tvätta håret.

Jag tvättade håret med balsam. Gnuggade in det noga i hårbotten, med mycket vatten för att få det att sprida ut sig. Att inte tvätta håret för ofta är en av tusen regler. Lika löser lika, tänker jag varje gång. I den här delen av världen är smuts bara fett. Inget får någonsin vara ifred tillräckligt länge för att hinna bli något annat. 

Ss kille hade överhört oss diskutera hur ofta man skulle tvätta håret en gång. Det var ett slentrianmässigt samtal, ett av de många liksom ständig pågick mellan oss. När jag hade gått sa han till S att han inte kunde förstå hur det på riktigt kunde vara ett samtalsämne. Efter det skäms jag alltid när jag försöker tänja på dagarna mellan shampooneringarna. 

En ung, rolig, smart, lovande, intelligent brittisk ung författare skrev en självbiografi som kom ut när hon fortfarande var allt det där. Hon berättade hur hon kommit på sig själv med att träna och svälta inför en solsemester med sina vänner som om hon förväntade sig att bli fotad av paparazzi. Vem trodde hon skulle se henne, där hon rökte och drack vitt vin i solstolarna? Det lät kanske smart när man hörde det först. Men jag vet inte, det utgår väl ifrån helt andra premisser än de vi brukar hålla för sanna. Om hon nu var en sådan som ville att andra skulle se på henne som smal är väl de viktigaste “andra” de som finns närmast. 

Man märker först när håret torkat om det blivit rent.

hur och varför jag pratar som jag gör med mina patienter

En stor del av min vardag består av att gå in till en människa som ligger i en säng och presentera mig. Därför blir det naturligt något som jag hela tiden utvärderar och försöker utveckla. Eftersom jag har gjort detta på ett språk som bara är kusin med mitt eget så har jag tänkt lite extra mycket på hur det initiala mötet kan optimeras. Jag snickrar på ett hälsnings- och farvälmanus som hela tiden analyseras men som just nu ser ut så här. Vill ni höra exakt hur det låter när jag är på jobbet? (och hur dålig jag är på danska, förbered er på minst sagt kreativ stavning och grammatik.)

”Hej, er det du som er XXX?” Här blir det alltid förvirring eftersom jag uttalar alla danska namn fel. Jag burkar ta för vana att dubbelkolla namn och personnummer på plastbandet runt handleden.

”Jeg hedder Klara og er laege her på kirurgisk afdeling.” Ibland får jag här vara extra tydlig och säga ordet ”Doctor”, eller vifta lite med med min namnskylt eftersom just ”laege” är otroligt svårt att uttala och låter exakt som ordet för lärare om råkar vinkla munnen snett.

”Jeg er også svensker så hvis du ikke kan førstå min dansk så må du ba sig til.” Att liksom direkt etablera att man är utlänning bidrar till så mycket mindre förvirring. Detta tips fick jag från N och det har förändrat mitt liv. De flesta fnissar lite och säger typ: ”Jo, jo jeg kan godt førstå dig.”

”Vi to har ju ikke mødt hinande før men, jeg har laest i din journal vad det er som skett. Og så hvit jeg kan forstå så kom du in her i går fordi du XXXXXXXX” Jag jobbar inte på akuten längre utan möter patienter när de redan kommit en bit in vårdförloppet. Och jag vill ju egentligen att de berättar hela sin historia för mig från början, men jag har märkt att patienterna blir så stressade av att man säger: ”jaha och varför är du här?” då svarar det typ: ”men vaddå det står väl nånstans, det måste ni ju veta!”. Jag tror att stressen de upplever kommer ifrån bristen på kontinuitet i vården. Det måste vara så jobbigt att träffa nya läkare hela tiden. Ibland känns det som att man ger patienterna en dyrbar present när man råkar träffa dem två dagar i rad. Så om man börjar med att visa att det trots allt finns en kommunicerande länk inger det en viss trygghet. Ofta, nästan alltid till och med, är de villiga att berätta hela sin historia ändå.

Sen avslutar jag med att fråga om de ”har några spørsmål” och ”er det noget annet jeg kan gør for dig i øjblikket?” Ofta säger de nej, och då säger jag alltid: ”Om ni finner ud noget, vad som helst, så ber ni bara sygplejersken at ringa efter mig så kommer jeg direkt.” och så berättar jag alltid vilket tid jag slutar jobba. Om det är ett nattpass blir det alltid fnissig stämning, när man står där klockan 16 och säger: ”jeg er her til klockan 9 i morgen tidligt så ni har godt om tid på att finne ud hvis det er moget mer jeg kan hjaelpe er med.” Min upplevelse hittills är att de patienter man säger såhär till, alltid låter en sova hela natten.

dagdrömmar

Jag spenderar största delen av min vakna tid med att dagdrömma. Detta trodde jag till alldeles nyligen var något som gällde för alla. Det är ofta, men inte alltid, detaljerade dramaturgier med dialog, karaktär, vändpunkt och klimax. Jag drömmer samma drömmar igen och igen, så som man såg filmer när man var barn. Några som ligger i tätt rotation just nu är:

• Jag svimmar på jobbet. EKG, blodtryck (här blir de oroliga för mitt är alltid förrädiskt lågt) och blodsocker mäts. Jag vaknar till. Säger att allt är okej och måste sedan övertalas grundligt för att inte fortsätta jobba. Åker hem. Får ledigt en dag extra.
• Jag berättar för mina närmsta vänner att jag fått bröstcancer. Jag tröstar dem, säger att allt kommer gå bra.
• Blir intervjuad. Typ i Babel kanske?
• Har frågestund i bloggen.
• Jag har missförstått min mammas bortgång och hon har egentligen varit i livet hela tiden. Mina vänner börjar tro att jag har hittat på alltihop och lurat dem.

festivalen

Förra veckan var det som att jag var på festival.

