tillbaka i Köpenhamn

Den här veckan börjar allt det nya. I morgon börjar jag nytt jobb på infektionsavdelningen. På tisdag tar jag tåget till Öland för uppstart av nya skrivkursen.

Jag hoppas satt jobbet ska kännas tryggt och utmanande, att det ger mig en känsla av att vara på rätt plats. Jag vet inte så mycket om sjukhuset jag ska börja på, mer än att det är litet och ligger i en rik del av stan. Min värsta farhåga är att det ska kännas som att befinna sig vid sidan av festen, typ att alla de allvarligt sjuka patienterna åker till andra sjukhus och vi mest tar hand om det stabila och okomplicerade. Sånt är förstås skönt i stunden, när man står där med den stabila och friska patienten som låter en sova hela nattpasset. Men, jag trivs inte med känslan av stå vid sidan av. Då kommer jag behöva byta jobb igen. Det är så jag brukar beskriva att vara med min bästa vän: N är mitt Manhattan, när jag är med henne längtar jag aldrig någon annan stans.

På skrivkursen hoppas jag att träffa någon, eller flera, personer som jag liksom kan slå armkrok med. Någon som är intresserad av samma sak som jag, som jag blir imponerad och inspirerad av, som kan bli som ett bollplank. Någon att bygga ett skriv-sammanhang med som får mig att vilja bli bättre och fortsätta hålla på.

Jag hoppas också på att få en ny vän här i stan. Det är inte så lätt. Jag är rätt så dålig på att vara ny vän. Flyktig, ojämn, planerar aldrig i för väg utan frågar alltid folk samma dag om man ska ses. Lyssnar och kommer med intensiva och penetrerande råd för att sedan inte svara i telefon på två veckor.

Och, det känns konstigt att vara i nya lägenheten utan C. Filmen blir aldrig klar, han kommer väl aldrig komma hem. För tre veckor sen: vi var på Ica butiken i Skellefteå. Jag började gråta bland tomaterna,

vad sorgligt det känns att vi ska vara ifrån varandra så länge om så snart.

gud vad du… håller på. När vi är med varandra vill du vara ifred, när vi ska vara isär är du såhär.

Jag såg mig över axeln och proppade in två frystorkade jordgubbar med mjölkchokladöverdrag i munnen.

Nu ska jag prova att jogga till mitt nya, förhoppningsvis inspirerande och utmanande sjukhus. Drömmen om att jogga fram och tillbaka till jobbet, ska krossas ännu en säsong.

tillbaka i Stockholm

Jag tar Waxholmsbåten tillbaka till stan, efter mina ensamma dagar på landet. Sätter mig ute på däck, byter plats i takt med att båten svänger för att inte så sol i ögonen. Jag gör leenden och andra förtydligande, så att ingen ska tro att jag flyttar mig för att de luktar illa eller inte ser svenska ut. Det är en orolig dag. Stängde jag av spisen? Har jag skickat in rätt papper till danska skatteverket? Jag har säkert gjort fel, jag kommer skatta dubbelt, jag kommer hamna i nästa skattekvot. Är det pengarna jag kommer sakna? Nej, det handlar om kontrollförlusten och skammen. Jag försöker flytta oron utanför mig, försöker tänka på klimatet medan glasverandorna glider förbi. Men tyvärr, jag är för självupptagen. Spisen, skatten, men också: någonstans i ytterkanten, ett stort objekt som inte går att fokusera.

Jag ringer till C. Framför mig sitter en tant som använder en touch-penna för att trycka på skärmen på sin smartphone. Jag blir bara ledsen av att prata, säger jag. Så känner inte jag, säger han. Du behöver inte känna samma, du kanske bara kan lyssna på min känsla. Det måste finnas mer i samtal än association och identifikation, säger jag. Jag håller på att bli god vän med Lars mammas hund, säger han. Du får (verkligen) hälsa, säger jag.

Det blåser för mycket. Tycker äldre människor det är vulgärt att prata i telefon på allmän plats?

Jag går av båten. På kajen sitter en kille med en röd Converse på ena foten och plockar ut ett par kritvita Dr Martens ur en skokartong. Det luktar kanelbullar. Förbi Slussen, ser tre tjejgäng med jeans med låg midja. På Hornsgatan sitter en kvinna utan skor, bredbent, med armbågarna stödda mot knäna och äter en mjukglass som det vore en kycklingklubba. Det blonda håret ligger i platta, toviga lockar. Hon påminner mig om Anna som jag bodde med i Berlin. Inte i essens, men i ögon, näsa, hår och fötter.

Jag går lite på stan, med listan på höststilens ledord i bakhuvudet. En av kvällarna ute på Ljusterö, satte jag mig och sammanfattade hur jag vill klä mig genom att välja rubriker, och sedan bryta ned vilka plagg som var de viktigaste. Maskulint, ballerina, 90-tal. Joan Didion på omslaget till The White Album. The Row, Brittany Bathgate. Kostymbyxor, smala axelband, bodys, plattåskor, långa stickade klänningar. Jag luktar på samma parfymer som Moa Romanova, kanske är jag också en sån som gillar de som luktar flingor och mjölk mer än de som luktar rök och trä.

På kvällen går jag hem till min bror och hans familj. Två små barn visar simborgarmärken, sitt rum och alla garderober. Jag och min bror har alltid stått en bit ifrån. Jag vill att han ska tycka att jag är intelligent.

Jag var tärna på deras bröllop, barnen tycker om mig sådär intensivt som barn gör med vuxna de träffar mindre än de vill och hon är också läkare. Vi äter ädelostpaj och fruktsallad, tittar på Lejonväktarna, jag har minst ett barn i knät.

