ett vykort från den sista våren

Jag har varit på semester med mina två bästa vänner. På fredagen tog jag tåget upp till Göteborg och så möttes vi på Unity Jazz. Det kändes som att vara inne i en lägenhet. Är det inte lite lustigt, att när vi ska berömma ett hotell så säger vi: det var som att vara hemma hos någon! Minus disk och städ då. Jag fattar att det sista är avgörande. 

Dagen efter tog vi sikte mot Tjörn. På vägen stannade vi vid ett par loppisar och åt lunch på ett trädgårdscafé. På kvällen badade vi bastu och drack vi ett glas chardonnay. Nu är vi tanter på riktitgt sa vi. Och kommer ni ihåg hur det var förr, när vi var i Berlin och varje sommar, konsekvent, som om det var helt nödvändigt, missade uppropet i Lund för att vi ville gå på Berghain på söndagen också. Nu är det nya tider. Äntligen, sa någon. 

Vi pratade en del om hur det känns att vara på olika platser i livet. Eller det var mest jag som pratade om det, eftersom jag är den som är olik. Vi befinner oss i en ålder då saker kan gå så otroligt olika snabbt. På sex månader kan en av få ST, gifta sig, få barn och köpa sommarställe. Medan en annan kan ja… skriva om vilka färger man inte gillar på internet typ. 

Jag är en person som ständigt speglar mig i min omgivning. Vad jag gör och är blir meningsfullt först när jag ser hur min omgivning reagerar på det. Om jag hade levt på en öde ö hade jag inte gjort någonting. Jag hade bara legat helt stilla tills det tog slut. att dränka sig hade varit helt meningslöst om ingen hittar stenarna och kroppen.

Därför, trots att jag trivs i mina vardagar, så gör det lite ont att jag inte är samma som mina vänner. Att dom har stabila partners och att fem av mina närmsta vänner ska få barn i år. Det är inte en direkt saknad som skaver, det är mer att jag känner mig som andra klassens medborgare. Som att det jag har att prata om (jobbet, en dagbok på internet) är ytliga och prestationsbaserade jämfört med mina vänners samtalsämnen (kommer barnet? ska vi gå parterapi?) är existentiella och viktiga. När jag berättar om ett kort möte som inte ledde någonstans (ingenstans som i: inte dit där dom andra är) blir det en rolig historia, hela bordet lyssnar, alla skrattar. Det som har att göra med mig är lättsamt, det som har att göra med dom är avgörande och djupt.

Som ni ser så är inte den här uppdelningen mellan jaget och dom neutral. Likväl som att dom består av mer än sin kärlek så består jag av mer än min brist. Det är jag som skapar dom här kategorierna, ibland undrar jag om jag vill känna mig utanför. Om det är mitt enda sätt att inte bli den som lämnar först. Kanske det. Ännu en psykologisk teori! Vad ska jag göra med alla dom här små sanningarna jag uttalar som besvärjelser över mig själv. Spara, bränna, jag vet inte.

Mina vänner sa förstås emot. (Allt blir en tävling med dig, undrar jag om dom tänkte).

Jaha. Då är det väl mest en känsla. Nog så påtaglig, försökte jag. 

små segrar och strider

Jag har lagt min första EDA! Det har känts som ett omöjligt berg att bestiga, som att jag skulle harva kvar bland spinalerna för evigt. Ni vet hur det är. Man byter överläkare nästan varje dag och alla vill se att man först kan lägga spinaler innan man ens får hålla i en epiduralnål. Såklart är det ett rimligt förhållningssätt. Men vi underläkare är ju konstant oroliga för vår utveckling och progression. Det går för långsamt, det går för snabbt, volymerna är för små, det spelar ingen roll hur det går till, då just jag har en hjärnskada som förhindrar inlärning. Kanske framförallt vi som är på dom stora sjukhusen. Ibland kan det på en enda sal finnas en läkarstudent, randade akutläkare, VUB-elev och ST-läkare som så ska försöka fördela momenten mellan sig. Svårigheter att få ”komma till” betyder något helt annat på ett universitetssjukhus än på pojkrummet.

Men så igår: två klockrena spinaler innan lunch, en handledare som sa, okej då, du får ta nästa förlossningsepidural. En enkel patient, ett stick, inga parestesier, den ljuva nybörjarturen, och så en timme senare när jag gick förbi för att kolla hur allt gick: den tog.

listan om saker jag inte gillar.