På måndagen gick jag på Det Konglige Teater med Fr och N och såg Mutter Courage. Vi hade blivit inspirerade av att läsa Lärarinnans Sång i våras. Danskan var svårare än förväntat.

”Jag vet inte hur väl jag kan ta till mig så klassisk scenkonst.” sa jag när vi följdes åt på vägen hem.

På tisdagen gick jag och N och såg en spelning på Alice, en liten konsertlokal vid St Hans Torv. En polsk ung man spelade trummor på ett innerligt och nyskapande vis. I pausen drabbades vi av ett sånt där skrattanfall som kan övermanna en efter orgasm.

”Det var så länge sedan jag kände såhär.” sa jag när vi bokade biljetter till lördagens spelning medan de ställde iordning instrumenten till nästa artist.

På torsdagen gick jag på en spelning med C på Mayhem, som ligger precis på gränsen mellan Østerbro, Nørrebro och Nordvest. Jag har varit där på technoklubbar ett par gånger, för länge sedan. Allt vibrerade, jag satt bredvid honom och bilder av alla gånger jag stått upp (nu måste alla sitta) och aldrig gått hem (nu stänger det klockan 22) sköljde och sköt igenom mig.

På lördagen gick vi allihop, N, C, S på den spelning vi bokat i extasen på tisdagen. Det var tre akter; två tjejer vars röster autotunats till tvillingar; en man och hans syntar; en person som samtidigt var varken-eller som både-och.

Också detta: så vackert, så mycket, så överallt.

en dag och ett inlägg mellan två andra.

Igår var en sådan dag som bara blir en mellan två andra. 

Jag blev färdig med mina patienter kl 11 och fick därefter inte någon mer meningsfull uppgift innan eftermiddagskonferancen kl 15. Det var så ostimulerande att jag blev sorgsen. 

Hade sovit få timmar med C natten innan och var så trött att jag fick minnesluckor. 

Det har börjat komma massa ilskna brev från banker jag inte ens visste att jag hade konton hos. De frågar efter min nya skattehemvist. Jag ringer en av dem. Samtalet slutar med att kundtjänstemannen säger: 

”Jag lovar att ingenting hemskt någonsin kommer att hända.” Först tycker jag han är gullig, sedan känner jag mig avslöjad som neurotisk och krävande.  

Jag lyssnade på ”Tänk Om” av Roland Paulsen medan jag sprang min vanliga runda. Den som går norrut, förbi elefanterna i Frederiksbergs Have, djupare in i Søndermarken och sen tillbaka. 

Sen hände liksom inget mer. Kollade på youtube. Läste inte, skrev inte, pratade inte. 

måndag.

Vi cyklar på rad nu förtiden. Det är för slitsamt att cykla i bredd, samtalen blir hela tiden avbrutna av ilskna plinganden som ska förbi. Vi är båda så känslig för kritik. Irritationen över att bli tillrättavisad sätter sig som kvistar mellan ekrarna i samtalet. 

Så nu vi cyklar på rad, N och jag, mot Vesterbro. Längs med det blanka vattnet i de slutna sjöarna. Det stör mig att min stads vatten inte är rinnande. En kvävande känsla springer ur att vara orienterade kring något som står still. 

T hyr en lägenhet av en läkare på Istegade. Han bjuder på syrlig fläskfärs och coconut rice. På väggen mot gatan hänger gitarrer, två stora två små. Jag vänder på nio stycken Lonley Planet böcker så att ryggarna glöms.

“Jag blir stressad av att vi inte pratar hela tiden,” säger N “Och då försöker jag med att forcera igång ett samtal. Och då känner jag mig som den tråkigaste personen i världen.”

“Jag har känt samma.” säger jag. “Det ledde alltid till att jag försökte täppa igen det intellektuella avståndet med sex. Då kändes det ännu värre.” 

Vi tar en annan väg hem, den förbi Fredriksbergs palats och lummiga trädgårdar. Vid sista rödljuset möter jag mina rumskompisar (M, Ni och V). De tar en cigarett på innergården och jag håller dem sällskap. Det blir nog inte kallt i år, de glödande stumparna faller till sömn men vi sitter kvar.  

“Jag kanske blir onkolog.” säger jag till dem. “Jag tror jag gillar att prata med folk som ska dö.” 

lördagen

Jag går ifrån C strax innan klocka två. Kommer hem och sätter mig för att skriva. Jag har börjat dela in mitt arbete i 45 minuters långa stycken. Jag sätter en klocka och arbetar tills den ringer. Drar ett grönt streck i min kalender för varje avslutat pass. I första pausen lägger jag mig på sängen och somnar direkt. När jag vaknar en timmer senare är det som att kliva från en årstid till en annan. Kommer jag någonsin sova i kapp det här året?

Jag går till Irma och köper att paket kaffe och en påse morötter. Gör tre koppar. Drar tre gröna streck. Jag måste skriva det där andra så som jag skriver det här.

Utifrån vardagsrummet hörs röster. Jag vågar mig ut och sätter mig i soffan hos V, N och M. Vi ser en skräckfilm. Det är första gången vi gör något sånt ihop. När jag arbetade natt i onsdags låg jag vaken i det anonyma rummet utan huvudkudde mellan klockan 03 och 05 och oroade mig för att skadorna som orsakats på vår relation var av permanent karaktär. Jag är så dålig på att vara osams. Jag är för otrygg för att låta friktion tona ut av sig själv. Men det är nog vår hos oss nu.