Jag promenerar tillbaka från Östermalm till söder. Det är varmt och mörkt. Känslan av att jag har en familj kommer över mig, som alltid, blir jag lika delar överraskad som djupt rörd. Den känslan borde handla om andra än mig, min mamma är ju död?

Om jag bodde här, hade jag kunnat ta med barnen på bio, eller bjuda hem dem på fika. Kanske hade de velat sova över? Bilder, av kastruller med kokande vatten som välter över blonda huvuden, korta kroppar springer ut i gatan och blir överkörda av lastbilar. Jag försöker gå fortare, men allting kör redan på max. Jag släpper ut luften genom att smalt rör. Det känns som att det kommer ett litet ljud, men jag hör inte genom musiken i hörlurarna.

Jag glömmer koppla ur hörlurarna när jag kommer hem. Sitter uppe och väntar på telefonsamtalet och läser om parfymer, missar det. Går och lägger mig med radion på.

om sensommaren.

Min sista semestervecka har jag varit ute på pappas landställe ensam. Jag åkte ut hit i måndags med löftet att tillåta mig själv att åka hem efter bara en natt om jag ville. Om känslan av misslyckande, av att spendera sin semester ensam, skulle bli övermäktig. Om det skulle vara omöjligt att få dagarna att gå. Om jag skulle bli för mörkrädd (visst känns det alltid som att något jagar en när man går upp för en trappa i ett mörkt hus?).

Men idag är det torsdag och jag väntar fortfarande på de obehagliga känslorna. Jag får nog landa i slutsatsen att jag trivs bra med att vara ensam på en ö i skärgården (åh, en så enkel och anspråkslös människa, hon som sitter i en villastad utklädd till fiskeby, lägger mandelsmör på frukostgröten och uppfylls av sin egen känsla).

Jag har hittat en ny stig i skogen som gjort mig glad, bokstavligen, obs, jag skulle aldrig våga slänga mig med ett så platt bildspråk. En som däremot inte är det minsta rädd för att skriva dåligt, är Knausgård, vars ny bok jag glidit igenom i veckan. Och när jag skriver dåligt, så menar jag på ytan dåligt. Alltså dåligt på det sättet som, om man gått på en skrivkurs, kan fastna i att peka ut och därmed missa det viktigaste.

Det är något med hans sätt att skriva sådär slarvigt, helt utan försök att imponera, men ändå vara så otroligt precis som är…arrogant. Och provocerande. Men såklart, egentligen, inget annat än otrolig läsning. Han fångar verkligen exakt hur det är att vara människa, och att göra det med så många röster som i Morgonstjärnan, att så till synes utan ansträngning gå in och ut ur så många olika människors medvetanden. Hur kan han veta allt det där? Hur kan han veta hur allt det där är? Eller, handlar det om att han har ett sätt att övertyga mig, att få mig att lita och tro på att det han skriver är sant?

Boken handlar väl om döden, men tycker jag att Knausgård mest är upptagen om hur det är att vara förälder. Han får det att kännas som det mest meningsfulla, för att ingenting kan betyda så mycket som det som handlar om ens barn. Ingen skam är så stor som när man skäms inför sina egna barn. Det får mig att längta, samtidigt som det skrämmer mig, efter en egen familj.

På lördag åker jag tillbaka till Köpenhamn, och på måndag börjar allting igen. Nytt jobb, ny lägenhet, ny stadsdel, ny skrivkurs. Jag ser mest fram emot det sistnämnda, redan på tisdag åker jag till Öland för tre dagars uppstart. Är nervös. Känns som att jag går mot mitt egna avslöjande.

Jag ser minst fram emot att bo i vår lilla dumma lägenhet som jag fortfarande inte förstår hur jag hamnat i. När jag berättade om flytten för min bror, som precis köpt en våning på Östermalm, var hans kommentar: hur kommer det sig?

Sovkemi

Jag läste ett inlägg hos Linnea, som handlade om att sova med sin partner. Hon beskrev hur dagen rinner henne ur händerna medan hon väntar på att någon ska vakna.

Jag har sovit med både de som vaknar tidigt och sent och jag vet vad jag föredrar. Jag älskar de där ensamma timmarna på morgonen, då hinner jag göra allt jag vill: skriva, springa, äta frukost ifred (jag äter frukost på ett sätt jag skäms lite över. Jag är besatt av att ha den perfekta ration av yoghurt, bär, flingor och jordnötssmör så jag går liksom och fyller på de olika delarna flera gånger i samma skål. Det känns glupskt, att fylla på en skål som inte ens är tom. Man måste tugga ur godisbiten innan man får sträcka ned handen i påsen efter nästa, sa Ns kille till mig en gång).

Sen när han vaknar till, kan man krypa ned igen och få vila lite efter de mycket arbetsamma morgontimmarna.

Nu lever jag med en morgonpigg person, som ställer larm på helgen för att hinna med allt. Mina morgontimmar har försvunnit. Han tar dem inte från mig, men jag är så dålig på att liksom slappna av och bara vara i mitt när det är en annan person i samma lägenhet. Det är därför jag behöver bo som vi gör nu här på landet, där alla sover i varsin stuga. Inte i en andra hands lägenhet i Köpenhamn, på 20 kvadrat (C rättar mig alltid och säger att det står 38 m2 i kontraktet. Jag är övertygad om att jag hört att de räknar kvadratmeter på andra sätt i Danmark).

bilder från sommarläsningen

Jag har läst mycket nyutgivet i sommar. Det måste ha och göra med att jag fått lön, sommarens beställning bestod bara av böcker med hård rygg. Här är några bilder som stannat med mig,

Mormor i Den Stora Skrivboken som har långa kjolar, men inga underbyxor. När hon ska kissa stannar hon var hon än är på gården, hukar sig, lyfter på kjolen och låter det rinna ur henne. Sedan fortsätter hon bara gå.