Välkomna till en helt ny dag. När Claes och jag var kära i varandra berättade han att sätt som två människor kunde höra ihop på var att ha the same definition of ugly. Jag förstod vad han menade. Det är ju så vi människor håller på. Vi drar cirklar om det som har att göra med oss, och lika viktigt är det vad som hamnar inuti som utanför. Här kommer min lista om saker jag inte gillar!

Träslag: Teak.

För mycket femtiotal. Det är säkert inte så vanligt i Stockholm men här är det något många, många ägnar sig. Det visste ni inte om Malmö, att bo här är som att befinna sig i en segelbåt på land.

Andra ytor: Målat trä. Som många andra så har jag svårt för allt som ens andas shabby chic. Även om det nu förtiden känns modernt att ha en lite mer avslappnad inställning till våra mammors favoritstil. Känns det inte som att pendeln svängde lite i och med Marie Nylanders intåganade i våra liv? Nu är hennes stil inte renodlat shabby chic, snarare tar den väl avstamp i barrocken + ultramoderna soffor. Men det är något med de spräckliga speglarna och de svarta skåpen… Det får mig att tänka på en butik som hette Mathilde och låg under NK där alla tjejer i mitt gymnasium handlade sina kläder. Är det någon som vet vilken jag menar? Om det är en stil jag aldrig skulle kunna acceptera som trendig igen, så är det den.

Färg: Klein blått.

Massor av coola och snygga personer har ju börjat med Kleinblått, jag vet. Men det får mig att tänka på en jätteduktig tjej som fått jobb på EU i Bryssel och har på sig en knä-lång klänning med trekvarts-ärm på sin första representationsmiddag. Hon får inte sitta ned en sekund, hon bara fixar med power pointen och pratar i telefon med ministern från Finland som gett fel adress till taxi-chaffören.

Porslin: Matteus.

Min mamma, och alla mina vänners mammor, var besatta av Matteus när jag var liten. Jag klarar inte av porslin som ens liknar detta. Så fort jag ser ett färgglatt, klumpigt fat mår jag dåligt. 

Godis: Dumle.

Jag tycker Dumle är en så sjukt obalanserad smak, alldeles för söt och helt utan botten. Och det fastnar i tänderna. Blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på gången vi var ute och tältade, och jag trodde att Erik hade köpt choklad med Daim (en otrolig smak! Sälta! Chrunch!) i, men så var det choklad med Dumle i.

Inredningsstil: Almoge + beige.

Det är nog för att stilen är så populär idag. Jag tycker inte att det är fult men det skulle kännas som att jag försökte efterlikna något annat. Jag får mer energi av andra saker: Georgia O´Keffee, en inrökt rent-controlled lägenhet på Upper West side, Beata Heuman, Pettson&Findus. Lättare, modernare och framförallt bara…mer.

Blogg: Skoja. Only good vibes.

Bok: Det här vet ni redan.

Snälla, kan ni inte berätta om saker ni inte gillar? Kanske hör vi ihop?

Yung Leans ljustekniker och jag.

Igår var det högsommar. Vi satt på brygga 4 i bikini och pratade om gårdagskvällen. Jag berättade om hur jag skämt ut mig inför Yung Leans ljustekniker. Sekunden vi kom in på Brogatan kvällen innan överhörde ett samtal och vände mig blixtsnabbt om,

“Pratar ni om Yung Lean? Jag älskar Yung Lean!”

Den ena, han som var ljustekniker, berättade att han tyckte Yung Lean var ordningsam och trevlig och artig. Bra arbetsmiljö men han gillade inte musiken så mycket. Eller det lät mer som att musiken inte spelade så stor roll för honom. Jag babblade på ett bra tag om Yung Leans stora konstnärliga kvalitéer och frågade om Yung Lean hade flickvän.

“Ja”, sa ljustekninkern. 

“Okej” sa jag och vände mig genast om och gick, som på reflex. Jag tänker ofta på något jag läste på Flashback, att en som träffat Yung Lean på en fest berättade att han sagt att han får 100 nakenbilder skickade till sig varje dag. 

Men där drar jag min gräns. 