Ce skriver: är du vaken?. Hon är på väg hem från en date och vill berätta om hur det gått. Jag är tacksam för att få vara den hon ringer.

”Hur vet man när det är bra?”

Dater är en ovanlig miljö att mötas i; människor är nervösa på olika sätt; det kan vara spännande att träffa någon fler gånger; tänk om det gick att undvika att bestämma sig så fort? Men det är såklart det går att märka vad man tycker om någon. Man behöver nog trots allt inte vara så orolig för att missförstå sig själv.

Jag får en kommentar på bloggen som gör mig jätteglad. C ringer och frågar om han får sova över. Jag sitter uppe en timme till och läser och skriver medan jag väntar. Det vilar något över högtidligt över den här tiden.

här kommer sista kill-historien från sommaren.

I mitten av sommaren träffade jag en man som på vår första date berättade att han precis börjat gå i DBT. DBT är en terapiform som nästan bara används för patienter med Borderline, så jag tillät blicken mjukna som om jag förstod. Bara ett par minuter senare kom resten, diagnosen hade ställts för bara ett par år sedan. Hans öppenhet smickrade min självbild då den kändes som ett kvitto på empati.

”Det är ovanligt få en sådan diagnos i den åldern. Var det ingen som märkte tidigare att du var sjuk?” sa jag.

”Jag kommer ifrån otillräckliga förhållanden.” sa han.

Jag var bakfull, så jag hamnade ibland ur samtalets naturliga ström, stirrandes ut i luften ett par ögonblick här och där utan att säga något. Det gjorde honom obekväm, han skruvade på sig och drog vitsar som om tystnaden var hans fel.  

“Jag går inte ut så mycket längre.” sa han. “Jag hade liksom en crash för 2 år sedan och efter det ändrades allt.”

“Vad spännande att vara med om ett sådant skifte.” sa jag. “Jag älskar att gå ut. Jag tycker om allt med det.”

“Jag önskar att du hade fått träffa mina kompisar istället för mig. De är mycket roligare, och är fortfarande inne i den svängen.” sa han. Det är omöjligt att inte ömma för någon som är så där tänkte jag. Han avbröt vårt möte mitt i, detta är för socialt pressande, sa han. 

“Okej.” sa jag. “Det var trevligt att dricka blodapelsinläsk med dig.” 

“Ja, tack, tack. Nu måste jag gå.” Han gick och för jag kom hem såg jag att jag fått en lista på hemliga fester att gå på till helgen.

Men jag undrar om jag inte missförstått något ändå, för några veckor senare såg jag honom på St Hans Torv med en annan tjej. Armarna dinglade ledigt från axlarna, stegen lätta, munnen bred.

smink

Jag har fåfänga i blodet. Min mamma var mer lik Hannah än Amanda men, hon och Amanda delade samma tryggaste plats i livet: NK i Stockholm. Min mamma hade alltid dyrt smink och dyr hudvård. Jag fick alltid låna av henne och mina kompisar av mig.

Jag är lika intresserad av smink och hudprodukter nu som då. Ett intresse som lika mycket förknippat med skam som drivet av rädslan för att egentligen vara ful. Jag minns en artikel hos Manrepeller: What do I Look Like?. Frågor som; är man egentligen snygg eller är man egentligen ful; är man en snygg person med fula dagar eller en ful person med snygga dagar; hur kan man fortfarande inte veta hur man ser ut, avhandlades på långrandig amerikanska.

Men skitsamma, det har i alla fall resulterat i några fullträffar genom åren. Dessa produkter är alltså så överlägsna i sin kategori att de inte går att ersätta. Man bara biter ihop och köper samma då de tar slut. Annars brukar jag alltid gilla när saker tar slut, för att det betyder att man får prova något nytt.

Sedan har man förstås olika sminkstil, jag gillar två stilar: antingen den där det set ut som att man inte har smink eller den som är mer grafisk, typ ingen mascara och sen en skarp orange, isblå eller ljuslila eyeliner. Jag hade ofta den stilen när jag bodde i Berlin och gick på klubb varje lördag- och söndagmorgon. Det var det perfekta sättet att stå ut i en modescen som bara tillåter slitna sportkläder i svart eller möjligtvis vitt. Det hände ofta att jag blev vänner med tjejer som blev som besatta av min korallfärgade kajal. (för att skryta så var detta år innan Euphoria kom) Vi börjar med den första, tråkigaste men snyggaste stilen:

Den bästa ögonbrynsprodukten för oss längtar efter ögonbryn vi inte har är från Tom Ford.

Den bästa foundationen för oss som hatar att se ut som att vi har smink på är från Bare Minerals.

Det bästa rouget är från RMS.

Den bästa mascaran är nog 38 grader från Sensai. Men just nu har jag en från Clinique och den är den enda jag haft som inte klumpar, vilket är bra för oss som spenderar första halvan av mascarans liv med att torka av borsten.

Okej det var det, kan skriva om hudvård nästa gång. Är jättebra på det också. Är ledig idag efter att ha jobbat en miljon timmar. Ska hänga med M. Det ska bli så kul, vaknade som om det var min födelsedag.

måndag

Du berättar att du spenderat dagen i kontor gjorda av glas och ljust trä. Att ni pratat om de filmer som sålt flest biljetter på bio. Jag frågar om människorna där också var gjorda av trä och glas. Du svarar att du tror glas. Du säger att du blir sårbar och oinspirerad i sånna miljöer. 