Marianne i Rich Boy, som kokar köttfärsen i tomatsås utan smör för att fortsätta var så smal som behövs.

Ea i Hummerns Sköld, som efter att Hector gått ner på knä på stranden utanför Sacramento ligger i sängen och undrar om förlovningen skulle kännas annorlunda om hon inte var så mätt.

Nikita i Europa, vars hand pressas mot skrevet på en äldre man och där finner: något som känns som handtaget till ett gitarrfodral. Detta är ett fulländat bildspråk. Min hand vet hur det känns att greppa om handtaget till gitarrfodralet, orden skickar liksom stötar genom armen till handflatan och texten blir fullständigt taktil.

I Familjelexikon växer de två stora svampar i duschen, alltså som i svampar med hatt och fot (också Europa är väldigt upptagen av badrumsmögel).

att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött

Nu vet jag vad ni tror, att titeln är ironisk, men nej, jag läste faktiskt Alex Schulmans kärleksroman i slutet av juni på en buss på väg hem från Berlin.

Mitt intresse för familjen Schulman är outtömligt, de är min kungafamilj. Date-nights, Gotland, antilop – jag lever för den skiten. Så egentligen är det konstigt att jag inte har läst berättelsen om hur de träffades tidigare. Jag vet att boken hånats för att vara platt och för att vara en manifestation av den manliga blicken. Att Alex beskriver Amanda som en vacker tavla istället för en person.

Och jag tänker, att så kanske det är men jag tänker också att boken nog lästs annorlunda om den inte handlat om just Amanda, som är så överjordiskt vacker.

Att obektifiera den andre är en del av förälskelsen. Att se de man blir kär i som det mest bländande norrsken är en helt normal del av att bli kär. Folk kritiserar Alex, för att han träffar Sverigest vackraste kvinna och skriver en bok om deras förälskelse och beskriver henne som vacker och mystisk. Vi är vackra och mystiska för varandra när vi blir kära. Alex berättar inte objektivt om sin egen förälskelse och det läser jag som en trovärdig gestaltning av kärlekens inledande fas. Vi blir extra misstänksamma just för att vi är så bländade av kärleksobjektets skönhet (för i början, är vi faktiskt bara objekt för varandra. När övergången till riktiga subjekt sker, genomgår vi en kris av som liknar självhatet fast från motsatt håll). Jag tror vi hade haft lättare att leva oss in i att detta är en bild av förälskelse, och inte av skönhet, om föremålet för Alex förälskelse varit fult.

Okej, så det var min kritik av kritiken.

Vidare till boken, så handlar den inte så mycket om Amanda. Nästan alla scener handlar om hur Alex rör sig genom media Sverige och försöker skriva en bok om sin pappa. Boken är strösslad med lösryckta scener från barndomen, som kanske inte riktigt finner sin plats just här, men jag kan väl tycka att det är ganska spännande att läsa en bok som kom tidigt i någons författarskap och att med facit i hand redan där se vad författararen egentligen är intresserad av. Att läsa Att vara… är som att se de små fröna till allt det som senare ska växa upp till den stora balken i Alex författarskap, intresset för att förstå barndomen och vad han kommer ifrån. Och det kan väl vara lite uppmuntrande, för en som försöker skriva själv, att dina viktiga teman finns där, men det kommer ta lite tid innan man hittar den rätta formen för att berätta dem.

första resan till västerbotten

C kör mig till Jörn. Det är strax innan midnatt och skymningen glöder (för mig) onaturligt starkt bakom trädtopparna. Jag ska ta natttåget tillbaka till Stockholm. I morgon åker han vidare norrut för att spela in Filmen.

På radion går reprisen av dagens sommarprat. Elin Anna Labba berättar om hur det är att komma från något. Och jag tänker dessa dagar, att det här med att komma från något är en skala. Om att som hon, bära ett samiskt arv är längst till höger, är att komma från en by utanför Skellefteå i mitten och att komma från en medelklassförort utanför Stockholm längst till vänster.

Mina föräldrar bodde i det rosa huset i tjugo år. Vi kände inte en enda av våra grannar. Jag flyttade från Stockholm när jag var nitton. När min mamma dog sålde pappa huset. Nu bor han på Södermalm, när jag hälsar på känns det som att bo på Air-bnb. Jag har kvar två vänner från grundskolan, den ena bor i New York och den andre i Geneve. Jag tror faktiskt att jag aldrig med kommer åka till platsen jag växte upp. Det är inte en plats man åker till, det är där jag kommer ifrån men det finns inget av mig där.

När jag följer med C upp till Skellefteå för första gången kliver jag rakt in i ett så tjockt och tätt ”någonting” att jag liksom bromsas i min framåtrörelse (Jag vänder mig om, men ser ingenting). Vid hans föräldrars köksbord tar strömmen av vad gemensamt bekanta har för sig aldrig slut. Jag räknar hundra namn. Vi går på fest och dansar med de som flyttat och kommit tillbaka, de som flyttat och blir kvar, de som är kvar. ”Hur länge är du hemma?” Att stanna eller inte, en fråga som inte kan lämnas obesvarad.