Det är intressant det här med idol-kultur. Jag har verkligen det anlaget, att kunna romantisera och idealisera någon på håll. Inte bara med kända personer. Jag kan bli helt besatt av folk jag sitter bredvid på bröllop också, men bara av kvinnor. Det är ju något tryggt i att överrösa en främling med beröm, man slipper visa särskilt mycket av sig själv, det lägger sig som ett lager mellan en själv och den andra. Det är lite ironiskt att man genom att upphöja någon annan kan få makt över den. Det är väl för att man gör den kända personen till ett objekt istället för ett subjekt. Är det därför jag har lättare att ideolisera kvinnor? För att jag genom att leva i världen övat så mycket på att göra dom till objekt? Vad hemskt, jag som trodde att det var för att jag bara gillade tjejer mer. Men att gilla något är väl också att förtycka det. Usch, så här går det när man funderar för mycket.

Den här veckan ska jag, förutom att öka takten på jobbet, bjuda två av mina kollegor på middag, gå på ridning med Nora, gå på spelning med Nora och sedan ska jag åka till Göteborg över helgen med Nora och Malin för att bli födelsedags-firad. Vi ska gå ut och äta och sedan åka till Tjörn och bo på hotell. Otroligt, vad har man gjort för att förtjäna allt det här, ingenting är svaret.

söndag

 

Igår var det middags-party. Jag provade en ny sorts knytis: envåldshärskare-versionen. Den gick ut på att jag bestämde meny och sedan delegerade ut vad alla skulle ta med sig. Maten blev god och allt blev precis som jag hade tänkt mig. Så skönt för alla inblandade. Jag skulle beskriva mina värdinne-stil som avslappnad men tydlig.

När jag vaknade hade Malin tagit disken och nu sitter jag här och äter upp resterna av Noras raberbercheesecake. Om en timme ska vi promenera till havet och bada. 

Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet efter denna underliga parantes mitt i våren. Som att bussen plötsligt blev en vecka sen och jag satt kvar under träden och väntade. Men det har varit bra att göra ingenting. Min introduktion lider mot sitt slut och nästa vecka står mitt namn på en egen rad i schemat. 

Det kommer bli bra eftersom att det måste bli bra. I höstas när vi höll på med våra ansökningar, när vi båda fick nej efter nej efter nej, sa Frans: den roligaste dagen på läkarprogrammet var på narkos och den känslan måste man göra något åt, tänk om den stämmer.

Tre månader in så är jag säker. Känslan stämde, det här är vad jag ska ägna mig åt. Och medan jag sprang mina 17 kilometer i Hissingeparken så gjorde jag en plan. Dubbla matlådor, lägga mig i tid och alltid svara javisst, också när man egentligen är rädd. 

om min semester.

Jag har haft en veckas semester. Jag har varit hos Malin i Göteborg ett par dagar och sedan hemma här och gjort nästan ingenting. Ett par gånger har tanken kommit: du borde utnyttja tiden bättre, få ut mer av dessa få och helt unika dagar. Du borde resa bort, kanske till Rom eller någonstans du aldrig varit förrut. 

Men jag har varit i Malins lägenhet i Göteborg och sedan i min lägenhet i Malmö. Vi har sprungit långt i olika skogar och tittat på 90-tals komedier. Julia Roberts, Hugh Grant och Gwynteth Paltrow. Förra året sa jag högt för första gången: Jag gillar nog inte att resa. 

Trots det har det varit tunga dagar under lätta himlar. Jag har sprungit 17 kilometer i Hissingeparken och oroat mig mycket för jobbet. Det är dags att lägga i en högre växel. Hur blir man ännu bättre och hur visar men det för rätt personer? Jag har insett att detta är precis vad jag vill göra, vad jag vill ägna alla mina vardagar och många av mina nätter åt. Men det är så mycket som krävs för att vara tillräckligt bra. Tänk om jag helt enkelt inte kan.  

En rolig sak som hände mitt i all oro var att jag sprang på Flora på stan! Plötsligt stod hon livs levande på St Knuts torg i majkvällen. Jag fick givetsvis både hjärtklappning och handsvett av att träffa författaren till bloggen jag läst varje morgon utan undantag i 15 år. Men jag lyckades bete mig OK normalt och vi bytte nummer och några timmar senare var jag på väg mot Ava där dom satt.