Jag berättar att jag åkte till jobbet trots att jag var ledig. Jag hade läst fel på schemat, haft söndagsångest i onödan. I förvirringen mötte jag min schemaläggare som antydde att jag kanske borde stanna och ta ett extrapass, nu när jag ändå var här. Jag ska jobba hela helgen den här veckan, jag vill inte bara jobba, jag skulle ju egentligen göra något annat än det här, jag vill inte att ni ska få ta allt, den enda gången jag märks för er är när jag gör fel. Så tänker jag om ett jobb som är självständigt, välbetalt, uppskattat och meningsfullt. Jag är så otacksam för allt alla någonsin givit mig. 

Jag vänder tillbaka hem på tåget och har känslan av att skolka från skolan hela dagen. Ångesten får mig att rysa till så fort jag låter blicken glida genom det som ligger framför mig. Jag skriver 20 sidor, jag springer 10 kilometer, jag mår får illa för att äta lunch. Det ligger något skräpigt under huden. 

.

Jag kan inte gömma mig när jag har ligger med C. Han ber mig att inte suga av honom så djupt och jag känner mig poserande och porrskadad bortom all räddning. 

“Det är härligt att ligga med dig.” säger jag.

“Det är underbart att prata med dig.” svarar han och jag föreställer mig hur jag skrattande kommer berätta för min vänner hur det är att ligga med yngre killar där idealen fortfarande brinner. Men jag tvekar sen när tjejsnacket väl kommer, kanske är det jag som borde börja ta det saker på lite mer allvar. Jag hoppas det finns tillräckligt mycket tålamod för att jag ska hinna komma i kapp. För att jag ska sluta se på samtycke som ett överspänt politiskt ställningstagande. 

Om det här får fortsätta föreställer jag mig att våga säga:

“Jag är en oförsiktig och vårdslös person och därför måste jag vara med folk som är mer rädd om mig än vad jag är. Och hittills, har det nog inte riktigt varit så”

helgen

Det kändes som att något föll på plats den här helgen. Den började med att jag slogs av tanken att jag inte kunde minnas senaste gången jag tänkt på Malmö. De senaste dagarna har människor jag inte visste fanns för sex månader sedan trängts i min kalender. Det finns inte längre några mellanrum att fylla med nostalgi eller hemlängtan. Bron har slutat bjuda ut sig som ett ständigt ropande alternativ.

Jag åt middag med mitt kollektiv igår. Våren var en svår tid för oss att lära känna varandra. Karantänen fick oss att dra oss längre in i oss själva och från varandra. Men igår när vi introducerade vår nya franska medlem till Skandinaviens nationalrätt fredagstacos kändes det som att något vände. De senaste veckorna har varit turbulenta för oss. Folk har flyttat ut, vi har pratat ut, blivit arga, blivit ledsna och sagt förlåt. I går blev jag kvar vid middagsbordet med de udda stolarna, trots att jag lovat att komma till en fest kl 19 för att hinna fira Ds 30 årsdag innan klockan slog 22 och alla sociala sammanhang måste upplösas.

Kanske har jag flyttat hit på riktigt nu?

Jag har träffat C igen. Det har känts bra och därmed finns det liksom inget mer att skriva om det. Jag har ännu inte lärt mig att formulera lyckliga och okomplicerade känslor och relationer.

Jag vill avsluta med att tipsa om ett inlägg hos min favorit Ulrika om ”berättande bloggande”. Intressant inlägg med ansatsen att ringa in en del av internet-skrivande där hon placerar bl a sig själv, mig och Linnea. Är förstås oändligt smickrad över bli omnämnd i sådana sammanhang. Rekommenderas också för dig som är ute efter fler bloggar att följa.

jag fick som i så många sammanhang göra dem och mig själv besvikna med mitt fantasilösa uppehälle.

Den sista av de 3 männen mötte jag en torsdagskväll när jag var ute med mina norska rumskompisar. Hon läser till regissör på filmskolan och tog med oss till Café Malmø, en bodega nära Charlottenburg som ligger en minut från Nyhavn och Kunst Akademins lokaler. Kanske känner man till Apollo Bar och då har man varit där. Charlottenburg är de bruna tegelhusen som omringar en när man dricker oranget vin under lyktorna och tittar på människor med svåra kläder och slät hy.

Tidigare under kvällen hade det hållits en workshop av John Skoog där hälften av deltagarna läste på Filmskolan och hälften läste sexårig utbildning i fri konst. Nu möttes de över ölglasen i den rökiga lokalen och andades i varandras öron. 

Gruppens sammansättning föranledde att hälsningsfrasen till alla som inte omedelbart gick att placera var: ”går du på filmskolan eller på konstakademin?” Jag fick som i så många sammanhang göra dem och mig själv besvikna med mitt fantasilösa uppehälle. Trots det lyckades flera av dem visa ett hjärtligt intresse för min person. 

Det visade sig att jag hade gemensamma vänner med John Skoog och hade gått på ett par dater med bästa vännen till den blivande konstnären till höger om mig (Ni kanske minns honom). Jag sa förstås inget om det, bara att jag varit på bästa vännens vernissage förra veckan (mer om det en annan gång). På andra sidan bordet förde en tjej samman sina händer som om hon skulle be och såg upp mot taket medan hon stönade hans namn. Det hade tydligen varit ett lyckat projekt. (Jag minns att jag frågat S hur man visste att en utställning gått bra. Han svarade att det inte spelade någon roll.)

