni har till vänster i bild möttes jag av…

…Francis Bacon! Hans tavlor skapar en ångest som är omöjlig att skaka av sig. De förvridna ansiktena kryper in under huden och försöker vända ut och in också på mitt ansikte. Jag ångrar mig omedelbart: Jag vill absolut inte bo i det här rummet! Återställ mitt ansikte genast!

Tror ni det finns människor som har har verk av Francis Bacon uppsatta hemma hos sig? Lite sådär casual ovanför soffan liksom? För mig är det oförståeligt att kunna leva med något så starkt i sitt blickfång, jag klarar inte ens av att ha speglar hemma. Jag började förstås gråta direkt och blev illamående. Att vara ensam så här mycket gör att det inte finns tillräckligt mycket verklighet att spä ut konsten med, alla sinnesintryck blir för starka. Om någon luktar cigarettrök på tåget måsta jag byta vagn, jag kan bara äta mat som smakar lika dant som den jag åt igår. Nåja. Jag gick upp för trappan…

…som var väldigt vacker. Skönt. Drog ett djupt andetag längs med varje vertikal linje.

Dokumentären om stackars Francis, A brush with Violence, låg tidigare på svtplay men finns på youtube och är helt klart sevärd. Men gör det med en vän om ni har någon. Hoppas ni får en bra start på veckan.

lakan

Jag har ett stort intresse för bäddning, allt ifrån materialval och färger till antal kuddar och vilken ordning de ska ligga i. Kanske för att jag sover så dåligt men också för att sängen gör ett så stort visuellt avtryck i rummet. Och såklart för att jag har välutvecklad taktil perception: hur material känns mot kroppen ger kraftfulla utslag i mitt känsloregister.

Senaste gången jag köpte sängkläder var för ett år sedan, samma helg jag och mitt ex gjorde slut (blir inte detta lite av en så kallad tautologi, alltså en språklig kaka på kaka? hur ska man skriva egentligen?). Jag hade länge sneglat på min dåvarande rumskompis Os linneklädda säng och stod i dörröppningen till hans rum med snorblandat regn i ansiktet och sa:

– Åh, det är min högsta dröm att sånna där linnelakan

– Follow your dream, svarade O ironiskt medan han höjde ögonbrynen och smackade med tungan mot gommen. Det kändes som att han menade att de saker som går att ordna med enkla medel, så som att köpa dem, behöver man inte låta vara olösta. Så med uppbrotts-adrenalinet fortfarande bultande i tinningarna cyklade jag ner till stan och köpte ett inälvsfärgat påslakan och matchande örngott. 

Sedan dess har jag sovit i mina köttlakan varje natt.

Nu har jag köpt sängkläder igen. Kombinationen av att vara hemma mycket, få sin första lön, och vara nyinflyttad har lätt till en kraftigt ökande konsumtion av saker så som yogamattor, silkespyjamaser och lakan. Dyra saker som ingen människa behöver. Den här gången blev det ett pålakanset i otvättat linne och ett i percele, vilket alltså är bomull med hög ”tread count”, eller trådtäthet kanske man säger på svenska. Trådtähet en bra utgångspunkt för att värdera kvalitén i lakan; 200 är typ de som finns på IKEA, 400 är bra, percele är på upp mot 600 och när vi kommer högre än så går det över i Egyptisk bomull och till sist satin. Känslan av percele mot kroppen är lätt, sval och krispig, jämfört med linnet som mer känns strävt och tungt. Tillsammans blir det en ljuvlig kontrast, jag bäddar med det tunna percelet underst och lägger sedan lägger jag linnet ovanpå. Som att få innesluta något ömtåligt och fint i något grovt och starkt.

vitt percele underst (ur bild), köttfärgat linne ovanpå, kuddar i linne och grönrandigt och till sist ett välstruket randigt IKEA-lakan som får jobba lite som överkast för att bryta av det
enfärgade.

Fortsättningen på historien är väl vem som var nästa person att kräla runt där bland mina inälvor. Men det är fortfarande för oläkt och komplicerat, jag måste nog andas igenom ett par sömnlösa nätter till innan jag berättar.

naturliga lösningsförslag

God morgon! Är ledig idag också! Igår var jag ute för första gången sedan den 15e mars. Drack en öl och blev typ så full att jag sluddrade och frågade folk om de ville att jag skulle läsa mina blogginlägg högt för dem. Mitt sällskap avböjde artigt som tur var. Här kommer dagens lista i alla fall:

..

Ibland har man problem som känns som att de går att konsumera sig ur. Eller problem är väl fel ord, mer som friktioner där tillägget av den perfekta saken skulle kunna få vardagen att glida lättare. Och ibland känns ångesten syntetisk och som att jag genom att omringa mig med ull, lin och siden skulle kunna hindra den från att tränga in i mina rum. Jag har i alla fall köpt två saker i naturmaterial som jag fåfängt och förgäves hoppas ska göra det lite lättare att andas:

En pyjamas i svart siden. Är mycket spänd på hur det kommer att kännas. Varmt? Kallt? Halt? Jag hoppas den ska inge en känsla av värdighet. Värdigheten kan vara svår att hålla i när man är ensam mycket. När jag inte har någon att skärpa mig och skämmas inför så jag börjar lätt bete mig märkligt. Gör saker som i efterhand liksom äcklar mig. Saker som kanske kan höja nivån: undvika att äta i sängen, undvika att pilla på nagelbanden så att det blöder jättemycket, ha på sig hemmakläder i exklusiva material.

En yogamatta i juteväv. Yoga är en av de många aktiviteterna där resultatet är större än summan av delarna: stämningen och känslan är allt. Att göra solhälsningar på en parkeringsplats med en pedofil kommer aldrig bli yoga. Och jag vet inte hur det är med er, men känslan jag får av att borra ned näsan i en såndär svettig, koboltblå plastmatta som verkar vara standard är liksom… dålig. Och, att den inte är ful gör att den kan ligga framme hela tiden vilket jag tycker om.

likt en sträv tunga rullar yogamattan ut sig över träplankorna. och förlåt för att jag tar så fula bilder, är egentligen ideologiskt emot fotografi. tycker ni det är kul att se hur det ser ut hemma hos mig eller ska jag bara lägga ned? Uppe till höger ser ni förresten en plansch från en otrolig utställning jag var på i New York tidigare i år. Kanske får bli nästa inlägg…