På vägen dit hann jag tänka, vad ska man säga till en person man aldrig träffat? Jag sa till Malin: tänk om vi inte har något att prata om? Just den oron var iallafall i onödan. Jag hade så roligt mitt i alla avgrundsdjupa funderingar. Flora och hennes vänner var ljuvliga och jag gick hem och tänkte att Malmö är en fantastisk plats. Man är ledsen, man går ut på gatan och så händer det något otroligt.

Semestern är ännu inte helt slut. Idag är det lördag och jag har bjudit alla jag känner till SPRING DINNER PARTY. Jag ska göra fördrink på citron och akvavit, koka kronärtskocka, steka sparris och skära vertikala snitt i rädisor med blast. 

Gud vad trögt det gick att skriva det här inlägget. Ansträngt och trögt, helt utan känsla och flyt. Men det måste väl få vara så. Jag får försöka acceptera att jag känner mig dålig på allt just nu. Och jag säger till mig själv: jag är tillåten att göra saker även om jag är dålig på det. Inte alla saker, inte att vara din narkosläkare, men att skriva på min blogg som jag driver på min fritid, det får jag göra exakt hur dåligt som helst.

Som jag sa till Flora: ”nu förstår jag varför folk håller på med motivational quotes, what doesnt kill you make you stronger osv. Ibland är ett par övertydliga citat liksom det enda som finns att hålla sig i för att inte fullkomligt gå under.”

Nu är ALTS-kursen slut och jag vill ägna alla mina nya timmar åt att läsa och skriva, dåligt som bra. Jag klarade kursen förresten, både den praktiska och teoretiska tentan. Som vanligt när jag klarar en tenta så känner jag ingen glädje, knappt ens lättnad, bara den trötthet som stressen tryckt undan. 

frågor & svar, del 4.

Hej då magnolia, välkommen syrén, här kommer sista delen av frågestunden:

Vilket är ditt favoritrum?

Mitt favoritrum just nu är det gröna rummet. Det är det enda som håller sig svalt nu när kvällssolen ligger på hårt genom allén. Här finns två jasminbuskar som luktar som min mammas parfym, bordet vi sitter kring på söndagarna, högar med böcker som väntar på sin bokhylla, den rosa fåtöljen och så mormors tandläkarskåp.

Mormor som flydde från Estland när Ryssland invaderade en annan gång. Hon som fångade en svan med sina bara händer varje höst och sedan bjöd på svanstek med vingarna fastsydd bak på klänningen. Hon som gömde sig i skyddsrummen när bomberna föll, så som hon gömde sig under köksbordet i Sverige vid plötsliga ljud. Hon som var både tandläkare och skådespelerska, likt mig, inser jag nu när jag skriver detta, hade hon en fot i andras kroppar och en annan i fantasin.

Och mormor hade ett vitrinskåp för sina tandläkarinstrument som jag nu använder för att förvara vaser, lyckokakor, pocketböcker och snustorr Turkish Delight. Medan mormor läste på tandläkarhögskolan, dom kallade det Käftis, träffade hon morfar. Han gick med i estniska föreningen och lärde sig språket. “Han försöker stjäla mig arv, han kommer ta allting ifrån mig”, brukade hon först skoja och senare ömsom skrika, ömsom mumla för sig själv igen och igen.

“Man kan se på ditt ansikte att du har baltiska rötter” var det en som sa här om dagen. Vi var på Cecilias landställe i den finaste delen av Höllviken. 

“Hur ser man det på någon”, sa jag, och: “Det har jag aldrig fått höra förut.”
“Det är något med dina ögon. Dom sitter brett isär och så det också resten av ansiktet, dragen, så som i kindben. Allt är liksom skarpt. Jag tänkte på det första gången jag såg dig.”

Jag som bestämt att mina ögon sitter tätt. Vad mer ligger öppet för andra som jag ännu inte sett. 

Mormor dog året efter mamma. Kanske bröstcancer, cigaretter eller alkoholism. Kanske rökte hon först ihjäl sig själv och innan hon rökte ihjäl morfar, som dog kort efter henne i KOL trots att han aldrig tagit ett bloss. Passiv rökning, hennes blåa blend. Ensamhet – lika farligt som cigg, ensamhet – lika farligt som att inte bli lämnad i fred. ”Vilket år för din morbror”, sa dom. ”Först hans syster, hans mamma och så hans pappa, alla borta inom knappt 18 månader.” 

frågor & svar, del 3

Är du en tränande person och vad tränar du i så fall?

