Jag firade nyårsafton i Malmö och en vän berättade om sitt hemliga bröllop i Rom. “Vi orkade inte med något ståhej. Det enda som betyder något är att vi är så jävla, jävla kära”.
Jag gick ut på balkongen och grät. Jag hade precis börjat erkänna för mig själv att anledningen till att jag mådde så dåligt var mer komplicerad än vintern. Det var något som fattades mellan mig och C.
I februari, omkring min födelsedag, bestämde vi oss för att ta en paus. Han flyttade ut i två veckor. Innan våra problem erkändes hade vi bokat en resa till Berlin i slutet av februari. Cs villkor för att gå med på tvåveckors-pausen var att vi trots allt åkte. Jag ville inte, jag ville ingenting. Vi åkte.
Efter två veckor isär sågs vi på flygplatsen. Jag misstänkte att jag inte kunde mer men C gjorde allt han kunde för att övertala mig. Vi försökte bena ut våra problem, som för mig tycktes olösliga. Mitt problem var ju att jag att jag inte var kär. Hur löser man det? ”Man gör bara såhär och såhär”, sa C, ”allt går om man bara anstränger sig och du har antagligen en depression”.
Vi gick ut och blev fulla och blev bjudna på drinkar av främlingar. ”Ni ser ut som en gammal tavla”, sa de till oss. Vi kompromissade oss fram till en till provperiod. I en månad skulle vi göra allt vi kunde, vi skulle satsa allt. Om det fortfarande inte kändes bra då skulle vi ge upp.
Samma sekund vi kom hem från Berlin drabbades min kropp av samma sjukdom igen. Jag kunde inte komma upp ur sängen. Få dagar senare, samma dag som Ryssland invaderade Ukraina gjorde jag slut.
Sedan följde en lång period av att vara två personer som gjort slut men som bodde i samma lägenhet. Vi bråkade mer om lägenheten, som vi köpt tillsammans bara några månader tidigare, än om vår relation. Efter många hemska samtal kom vi fram till följande: Jag får bo kvar till sista december, sedan köper du lägenheten av mig och får ha den för evigt. Allt var otroligt rörigt. Sista helgen innan vi skiljdes åt åkte vi till IKEA och handlade garderober som om inget hade hänt.
Den första dagen i april tog jag tåget till Paris och var borta i fyra veckor. Jag skrev klart sista stora inlämningen till skrivkursen och bodde hos Sofie i Geneve. Redan efter två vekor var det som att min kropp läkt och jag började sakna honom. Jag satt på en kulle i Toscana och skrev långa kärleksbrev, pratade med alla främlingar jag träffade om att jag ville bli ihop med min kille igen. Jag pratade också med Emilia om det. Hon försökte hjälpa till. ”Vad är det som är annorlunda nu? Det har ju gått så kort tid, ingen av er har hunnit ändra er”.
Jag lyssnade inte. Jag avslutade resan tidigt och tog den snabbaste vägen hem. 29 timmar, sittplats på nattåg, raka vägen från Florens till Köpenhamn.
Jag sa till C att saknade honom och att jag hade ångrat mig och ville bli ihop igen. Han svarade att det var för sent och för tidigt på samma gång. ”Om det ska bli så får det bli när jag är färdig med filmen, jag hinner inte nu. Vi hörs, kanske, i höst”. På vägen hem tänkte jag att han nog hade rätt. Om vi skulle kunna bli ihop igen så måste det gå mer tid.
Det blev maj och jag flyttade in i vår tomma lägenhet. Det blev vår. Jag köpte ögonskuggor och satt i timmen framför spegeln och provade olika färger, sminkade av mig och började om. Jag gick på en tinderdate och träffade en kille på en fest och spenderade sommaren med han jag träffat på festen.
Jag minns att det enda jag ville här var saker som hade att göra med trygghet. Ingenting mer fick förändras. Det enda jag önskade mig var en lägenhet som jag fick måla om och som ingen kunde säga åt mig att flytta ur. Jag bestämde mig för att stanna i Köpenhamn, förlänga mitt kontrakt på infektion och gå samma skrivkurs ett år till.
Jag försökte engagera mig i den nya relationen men det var svårt. Jag tänkte på C och längtade tills filmen skulle bli klar. Hösten kom och C berättade att han träffat en annan. Jag blev otroligt ledsen, men bestämde mig för att det var dags att gå vidare. Jag försökte engagera mig mer i min han jag börjat träffa. Jag tände ljus, lagade middag, skickade hjärtan och skrev godmorgon och godnatt.