Jag är förstås inte mer än en främling som tittar in, men det här är första gången jag ser det här, så ha lite överseende med de breda penseldragen. Luften är så hög och sjöarna glöder som pooler i det sena kvällsljuset. Han och jag ses nästa gång om en månad och det är väl därför men också det andra som får det att göra så ont att åka härifrån.

flytt 2

Han och jag kommer in med alla lådorna, sängen och min mormors tandläkarskåp. Min mormor, som flydde från Estland under kriget, var faktiskt tandläkare. Och skådespelerska. Hon var såhär: I slutet av varje augusti tog hon med ett gevär ned till den förgiftade sjön bakom huset och sköt en svan. Av vingarna sydde hon sig en egen fjäderskrud. Jag ser framför mig en cape, som knäpps under hakan med en sötvattenspärla stor som en bordtennisboll, och sedan faller (drömskt) över axlarna, (som jag antar var breda). Av kroppen lagade hon en stek som hon bjöd sin vänner på. Och såhär: Det gick inte att spela kortspel på glasbord med henne, hon låtsades tappa sina cigaretter på golvet, bad mig hämta dem och det var underförstått att min uppgift var att läsa motståndarens hand.

Han åker och lämnar igen flyttbilen, det är bara en timme kvar till midnatt. Alla de sakerna som duktigt höll avstånd på 90 kvadrat, staplas nu i lutande torn på 20. Jag ska göra rummet tomt, jag plockar ur två klänningar och en t-shirt och bär upp resten av mina dammiga saker på vinden. Böckerna blir kvar, Sandra Beijer skrev att hon bara behöll två böcker per år, jag undrar vad det berättar för något och om vad.

För att flytta på sägen från fel till rätt sida av rummet måste jag dra ut fem lådor i hallen. Att inreda ett rum, det är något som dyker in i strupen på mig, jag hör mig säga: man får inte bryta blicken med annat än ljus, man måste bryta av allt det där beiga med något bäcksvart.

Sexton timmar senare, sitter vi i köket och äter oliver och jag säger, man kanske inte ska känna efter så mycket just i dag.

Nu sitter han och jag på tåget på väg mot Stockholm.

flytt

Idag ska han och jag flytta. Från en lägenhet med vardagsrum, kontor med balkong, sovrum och kök som rymt tio gäster till bordet. I vardagsrummet står en soffa. I den har B, E, M och N sovit flera nätter var.

Härifrån är det hundra steg till kyrkogården. Här har det varit april, maj, juni, juli. I våras satt jag på balkongen efter jag jobbat natt och tänkte: att få vara ute fast inne. Jag låg i soffan, somnade till en vlogg och tänkte: att få vila fast inte i sängen. Nu sitter jag vid köksbordet och tänker: att få sitta vid bordet, men inte på kontoret.

Härifrån har jag promenerat till jobbet på Rigshospitalet. Härifrån har jag promenerat de två kvarteren hem till N.

Idag ska han och jag flytta, och i morgon åker han och jag först till Stockholm, sedan till Skellefteå. Först hem till mina föräldrar, sedan till hans. När jag kommer tillbaka är det till en lägenhet med ett rum och kök. Jag ska cykla till ett annat sjukhus, jag ska byta hematologi mot infektionsmedicin.

N har flyttat tillbaka till Malmö för en hel sommar sedan. Resan tar en timme. Det kostar 150 kronor, de kollar nästan aldrig pass längre.

Folk säger: det kommer bli bättre när ni bor en bit utanför stan. Nørrebro är så gentrifierat. Norvest är mer som Malmö, alltså som en riktig plats där folk bor.

Folk säger: det är svårt att dra gränser lagom hårt kring den ena personen. Att planera sin tid ihop och sin tid isär, det är ett så vanligt problem.

varför jag inte vill bli psykiatriker del 2: att lämna somatiken.

Vi fortsätter utforskandet av mitt motstånd mot psykiatrin. Syftet är att genom att titta noga på det flytta det från diffust till konkret, från en ”magkänsla” till konkreta anledningar som går att ta ställning för eller emot.

2. ATT LÄMNA SOMATIKEN

Somatik är motsatsord till psykiatri och betyder vård om kroppen, psykiatri betyder vård om psyket. Jag har studerat i 5,5 år och snart jobbat i 1 år. Under de nästan 7 åren har 6 veckor ägnats åt psykiatri, resterande åt somatik.

Vad jag än väljer för specialité kommer det komma med en stor sorg. Jag kommer vara olyckligt kär i allting jag inte får göra. Så har det alltid varit, jag är olyckligt kär i att i inte vara ingenjör, har ett destruktivt förhållande till att vara inte lärare, gråter av avundsjuka när M berättar om vad de lär sig på regissör-linjen.

Att bli psykiatriker kommer känns som att ta ett sort kliv bort från det jag ansträngt mig så hårt för att lära. Det som jag hatar när det är för svårt och tråkigt men på något sätt kan ha en känsla av att vilja ”vinna över.” Jag vill samtidigt erövra den medicinska kunskapen som tygla och tukta mitt ointresse för den. Varje gång jag blir upphetsad av ett blodprov är det som att jag skriker åt mig själv:

”Vad var det jag sa: du TYCKER att det här är intressant, ha!”

Och sanningen är såhär: jag älskar att lösa problem, jag älskar att ha rätt, jag älskar att komma fram till en svårfångad analys. Jag älskar renheten i vetenskap och jag blir lycklig när saker hänger i ihop på ett sätt som jag kan hålla för logiskt. Jag älskar att klara något idag som jag blev kallsvettig av igår.