Ja men, jag har inget intressant att skriva om det. Det mest intressanta jag läste om träning förra året var det här. 

Hur ser ditt liv ut om 10 år?

Okej, tillåt mig drömma och ta i: jag är färdig med ST och har minst ett barn. Jag och alla jag känner bor fortfarande i Malmö. Vi har köpt ett gemensamt sommarställe där alla har varsit litet hus på en stor gård. Det är precis vid en bokskog och man kan enkelt cykla eller springa till vattnet. Alla är fortfarande vänner och alla barnen mår bra. Jag arbetar fortfarande kliniskt men har påbörjat ett forskningsprojekt som kräver att jag är på plats i New York ett par månader per år. Och så är jag fortfarande OK snygg i kort kjol och lyckligt kär men där går väl gränsen till och med för drömmen.

Utan att kunna komponera det som en fråga vill jag gärna läsa mer om dina analyser kring dagens bloggare. Vad och hur de skriver om saker. Din syn på det. 

Jag har läst bloggar varje dag sedan jag gick i sexan. Så jag vill börja med att säga att jag tycker väldigt mycket om formatet och är ett stort fan av dom allihopa. Det man ska tänka på med bloggar som har reklam är att dom drivs i ett kommersiellt syfte. Bloggaren måste vara omtyckt för att få fortsätta göra samarbeten. Hon måste vara duktig, bloggaren måste göra rätt. Även om långt ifrån alla inlägg är reklam, så måste hon hela tiden skriva med en nuvarande eller framtida kund i åtanke. Också de inlägg som inte är reklam, handlar om att sälja ett livsstillskooncept som sedan går att använda för att sälja något, om inte nu, så senare. 

Bloggaren måste också hela tiden skydda sig själv mot elaka kommentarer och åsikter. Jag tycker ofta att folk kommenterar så gränslöst, om inte elakt så liksom invasivt. Jag skulle önska att bloggare var lite hårdare när dom godkände kommentarer, samtidigt kan jag förstå att man vill visa världen: ser ni hur jag jag har det! Kanske är dom inte lika känsliga som jag. Jag är jättekänslig, för det liksom för allt. Jag vill ofta svara i andras kommentarsfält typ: vad fan är det som pågår, hur kan du skriva sådär till någon!!! Men jag gör inte det, jag kontrollerar impulsen liksom jag kontrollerar allt.

Så bloggen är en text som är skriven av en försiktig författare, texten måste skydda skrivbenten. Det är alltså, till viss del, en kontrollerad och ofri text. Som aldrig kommer kunna ersätta och aldrig kommer kunna förkläs till den fria, modiga texten.

Vad är då en fri och modig text? Finns den? Är det romanen? Skriven av vem i så fall? Bara av den som inte gör samarbeten? Bara av den som är tillräckligt rik för att inte styras av pengar? Har det någonsin funnits en sådan konstnär? Jag vet inte, knappt väl? Betyder detta att det är farligt att läsa bloggar? Jag vet inte, lika omöjligt att svara på som om det är farligt med AI. Jag personligen är orolig för vad reklamen, kapitalet och algoritmerna gör med våra hjärnor och med vår planet. Men som man lärde sig på SO-lektionerna i högstadiet: att ta del av information är att aldrig sluta att kritiskt granska dess avsändare. Lev fritt i den nya världen, älska bloggar lika mycket som jag gör, men du måste vara subversiv.

Dina favoritförfattare. Just nu: Mara Lee.
Favoritfilmer. The Piano Teacher av Michael Haneke. 

Soluppgång eller solnedgång? Soluppgång. Solnedgång har något melankoliskt över sig, framförallt nu på våren. Gud, allt gör verkligen lite ont just nu.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Jag har en burk med D-vitamin, järn och B12 som jag verkligen borde ta då jag tyvärr ännu inte lyckats skaka av mig vegansimen som bet sig fast där när oron var som djupast i vintras. Men jag glömmer alltid, och behandlar tabletterna mer som en espresso. Alltså: om jag känner mig lite trött/yr så tar jag en tablett. En fantastisk patient. 

saker som hände förra veckan

Jag har blivit sams med soffan. Såhär gick det till: Jag bytte plats på den, fick hem ett soffbord i masurbjörk från Tradera och ställde dit fotpallen från rosa fåtöljen som ett andra soffbord. Sådär som man lärt sig av britterna, dom kallar det för ottoman. En bricka för tekoppen och så några vingliga högar med pocketböcker, så. Men framförallt så satt Malin i soffan på onsdagen, Nora på torsdagen och så söndagsmiddagen igår. Det hjälpte också att Sandra B bytte ut sitt ljusa linnetyg på sin soffa. Ett pedagogiskt exempel på att beige soffa inte är bäst. 