När John Skoog gick för att köpa öl till sitt sällskap, mig inräknat, hamnade jag istället bredvid en blivande filmproducent från Västerbotten som talade med mjuka sch-ljud. Det hördes extra tydligt när han sa passionerad, charmerande och skönt. Han berättade att han arbetat med förberedelserna till workshopen hela veckan. Vi pratade en stund om magisk realism, att inte ha något minne av att välja att bli läkare men nu ändå vara det. Att komma ifrån Stockholm och att inte göra det.

Jag fick syn på klockan som visade 23 och fick ursäkta mig med att jag skulle upp tidigt, vilket var sant, samtalet var inte ett sånt man behövde slingra sig ur. Han följde mig en bit på vägen med ursäkten att han behövde ställa om sin cykel. 

Dagen efter möttes jag av alla norrmännen i köket. 

”Du, C tyckte att du var veldig hyggelig att snake med igår.” sa hon. ”Alltså: veldig, veldig hyggelig.”

”Åh” sa jag . 

”Han sa at jeg skulle spørre veldig, veldig diskret om han må sende deg en melding.” sa hon. 

”Åh.” sa jag. ”Jo, men det får han väl.” 

(Jag blir självklart illa till mods av att höra bakvägen att jag gjort ett bländande intryck på någon. Det känns omöjligt att leva upp till något sådant en andra gång så jag är nu förtiden förstås hela tiden orolig för att han ska tycka att jag är tråkigare än han minns men jag berättar mer om det nästa gång.)

de utbud- och efterfrågan-baserade förutsättningarna för vår ytliga sammandrabbning fick mig att känna mig som en ofta återkommande karaktär i en film med hög budget.

Den andre av de tre killarna träffade jag när jag var en av två singlar på en kräftskiva. De utbud- och efterfrågan-baserade förutsättningarna för vår ytliga sammandrabbning fick mig att känna mig som en ofta återkommande karaktär i en film med hög budget.

Han var intresserad av litteratur på ett allvarligt vis och hade precis börjat löpträna för att lindra sin depression. Allt hade gått sönder för ett år sedan. Han fick sparken på ett svekfullt sätt och tvingades lämna Bryssel där han byggt sitt liv kretsande kring något slags departement. Han kom hem och märkte till sin förvåning att han blev utbränd av att vara arbetslös och sedan kom viruset. Han började springa runt Malmö. Det var fint att vara ute och otroligt hur långt man kan springa om man bara inte slutade.

Jag sa att ett år är en kort tid.

Han retade mig för att jag var läkare. Jag visste inte hur jag skulle dölja att jag inte tyckte att det var roligt men samtidigt visa att jag förstod att jag förtjänade det. Jag var nog bara tyst en stund.

Det är omöjligt att skriva på sin blogg om hur det känns att ligga med ledsna människor man inte känner utan att riskera att bli så indie att det börja växa ut en snedlugg ur pannan. Så vi får nog lämna det såhär.

Jag har också börjat på nytt jobb. Nu arbetar jag på kirurgen istället för på medicin. Patienterna har alltså ont i magen istället för ont i hjärtat. Jag bokar dem på operation istället för att ge dem blodförtunnande mediciner. Läser textade svar på bildundersökningar istället för att spå i EKG-kurvor och tolka smärtberättelser. Jag är mindre orolig för patienterna när jag går hem, jag har fått vara med på två operationer och min handledare tog mig på låret förra veckan.

Hörs snart, puss!

han rörde sig med den sortens inlärda, distanserade empati man får när ens mamma är psykiatriker och ens pappa är frånvarande.

Jag har träffat 3 killar sedan vi hördes sedan sist. Herregud, vad många det låter när man lägger dem alla i samma hög och räknar dem såhär. (Jag har läst 1 bok. Jag har börjat på 1 nytt jobb.)

Den första mötte jag när jag min vana trogen satt och skrev på Coffee Collective på Jaegersbrogade. Jag gillar egentligen inget annat kaffe än svenskt bryggkaffe och stolarna är obekväma men det öppnar redan klockan 07.

Det var fortfarande sommar och jag satt och stickade mellan formuleringarna när en man som var äldre än han såg ut satte sig framför mig. Han berättade om att han arbetade för FN i Sudan och var hemma på sin 7 veckor långa, årliga, semester i Danmark. Han ritade en karta över Nord och Sydsudan och förklarade vem som var osams med vem och bjöd mig på mer sånt där kaffe jag inte gillar. De bodde fem vuxna människor i en lägenhet utanför den södra huvudstaden som om de var på läger. Jag såg inte upp från min stickning men jag lyssnade artigt. Han frågade om vi skulle ses på en drink på fredag. För en månad sedan hade jag färre vänner än vad jag har nu och jag säger ju bara nej till sånt där under speciella omständigheter.

Det blev fredag och vi sågs i Nordhavn för att bada. Sättet han tittade på mig påminde mig om att det är konstigt att umgås med folk man inte känner i baddräkt. Vi åt på en italiensk restaurang på Østerbro på vägen hem och han betalde. Han sa när jag berättade om relationen med min far:

”Försök att få det att inte låta som en anklagelse när du talar med din far om sorgen efter din bortgångna mor.” Det var jag oförmögen till, det var ett jättebra råd. Jag tackade så mycket och såg honom i ögonen men jag tror inte det fanns något annat än sug i dem. Han rörde sig med den sortens inlärda, distanserade empati man får när ens mamma är psykiatriker och ens pappa är frånvarande.

Sedan visade det sig att vi hade lika lätt båda två att kliva över mina gränser. Jag med brett leende, han med en spänning i underkäken. Jag visste hela tiden att något varit fel hos honom länge men var inte tillräckligt försiktig för att bry mig om det. Jag gör alltid sådär.