När jag får använda somatik till att lösa människors problem blir jag lycklig.

Men jag har inget egentligt intresse för somatik som ämne. Det kommer alltid sitta någon bredvid mig som brinner mer än vad jag gör. Jag kommer aldrig känna lika mycket som han som faktiskt på riktigt tycker det är spännande hur organen fungerar. Eller, hittar jag nu på en karaktär som inte finns? Det kanske inte är någon som gillar biologi? Alla kanske bara gillar människor och att lösa problem. Jag vet inte.

Det är min mardröm, att inte få vara den som brinner mest.

Idén med att gå i en psykiatrisk rikting hade varit att inte bara vara intresserad av vad kunskapen kan användas till utan också kunskapen i sig. Jag är genuint intresserad av ätstörningar, psykoser, borderline, depression, ångest. Om jag ser någon gråta på stan går jag alltid fram till dem och börjar prata. Jag kan inte hålla mig.

F sa igår när vi satt på Guldkroen och drack vin ur 90-tals stora glas:

”Det enda du pratat om sedan vi började jobba på kirurgen är samtalen du haft med de döende cancer patienterna.”

Folk gråter ju på somatiska avdelningar också. Jag kommer såklart få ägna mig åt svåra samtal vart jag än hamnar. Men frågan är om samtalet ska vara huvudbehandling eller bisyssla. Okej, måste säga emot mig själv direkt: jag vet att de samtal jag har med mina kirurgiska patienter också är jätteviktiga.

Okej, vi fortsätter i morgon.

varför jag inte vill bli psykiatriker del 1: bristen på positiva förebilder.

God morgon. Mitt tema de här dagarna är att undersöka idén om att bli psykiatriker. Jag pratade i mitt senaste inlägg om att jag alltid haft ett starkt motstånd mot psykiatri. Min första uppgift i detta utforskande blir att undersöka vad motståndet består av.

1. BRISTEN PÅ POSITIVA FÖREBILDER.

Det finns en idé bland yngre läkare att psykiatrin har låg status. Det är alltid läkarbrist, alla får jobb. Om man inte får jobb någon annan stans är det på psyk man hamnar. Det ryktas om att vikariat på psykiatri inte räknas i AT-ansökningarna.

När jag hade placering på psykiatrin under utbildningen mötte jag läkare jag tyckte var omotiverade och väldigt dåliga på sitt jobb. Jag blev inte det minsta inspirerad. Jag ville bara där ifrån till platser där det fanns spetskompetens, driv och skärpa. Jag blev stressad och orolig av att ha ansvar över patienter som mådde så dåligt och samtidigt vara omringad av personal som var så inkompetent.

Men: Självklart finns det fantastiska psykiatriker som både brinner för sitt ämne och är duktiga på sitt jobb. Det viktiga, om jag ska ge det här en chans, kommer blir att finna de där positiva förebilderna som jag kan lära av och se upp till.

Det här förstås också en fråga om status. Jag är en tävlingsinriktad och statusdriven person som har otroligt höga krav på min omgivning och på mig själv. Jag kommer behöva hitta ett sammanhang där de idealen delas, eller i alla fall där den delen av mig får utrymme.

Kanske var de därför jag blev så tagen av psykiatrikern från Rigshospitalet jag mötte på min kurs. Han var precis lika ambitiös och skarp som en kardiolog. Jag tänkte, om man får vara psykiatriker på det där sättet, då kan jag också bli det.

Gud vad mycket negativa fördomar jag har om psykiatri utan att ens givit det en chans! Otroligt.

låt oss prata motstånd.

Min KBU-tjänst närmar sig sitt slut och jag är på återbesök i det stämningsläget jag var i för ett år sedan innan jag skulle ta examen. De största arbetsrelaterade existentiella frågorna pressar på. Varför pluggade jag till läkare? Är det här tillräckligt kul? Vad ska jag bli för läkare?

Jag kände en sån lättnad när jag blev hemma två dygn från jobbet med misstänkt Covid. Det gjorde mig så sorgsen att jag blev glad av att missa mitt liv. Så kan det inte vara, det är inte tillräckligt bra. Men det är svårt att skilja de olika obehagen från varandra. Vad är dåligt bara för att jag är ny och känner prestationsångest och kontrollförlust?

Jag är på kurs denna vecka och hamnade i samma grupp som en som gör intro (som första delen av ST) i psykiatri på Rigshospitalet. Vi spelade upp patientsamtal för varandra och det enda jag blev inspirerad av var hans. Jag ställde honom tusen frågor på lunchen. Jag skämdes sen, han tror säkert att jag är kär i honom.

Det här är förstås ingen ny tanke. Jag har alltid varit intresserad av psykiatri. Det ligger så mycket närmre en sån som mig som bara bryr mig om relationer och känslor och är fullständigt ointresserad av biologi. Men jag har alltid haft ett motstånd mot att faktiskt arbeta inom psykiatrin. Och nu är det dags att undersöka det motståndet närmare.

Jag lekte med tanken på att bli psykiatriker på vägen hem från tåget igår. Det var som att gå i ett rus av lättnad. Att få vara genuint intresserad av mitt arbete, att slippa känna att alla runtom kring mig är intresserad av andra saker än jag. Att känna att min exakta profil och person ger mig en fördel i arbetet. Jag kan lära mig både medicin och kirurgi men i relationer, känslor och framförallt samtal har jag liksom en medvind, en naturlig fingertoppskänsla.

Jag skriver snabba, felstavade sms till C om upptäckterna jag gjort i mitt inre. Han svarar: hmm hmm. låt oss prata motstånd.