Jag började söka jobb. Jag märkte snabbt att min ansökan inte räckte någonstans i Köpenhamnsområdet. Inte ens på platser med över en timmes pendling blev jag kallad till intervju. Jag ringde och frågade varför och fick svaret, ”vi tar bara in dem som har tidigare erfarenhet av anestesi eller en PhD”. Men också: ”efter att ha läst din ansökan så är jag ganska säker på att du inte är vad vi söker”.
I oktober, november och december jobbade jag halvtid för att få mer tid till att skriva. Att jobba halvtid och ha mycket saker att oroa sig för, så som var ska jag bo och jobba efter den sista december, visade sig vara en giftig kombination. Istället för att skriva stirrade jag mest tomt i luften och uppdaterade mejlen.
Jag spenderade många ensamma timmar i min lägenhet och kände mig misslyckad på flera plan: ingen ville anställa mig, jag kunde inte skriva, jag hade sumpat den fina relationen med C. Och min vanligaste ångestkänsla: alla andras liv är så fulla av kärlek att de knappt hinner med, men mitt liv är onaturligt tomt och därför består det av en evig väntan.
Jag blev vegan och slutade med kaffe, återgick till uråldriga men ständigt närvarande metoder för att styra och skapa ordning.
Jag skrev om min ansökan och sökte i Malmö, mest som ett desperat infall. Jag hade ju bestämt mig för att bo kvar i Köpenhamn. De tackade för min utmärkta ansökan och ville gärna se mig på en intervju. Tanken på att få göra ST i Malmö startade en brand i mig. Det kändes så självklart. Såklart skulle jag bo där, med alla min vänner. Såklart skulle jag jobba på svenska, få svenska barn och prata svenska på seven eleven.
Jag fick inte jobbet, men fick svaret att jag var en ”väldigt attraktiv kandidat för framtiden men att det vara andra som var mer meriterade”. Sådär som man säger. Ovissheten fortsatte. Sex veckor senare skulle nästa år börja och jag bokade flyttfirma och planerade för att avsluta utan att veta vad som skulle ta vid.
Jag stod inför ett beslut. Skulle jag börja söka ”fel jobb” (=alltså i en annan specialitet än den jag helst ville) på rätt plats, eller ”rätt jobb” på fel plats? Två saker hade hänt. Tanken på bli anestesiläkare hade satt sig hårt. Tänk om detta är precis det jag ska göra med mitt liv. Jag måste få prova och det är genast. Jag hade också börjat känna mig lite understimulerad på medicinakuten och var redo för att lära mig något nytt.
Men kanske mest av allt: efter detta år av uppbrott och avslut, ta mig någonstans bara inte här. Något måste få hända, något som är äkta framåtrörelse efter detta år av att sitta och vänta i något som dog för länge sedan. Jag måste få lämna 2022 med känslan av att något har fötts.
Så jag bestämde mig för att alternativ två. Jag sökte i Lycksele, Skellefteå, Umeå, Hjørring, Nykøbing, Mora, Falun, Borås, Lund och oändligt många fler spontannansökningar.
Veckan innan min intervju i Lund fick jag ett erbjudande i Borås. Jag började förbereda mig för att flytta till Göteborg, förbereda mig på ett pendla 6 mil enkel väg, köpa bil, bo i helt ny stad. Det blir bra, man kan lyssna på ljudbok i bilen, och Göteborg är väl fint, där bor en kille jag tror är lite kär i mig där, det måste blir bra.
Jag gick på intervjun i Lund med låga förhoppningar. Om jag inte fick det i Malmö, får jag det säkert inte heller i Lund. Men så hände det otroliga – jag fick jobbet. Samma vecka köpte jag en lägenhet i Malmö och i mitten av februari får jag flytta in.
Och nu avslutas Köpenhamns-kapitlet för den här gången. Under mina tre år här har jag bott i fyra lägenheter, jobbat på åtta sjukhus, köpt och sålt en andelslägenhet, blivit ihop och gjort slut, gått skrivkurser och skrivit en blogg.
2022 var ett år av många förändringar. Men om jag ska vara ärlig så kan jag inte minnas ett år då jag inte flyttat och bytt jobb. 2022 var alltså ett vanligt år. Istället så är det tiden som nu kommer som kan bli annorlunda. Om allt går enligt nuvarande plan, börjar jag ju en 5 årig specialistutbildning i januari och i februari flyttar jag in i en lägenhet som det går att bo i precis så länge jag vill. För första gången finns det alltså iallafall externa förutsättningar för kontinuitet.