Han skrev ett sms dagen efter och jag skrev nej tack så artigt arr han inte förstod och hörde av sig ett par gånger till. Jag fick byta café en stund vilket och lika bra var väl det. Ingen skada skedd.

här kommer en historia om djur.

Vi kollar lite mer i skrivboken! Här kommer en berättelse om djur. Igen, om någon har några synpunkter/någon kritik är det hemskt välkommet!

“De känner inget.” sa Saga och släppte vant ner tre humrar i kastrullen. Ett dämpat metalliskt ljud klingade i köket när deras kroppar och klor slog emot botten under vattenytan. 

“Hur kan någon veta något sånt?” sa jag. 

Humrarna krälade över varandra. Bilder av tuber med belöningar i slutet som bara räcker till de som kommer fram först flöt till ytan som en boj man försöker driva mot botten. 

“De har väldigt tjockt skal.” sa Saga.

“Förstår de att de ska dö?” sa jag. 

“Jag vet inte.” sa hon. Hon lade sin hand på vridet till spisplattan men lät det ligga omslutet i handflatan istället för fattat med fingertopparna. 

“Jag har aldrig tillagat något… levande.” sa jag. Det var ett noga avvägt uttalande. Bakom mina ögon låg en annan vattenfylld behållare med djur i som inte skulle få leva mer. 

Jag och två till flickor, som såg ut att vara av samma sort som jag själv, stod samlade runt en hink vi fångat en råtta i. Hinken var fylld med vatten och råttan var fylld med gift som var utplacerat i syfte att göra dem tillräckligt slöa för att kunna infångas och sedan has ihjäl. Att inte använda sig av omedelbart dödliga doser var ett sätt att försöka skona katterna om de skulle få i sig ett djur som inte hunnit dö. Rovdjuret skonades på bytets bekostnad. 

Ovanpå den vattenfyllda hinken hade vi placerat ännu en hink. Metoden gick ut på att den övre hinken skulle pressas nedåt så att råttan dränktes. Råttor var skadedjur och spred sjukdomar, det var sedan länge och mellan många avtalat att hon i hinken förtjänade att dö. 

Men när vi med en hand var skred till handling och började trycka var det som att råttan nyktrade till ur sitt dåsiga tillstånd och började kämpa för att ta sig upp och ut med full kraft. Det kändes som att mäta sin styrka mot en mellanstor hund. De andra två flickorna skrek till och släppte instinktivt hinken. Mina instinkter ledde mig i motsatt riktning. Jag fattade tag om hinken med båda händerna och lade hela min tyngd mot råttans sista kamp tills allting blev stilla. Då släppte jag taget om hinkens kanter och såg mig omkring. 

Jag möttes av tysta, stora ansikten. Genom att lyckas med uppgiften hade jag placerats på andra sidan av en gräns som just karvats ut i betonggolvet. De pratades om det i flera veckor efteråt.

“Usch det var hemskt. Jag hade aldrig kunnat göra det igen.” sa jag men ovan mig cirklade hökar. 

“Det kommer nog tvärtom vara lättare för dig nästa gång.” sa en. 

“Om du vågat en gång så vågar du igen.” sa en annan.  De sa alla “våga” istället för “vara kapabel till” så att de i sin tur inte skulle kunna anklagas för att beskylla mig för något oförlåtligt. (vi var plötsligt alla så noga med att visa oss barmhärtiga). Dörren förblev stängd. 

Jag har i efterhand försökt förstå hur just jag kunde missa punkten då alla tidigare avtal bröts. 

Jag måste ha missförstått grundvillkoret, att vad vi sysslade med var en dramatisering av dödshjälp och inte en avrättning. Så fort råttan slutade låtsas gå med på att dö krävdes åberopande av vår överhet. Det blev omöjligt att fortsätta låtsas att dödande kunde ske utan övergrepp och våld.

kalla snabbnudelsrecensioner i augusti

Jag har också läst, men på det där avundsjuka, skördande viset, när man kopierar formuleringar och försöker härma.

Jag har försökt läsa De Oroliga som är skriven av en dotter till en av de många kvinnorna som passerade via Fårö. Men jag tyckte det lyssnades för noggrant till barnet och att Ingmar Bergman blev avbruten för mycket (och nu är jag inte ens särskilt intresserad av hans filmer). Till slut fann jag mig bläddra fram till de bitar där Bergman var direkt citerad i de transkriberade intervjuerna och någonstans där misstänkte jag att boken kanske inte var skriven för mig.

⭐⭐

Betyg: 2 av 5.

Jag har läst om En Förlorad Värld och ja vad ska jag säga som jag inte redan sagt? Jag älskar den, det är min bästa historia.

⭐⭐⭐⭐⭐

Betyg: 5 av 5.

Jag hann halvvägs igenom Buddenbrooks av Thomas Mann innan tjuven hamnade utom bluethooth-räckvidd med alla mina ägodelar. När man läser den tänker man att det är enkelt att berätta historier. Att det bara handlar om att utsätta sina karaktärer för kval, till exempel mellan borgligheten och rättvisan, traditionen och vetenskapen. Och: att man förr i tiden hade tillåtelse att beskriva karaktärers utseende utan att bli avbruten. Att läsa om sluttande hakor och korpsvarta ögon fick mig liksom att… ömma för Thomas på något sätt?

⭐⭐⭐

Betyg: 3 av 5.