BREVVÄXLINGSKALENDERN 2020

God morgon! Nu är det snart december och för mig innebär det att min brevväxlingskalender snart börjar. Brevväxlingskalendern går till som så att man väljer en vän, väljer 24 frågor och sedan svarar på dem till varandra på mail varje dag fram till julafton.

Jag tänkte att ni skulle kunna få mina frågor så ni också kan göra den. Jag tycker att det är fint att göra det här på formen det privata samtalet men, det funkar säkert bra att svara på frågorna i sin blogg också om man är sugen. Det här är någon sorts skiss/första utkast, som gärna får ändras under månadens gång. Fyll gärna på i kommentarerna. Och berätta om ni gör den såklart!

1: Vad händer i dig när du får kritik?

2: Vad är det bästa med den du är kär i? / hur tror du att den du kommer bli kär i nästa gång kommer att vara?

3: Blir du sexuellt upphetsad av att se sexscener på film? 

4: Vilken är din starkaste läsupplevelse i år?

5: Vad är det svåraste med att vara ihop med dig?

6: Vilket är årets bästa köp?

7: Vilken är din mest ojämlika relation?

8: Vad är det värsta som skulle kunna hända idag?

9: Vad handlade Liv och Carolines senaste konflikt om? // tror du att Bianca och Jonathan kommer bli ihop?

10: Hur ser femte vågens feminism ut?

11: Skriv en mening varannan timme. Ställ ett larm!

12: Be om ett råd.

13: Vad handlade din senaste konflikt om? Hur började den?

14: Vem av dina vänner är lyckligast?

15: Vem är du orolig för?

16: Känns det som om danskarna vill dig väl?

17: Vilken är den mest onödiga saken du tycker illa om hos dig själv?

18: Vad hade du gett mig i present? (föreställ dig en stor, men inte obegränsad, budget)

19: Vad är du mest orolig för ska vara sant om dig?

20: Är Benjamin Ingrosso het eller bara ett barn?

21: Berätta om de ”3 versionerna av dig”:  Ditt bästa jag, ditt okej jag, ditt sämsta jag. Se detta inlägg för exempel. https://sofiawood.elle.se/tre-versioner-av-mig/

22: Berätta om något du sagt som du önskar att du kunde ta tillbaka. 

23: Berätta om något du var orolig för men inte är orolig för längre.

24: XXXXXX 

nyckel

det börjar bli för rörigt med alla personer och deras tillhörande initialer. Så Sardellen har fått en ny flik som heter ”nyckel”, precis där under titeln. Där finns en förteckning på alla det här handlar om som inte är jag.

vad jag önskar mig i julklapp

Är hemma från jobbet och väntar på covid-svar pga vaknade med luftvägssymptom igår. Mitt än så länge odöpta förkylningsvirus ligger och åmar sig som en katt i solen av all uppmärksamhet. Jag har nog aldrig varit såhär duktigt på att vila. Det är underbart att någon annan bestämt att jag inte får lämna huset eller träffa någon. Min annars ständigt vrålande rastlöshet är knäpptyst.

Det roligaste att göra på internet är att titta på saker samtidigt som man lyssnar på radio. Så, här kommer ett första utkast på vad jag vill ha i julklapp:

De här stövlarna har liksom en rolig 90-talsvibe samtidigt som de passar på en näpen italiensk kvinna med perfekt chokladbrun page. De kostar bara lite mer än de ombokningsbara flygbiljetterna jag köpte för att åka hem över jul. Igår fick jag ett mail om att de blivit inställda. Det känns lite skönt, jag var trots allt påtagligt smittskyddsmoraliskt stressad inför att åka.

• 

• 

Jag brukar alltid trivas i proportionerna som bildas av grova skor. De här (1, 2) är helt klart mindre klassiska än de ovan och man ska förstås vara lite vaksam vid trender. Men jag har klampar runt i platå-skor i snart 10 år nu så jag tror de kommer passa mig framåt. Den stora frågan med den här modellen är om man vill ha löst/grovt eller tight/tunt skaft. Tänker att trenden kommer ifrån/ tidigt ringats in av Pernille Teisbaekks variant. Tror det lösa skaftet ger en väldigt härlig ”prinsessklänning med gummistövlar”-känsla som vi alla älskat sedan vi var barn. Så… man kanske ska satsa på det egentligen.

• 

• 

Har burit kort kjol lika länge som kängor men det är extremt svårt att hitta någon som sitter bra. Viktigaste är att den är tillräckligt A-linje formad. Det är inte snyggt med kjol som är fiugrusydd längs låren. Också viktigt att kjolen inte får en att känna sig som en uppklädd liten flicka. Ska skriva en avhandling som heter: Mini-kjolens omätbara värden. Kanske är någon av dessa (1, 2,) den sista kjolen?

De här sandalerna från Marni kommer i flera olika färger, med och utan päls. Jag gillar alla varianter. Dras till all design och form som andas japanskt. Otroliga med strumpor i på hösten. Passar såklart utmärkt till nya kimonon.

• 

• 

Denhär polotröjan från Ganni var väl ändå den perfekta kombinationen av enkel och intressant. Jag gillar stickade plagg i lite oväntade utföranden, äger både en kashmir-body och en mohair bandau-topp som används flitigt. Tror denna skulle vara mycket fin till en pälshatt jag tyvärr tappat bort.

Man löper alltid risk för att någon modehatande person ska säga: ”oj vad det ser KALLT ut” när man bär den här typen av plagg. Men… ja, det är liksom omöjligt att komma på något svar till sånna kommentarer ens när man får tänka efter. (och att säga saker/ställa frågor som lämnar mottagaren utan självklara svar, det är liksom definitionen av att ha låg social kompetens.)

Sen skulle jag gärna äga något stickat och klarrött i lätt croppad modell. Detta var ju ett väldigt fint exempel.

Ah, mitt Covid-svar trillade precis nu in som negativt. Slut på modebloggandet, tillbaka till verkligheten, tack karantänen för denna gång, ses snart igen.

fredag.

Jag går av tåget på Huvudbangården och promenerar genom ett kallt och soligt Vesterbro. Klockan är någon stans mellan nio och tio på morgonen och jag går med ett slitsamt nattpass i ryggen. Slitsamt för att jag inte fick sova mer än 30 minuter i sträck, slitsamt för att jag inte nått några tillfredsställande diagnostiska svar utan bara skrivit journal som heter : ”inlägges för obeservation och nya blodprover i morgon.” Bokade inte en enda akut operation. Alla patienter hade kunnat komma i morgon.

Men det är omöjligt att vara otillfredsställd när passet väl är över. Det enda som inte är perfekt är att jag tagit på mig för korta jeans, så att det bildas en sådan där G L I P A.

Jag blir stannad av en tjej på gatan som behöver hjälp att fickparkera. Hon är så charmig att jag får separationsångest när vi 10 minuter senare får in bilen i fickan.

Kommer hem och sover till 15. Vaknar, går ut och går ett par timmar. Ska köpa vantar men kommer hem med en kimono i tjockt siden som är så stor att den täcker hela min säng när jag breder ut den. Tyget är jeansblått och täckt av miljoner små, oregelbundna, vita, rosa, gula och gröna blommor. Första dagen efter nattpass är som afterglow efter rave, baksmällan kommer först i morgon.

Det blir kväll. Jag går med M och A på Cinemateket och ser Trajskovskis ”Mirror”. Den var vacker och lämnade mig lika medtagen som oförstående.

jag försöker skriva av de hårda replikerna precis som de sas.

Ibland märker jag inte att jag är trött förrän det går över. Som idag när jag vaknade klockan tjugo i sju med en ny sorts lätthet i huvudet och kroppen. Först då kan jag ställa gårdagens dvala mot dagens klarhet och inse: det var trött jag var. Det var därför det kändes som att dagen aldrig började.

Gårdagskvällens planer blev sent inställda och byttes mot ett uppstyckat ingenting. Ulrika formulerad vardagskvällen så precist:

”Att fånga kvällen, istället för att förlora den, det är svårare än att fånga dagen. Kvällar blir lätt som att småäta. Man plockar och plockar och på ett sätt är det för mycket och på ett annat är man aldrig riktigt mätt.”

Bråkade med N i tisdags. Morgonen efter smög jag som vanligt upp och skrev de två timmar jag har innan C vaknar. Jag är orolig för att smitta honom med mina dålig vanor, jag vill att han ska orka, jag vill att han ska sova och aldrig vara kall. Jag lägger handen över hans ögon och säger,

”Det är inte morgon än, sov lite till.”

Sen går jag upp och gör kaffe, sätter mig på ullmattan jag köpt av en italiensk tjej på blocket för 200 kr och stänger fönstret. Jag tänker att jag borde sluta sova med öppet fönster för att jag alltid vaknar med torra luftvägar och blir lite rädd för att vara sjuk. Men det blir jag inte. Jag har inte haft ett enda symptom på 9 månader.

Försökte skriva av de hårda replikerna precis om de sas. Skriva av, inte skriva om. Det är svårt att göra utan att få läsaren på sin egen sida märker jag när jag några timmar senare läser upp det för en fullständigt utomstående bekant. Borde kanske göra ett nytt försök om ett par dagar.

Oj! Det är sol ute! Måste ut och springa. Puss och kram, det är en miljon procent kul att ha en blogg.

söndag.

Fem lediga dagar har passerat och ansökningarna är inskickade. Det känns lite som att få semester att gå till jobbet i morgon.

Vi åkte till skogen och solen idag. När Liv Strömquist fick frågan, hur är det att vara ihop med dig, svarade hon: ”Det är som att leva med en pladdrande Geisha. Som går efter en och babblar om alla idéer och tankar som hon någonsin tänkt.” Det var fint sagt. Jag känner igen mig själv i det där jag går bland löven och oavbrutet berättar om påtänkta forskningsstudier, mina vänner senaste relationsproblem, hur man ska lösa förtroendekrisen inom vården, hur man botar patienter som inte är sjuka.

De pratar i P1 om de nya ”Kanske-männen”. Har ni läst artikeln? Det var bland det svagaste och tråkigaste jag läst på länge. Det finns få saker som är så subjektiva som det egna kärlekslivet. Ändå för skribenten en allmän tes om hur den moderna kärleken ser ut genom att använda sina egna upplevelser som ”empiri”. Det blir som att säga att hon själv skulle vara neutral i sitt eget kärleksliv. Att benämna killar som inte blivit kära i henne som en systematisk patologi är skriva ur sig själv ur relationsekvationen. Ett fullständigt dementerande av faktumet att man är medskyldig i alla sina relationer. Den första frågan jag ställer mig är, undra hur det är att gå på date med skribenten?

Vad tycker ni om det här? Och visst pratas det ovanligt mycket om kärlek och relationer på Sveriges Radio nu för tiden?

Vi kommer tillbaka till stan. Lovar varandra att skiljas åt kl 17, det finns mycket kvar att göra inför nästa vecka. Klockan blir 19 och han säger innan jag går,

”Snälla, cykla försiktigt nu.”