Jag är nu mitt i Sällskapet av Helena Hesselholdt. En dansk författare som har ett språk som får det att liksom krulla sig bak i gommen. Historien är fragmentarisk, de olika medlemmarna i vänkretsen kring Camilla måla upp fläckvis men samtidigt hela tiden heltäckande. Det är svårt att beskriva, men när jag läser den här så känns det som om jag är med om något ovanligt. Ska se om jag kan förklara bättre när jag läst klart. Antagligen inte.

⭐⭐⭐⭐

Betyg: 4 av 5.

Vad ska jag läsa härnäst, är det någon som har tips?

en historia om vatten.

Hej hej.

Jag blev rånad i parken förra veckan. Jag sov medan dådet ägde rum så allting skede utan hot eller våld , tio dagar senare är jag återställd till mitt psykologiska ursprungsläge. Och nu har nästan alla livsupprätthållande åtgärder som dator, telefon och bankomatkort kommit med posten så snart är jag också materiellt sett densamma som innan.

När jag var utan dator började jag skriva för hand, något jag trodde jag skulle tycka var svårt men jag anpassade mig snabbt. Så för att få återgången till tangentbord att kännas lite mindre som att börja om från början tänkte jag skriva av lite grejer ur min skrivbok.

Vi börjar med en liten historia om vatten:

Varje dag badade jag i samma hav men så plötsligt en dag sjönk jag istället för att flyta. Jag tvingades kasta mig tillbaka till stegen och hålla hårt om metallstängerna för att inte dras med i en riktning som kändes som utåt och nedåt på samma gång. Aldrig tidigare hade jag lagt märke till att vattnet var strömt. Jag berättade det inte för mitt sällskap, om någon skulle få för sig att ifrågasätta varför jag gick upp så snabbt och var så vit om läpparna hade jag en annan anledning redo. Nästa gång vi badade flöt jag men faktumet att jag en gång, utan förvarning, varit tyngre än havet gjorde att jag efter det bara vågade bada när jag säkert visste att jag kunde nå botten med fötterna. 

Jag ringde min läkare,

”Det finns inga prover att ta som kan utesluta eller innesluta en sjukdom som gör att man från en dag till en annan är tätare än vatten.” sa hon.

”Kan det vara så att jag har missuppfattat mina symptom? Det kanske trots allt är något allvarligt.” sa jag.

”Är du säker på att det var just sjunka du gjorde?” sa hon.

”Jag är helt säker.” sa jag.

”Är det något annat som är annorlunda?” sa hon. ”Något akut.”

”Inget utom dödsångesten.” sa jag. ”Men jag vet inte när den startade,” sa jag innan hon hann fråga, ”jag verkar inte kunna minnas hur det var innan.”

”Det är ingen idé att du kommer in till fastlandet.” sa hon igen, ännu mer nöjd den här gången, eftersom hon tyckt sig haft rätt, ”Dödsångesten får du prata med din fru om.”

Jag berättade inte att det inte gick att tala med min fru om sådana saker, Tack så mycket för din värdefulla tid. Jag väntade ett par dagar och undrade om vårt samtal varit tillräckligt långt för att hon skulle skicka en räkning. Jag väntade ett par dagar till, hade det varit tillräckligt långt för att jag skulle skicka en flaska vin? Jag kom aldrig fram till något, ju fler dagar som gick desto kortare verkade vårt meningsutbyte.

Innan jag började tro att jag hade inbillat mig alltsammans: strömmarna, havet, telefonsamtalet, funderade jag på om det skulle kunna röra sig om något slags skämt. Men jag vet inte mellan vilka människor det kunde bildas en överenskommelse som kunde ändra på min eller de övriga elementens sammansättning. Du förstår, varken mina fru eller mina barn har den sortens kontakter. 

När jag som sista utväg tog mod till mig och berättade för min fru var det jag som blev förvånad istället för hon. 

”Det är inget att bry sig om.” sa hon. Jag tyckte det borde hunnit bli uppenbart för henne att jag är en sån som bryr mig om.

Det avgjordes att vi behövde gå skilda vägar när hon oberört sa:

”Det händer mig också.”

Hur kunde det vara så att något som för henne upplevdes tillhöra det naturliga och vara allmänmänskligt och delat, för mig kändes som en unik företeelse som bara kan förklaras av konspiration eller sjukdom?

Det hela skakade mig i grunden. Det hade avslöjats att vi tittade på världen från varsitt håll och jag visste inte hur man överbyggde den typen av diametrala avstånd. Hon accepterade min förklaring och innan veckan var slut hade hon lämnat mig kvar på ön. Ensam stod jag och såg efter henne över havet jag inte längre vågade simma i. 

lista om att skriva.

Idag kommer det hända tre roliga saker: Nora kommer hit (pga öppnad gräns Skåne-Danmark), jag ska gå på en Tinder date och jag ska äta middag med några vänner från jobbet. Innan det här otroliga sociala schemat går igång ska jag ägna mig åt min bästa hobby genom tiderna: skriva på café. Här kommer en liten meta-lista för ett underhålla er med tills nästa Tinder-rapport.

Varför är det så roligt att skriva?

Att skriva är att få lov att tänka på och försöka förstå människan utan att tvingas ge henne råd. Man kan förstås skriva om andra saker men jag har hittills inte haft en enda tanke som inte handlat om henne. Som läkare får man också tänka på människan, både på hennes kropp och hennes själ, men hon kommer bara till mig när hon vill ha någon biologisk process ogjord eller åtgärdad. (eftersom det inte finns någonting man kan göra ogjort så får hon alltid i bästa fall nöja sig med åtgärdad). Det är inte alltid jag tror på förändring, och då det känns ibland som att jag och mina patienter spelar teater inför varandra. Tacka vet jag då skrivandet, där får jag behålla människan lika förstörd och märklig som hon är, anstränga mig till max för att förstå henne utan att vara orolig för att i slutet bli pressad på en ”plan för vidare behandling och utredning.” av någon sträng överläkare.