”Varför det?”

”Det kan inte vara normalt att en dag är så här bra. Tänk om du blir påkörd på vägen hem.”

Halva November har gått men i mig är det fortfarande vår.

heja, heja

Jag sitter med arbetsprover till ett par folkhögskolor jag vill läsa i vår. Prestationsångest och nervositet gör mig blind. Jag kan inte se om texten hänger ihop, jag kan inte se om det blir bra, jag kan inte skilja på vad jag egentligen menar och vad jag bara tycker låter smart. Vad är det jag tror egentligen? Hur kan jag ha fått för mig att det jag skriver har något?

Det är likt att bli kär. För mig är en del av att bli förälskad att inspireras. Men det kommer alltid en punkt då det slår över i idealisering. Där avståndet mellan bilden jag har av den andre och bilden jag har av mig själv hamnar oöverskådligt långt i från varandra. Ju mer kär jag blir, desto mindre värdig känner jag mig. Jag fastnar i funderingar om vad jag egentligen har att erbjuda någon annan. Jag placeras också där i ett prestationsinriktat läge där jag försöker hitta sätt att förtjäna min plats.

Blä. De båda känslorna spär säkert på varandra. En prestationsångest som läcker ut i en annan. Är det någon som har något botemedel? Hur slutar man vara en såndär som står och faller på potential och briljans?

Hoppas ni får en bra helg.

(Jag saknar mina vänner i Malmö. Jag önskar det satt någon här bredvid mig som höll på med samma sak och kunde påminna mig om vad jag menar. Jag önskar att jag var bättre på att ta kritik. Jag önskar att jag inte blivit så nervös igår när C skulle läsa mina texter. Jag önskar att jag kunde se orden klart. Jag önskar mig en originell stilistiskt säkerhet som inte kan ignoreras, jag önskar att jag hittar formen för min oundvikliga berättelse.)

var så god att berätta mer om det där du inte minns

Det var december och jag tror att jag satt ned när S kom in i vardagsrummet. Telefonen och högerhanden hängde någonstans mellan örat och låren. För första gången kunde hon inte höra på min röst hur det låg till. Det ovanliga ackordet som ekade genom orden måste ha gjort rädd henne så det syntes. Jag såg utifrån hur jag genast omfamnade henne. 

“Det är ingen fara, S.” var det första jag sa medan mina armar lade sig utanför hennes axlar. Om hon varit vatten hade hon genast runnit ur mig.

“Kommer din pappa ner?” sa hon. 

“Det behövs inte “ sa jag, nu i efterhand minns jag inte helt säkert om han erbjudit sig. Utanför fortsatte skymningen som i slutet av året blir som dubbelvikt, hela vintern är en skymning och så varje kväll en skymning i den. Dagen, året och alla hennes återstående dagar: allting var över på en och samma gång. 

Att försöka återskapa detaljerna kring min mammas död påminner mig om när jag några månader senare övertalats av min vårdcentralsläkare att träffa en psykolog. (Jag hade gått ned för mycket i vikt, det förelåg tydligen somatisk indikation) Han var präst och hans uppgift var tjugo veckor KBT. Ett erbjudande som jag fann lika generöst som så otillräckligt att inte kunde ses som något annat än ett slöseri. Jag hade nog hellre sparat mig tills det återstod så lite liv eller fanns så mycket terapi att det hade varit möjligt att erbjuda mig en livslång relation. 

Prästen ställde mig frågor om min barndom och jag började rada upp “jag vet inte” efter “jag vet inte”. Jag är stolt över att vara en sådan person som inte lägger vikt vid sånt. Inte som ett sätt antyda att min uppväxt var lycklig, det hade varit ostrategiskt, utan för att ge sken av vara lika lite självupptagen som psykoanalytiskt lagd.

När jag skrytigt svarade “jag vet inte” också på frågan om mina föräldrar någonsin kramat mig började han frusta, nicka och vifta på svansen. Framåtlutad  i stolen gjorde han anteckningar i om sitt viktiga fynd.

“Det låter allvarligt.” sa han när han skrivit klart. Han såg på mig som om jag i det ögonblicket bara delade hans uppmärksamhet med gud. “Var så god och berätta mer om det där du inte minns.”

Hans beröm fortplantade sig som ett kraftigt välbehag ut i min kropp. Ett välbehag som redan innan det ebbat ut följdes av en dissociativ efterklang. Sanningen och historien delade sig där och då i två. I det här rummet kommer allt som ses som traumatisk högvaluta att bli sant. För visst är det också just så vi känner igen sanningen när den sägs högt, genom det där tillfredsställandet som samtidigt expanderar i huvudet, magen och utandningen. Jag var orolig för att åter igen, min vana trogen, blanda ihop olika välbehag med varandra. Det var omöjligt att fortsätta, tack för en underbar behandling, och så var jag tillbaka på gatan igen där eftermiddagssolen högtidligt skred mellan husen. 

Efter den lätta omfamningen måste jag ha satt mig ned på ett sätt som antydde att jag inte kunde resa mig. S bar ut alla madrasser från sovrummen och bäddade runt mig på golvet. Jag hade satt henne i en situation som krävde en uppgift för händerna. Jag har ännu inte förstått hur man ber om förlåtelse för det. Hon spred ut täcken och kuddar över träplankorna, sköt de böcker som låg i vägen ut mot kanterna så att det bildades låga kullar längs listerna, vek hotellkanter på lakanen. Orden som alltid annars sprang, antingen läckande eller forsande, satt nu istället blinda och väntade.