När är det svårast att skriva?

När man inte gjort det på länge. När man egentligen inte riktigt vet vad ens text ska handla om utan bara tycker ut massa ord utan mål. Då blir texten av naturliga skäl ofta lite ihålig och krystad.

Vad gör du när du inte vet vad du ska skriva om?

Oftast så är det bara att sätta sig och börja. Så brukar det komma en riktning under tiden. Gud vilket otroligt dåligt tips. Okej, bättre tips: Läs Joan Didion.

Skriver du fort eller långsamt?

Jag skriver jättefort, oftast i ett svep. Det skulle vara nyttigt att lära mig skriva lite mer ”eftertänksamt” också.

Tips för att skriva bättre?

Skriv varje dag i jättemånga dagar. Sluta lyssna på podcast, så kan all transporttid ägnas åt dina egna tankar istället för andras. Strunta i om det blir bra/dåligt. Eller, bli jätteglad om det blir bra förstås och skicka det till alla dina kompisar. Men om det bli dåligt så måste du ändå lova att skriva i morgon igen. Gå ut och spring ofta. Drick kaffe och snusa.

Och, eftersom det här ändå är en bokblogg. Vad läser du just nu?

Jag läser om två favoriter: Bridshead Revisited och The White Album av Joan Didion. Om jag inte hade blivit så upptagen av att köpa en hårfön senaste gången jag var i Malmö hade jag kommit ihåg att plocka med mig Eros. En bok jag fick rekommenderad av en vän som ska likna Kirke, som jag ju gillade så mycket. Jaja, har fått väldigt snygg frisyr i alla fall, synd för er att detta inte är en bildblogg.

killarna jag träffat på Tinder den senaste månaden, del 1.

För alla singlar som flyttar till en ny stad finns Tinder som en ständigt tillgäng bot mot ensamheten. Som tidigare nämnt kräver jag alltid först lite autoövertalning, men nu är jag förbi tröskeln att känna mig för fin för blind dates. Jag har den senaste månaden träffat två killar på appen. Låt oss förlusta oss i oförtjänta karaktärsmord (en av dem har faktiskt fått bloggadressen men jag är 99% säker på att han är för självupptagen för att gå in och läsa så detta är praktiskt taget ett riskfritt tilltag.)

Kille 1: Den danske konstnären. Han berättar stolt att han aldrig haft ett riktigt jobb, aldrig läst en roman, aldrig läser nyheter. Hans är bara intresserad av konst och den mekaniska delen av världen, av hur universum och medvetandet fungerar. Jag får många frågor om mitt jobb, till exempel om hur det kan vara så att blodceller drar åt sig syre i lungorna men släpper ifrån sig syre ute i vävnaden (jag svarar uppenbarligen okunnigt att det har något med affinitetsgradient att göra). Jag frågar om han gillar TV serien Rick & Morty, han svarar ”yes its funny but I don’t like entertainment.*”

Också jag har väl tekniskt sett en materalistisk medvetandefilosofi men jag är egentligen bara intresserad av vad som sker mellan kropparna. Men jag gillar att prata med honom, så som jag gillar att prata med alla om något de verkligen är intresserade av. Jag säger tillslut en kväll: ”we really don’t have anything in common.” Han tänker länge, säger att det inte behöver vara något dåligt, poängterar som sista utväg att vi båda gillar nikotin.

Vi vaknar en morgon och han ser på instagram att en kund hängt hans tavla upp och ned. Han skrattar högt och nasalt från magen med sin stora mun, som en fiskmås, med huvudet kastat bakåt. Sedan Sandra Beijer skrev att hon bara gillar killar med stora munnar har jag också börjat göra det. Han säger att han aldrig träffat någon som mig och jag muttrar tillbaka att han också är väldigt märklig. Han skrattar igen som fiskmåsen och svarar ”thats not what I said!”.

Han säger att han blev chockad när han hörde att bara en halv miljon människor dött i C. Chockad över att hela världen gjorde så stora ansträngningar för så få. Jag gäspar och säger, plötsligt trött och rastlös på samma gång, att varje enskilt människovärde är oändligt och att det inte går att jämföra lidande på det sättet. Smärta är subjektivt och alltså maximal sett inifrån var och en. Han håller inte med, jag blänger på honom och frågar vad han vill att jag ska svara, hur fan ska jag kunna agera utifrån några andra principer när jag jobbar på ett sjukhus varje dag. Mitt medvetande börjar fyllas med annat.

Han säger att han måste fokusera på att arbeta på sin stora utställning han ska ha i augusti och inte kommer ha tid att ses i veckan, förhoppningsvis senare när det lugnar ned sig. Jag tror honom men har som alla tjejer i min genration sett ”He’s just not that in to you.” så ni behöver inte oroa er. Det ska bli kul att se hans utställning i slutet av sommaren i alla fall och jag lovar att komma med en objektiv recension till Sardellen.

Det blev så långt, fortsättning kommer i morgon. Ni kan väl rösta i kommentarerna om ni tror att han kommer höra av sig eller inte.

*jag vill INTE ha någon skit för att vi pratar engelska, det var hans förslag inte mitt! Mail om detta UNDANBEDES! om du ens tänker tanken kan du dra. åt. helvete. danskan är uppenbarligen fortfarande en öm punkt hos mig.