På fredagen var jag i Köpenhamn. Först på en födelsedagsfest i en nyproducerad lägenhet i det nybyggda området i hamnen. Det var Alessandra från Milano som fyllde år. En stor del av att bo i en storstad som inte är ens egen är att umgås med andra expats. Alla relationer är nya och grunda. Jag är tacksam för att den perioden i mitt liv är över. Sedan gick vi på en klubb och jag tyckte samma om den som jag gör med alla klubbar i Köpenhamn: bra musik men ingen själ. 

Det blev lördag och Anna frågade: vill du med på en dagsfest på eftermiddagen? Ja sa jag, tog två alvedon och  stoppade några folköl i väskan. Jag pratade med Heidi som frågade: 

“Har du någonsin sett Amanda Romare på stan? Alltså en enda gång?” 

“Nej”, sa jag. 

“Inte jag heller. Jag har aldrig träffat någon som gjort det. Kanske är det alltså trots allt fiktion.”

Senare på kvällen, efter jag för andra kvällen i rad ätit födelsedagstårta till middag, gick vi till Nobes. Där träffade på Avril och Gockan. Avrils kille skrev och berättade att han var på en hemmafest i Agustenborg. Vi cyklade dit och kom fram till en villa med 250 personer i. Det var en DJ och en bar med QR-kod. Jag frågade DJn om man fick önska en låt, han svarade att det fanns kareoke i källaren. 

Igår på söndagsmiddagen var det så soligt och varmt att vi kunde ta med oss maten ut i parken. 

Nu är det måndag och jag har dom vanliga känslorna: borde festa mindre, borde bli ihop, borde bry mig mindre om inredning och underkläder. Andra saker jag ser framemot med veckan, förutom att anlägga en helt ny personlighet, är att gå ATLS-kursen och därmed inte behöva plugga mer. Då ska jag börja läsa Lars Noréns dagbok igen. Och skriva något väldigt bra. Och springa på någon på stan som förändrar allt. Hur är det med er? Hur har ni det så här mitt emellan försommaren och våren?

om april

vad hände i april?

Jag blinkade en gång och sedan var det över.

Inte riktigt. Jag var i Stockholm och firade påsk med min pappa och min bror och hans familj. Soffan kom. Jag pluggade inför ATLS-kursen varje dag efter jobbet, istället för att existera i kvällssolen. Vi åkte ut ett gäng på tio personer och tältade vid Häckeberga slott. Jag gick på en fest som äntligen kändes sådär som fester ska kännas. Jag blev dumpad av J och tog det ganska bra, jag sa till Ale så sent som igår : vad är det som pågår, blir folk inte kära i mig längre? Som sagt, hjärtat klarade sig men egot fick sig en törn.

Jag gick på en dejt med en annan J och kände ingenting. Jag träffade en tredje på J på en efterfest men har glömt att svara på hans sms. Jag gick hem med en som inte börjar på J men som hade otroliga mattor. Så töntigt det blir med alla dessa bokstäver. Om det ska fortsätta såhär måste jag hitta en lösning som känns mindre Playahead och mer Katarina Fronstenson.

Vad läste du?

Jag läste Häng City och Advanced Trauma Life Support – student course manual. Den förstnämda – ljuvlig, smart, helt ny. Mycket intressant dramaturgisk form också, om man är en sådan som tänker på sådant. Den hakar i hur jag kände med Aftersun: att berätta utan att vara så hårt styrd av sommarprats-dramaturgi. Alltså att det ena leder till det andra, att svårgiheter får oss att inse saker om oss själva och växa. Usch så tråkigt och förljuget det känns. Häng City är alltså inte så, istället är det en berättelse om en sommar så som Aftersun var en berättelse om en semester.

Den sistnämda, lite repetatativ men samtidigt inte tillräckligt. För trots att jag läst den 350 sidor långa texten från från pärm till pärm är det många av övningsfrågorna jag måste slå upp och liksom läsa texten igen som om det vore en gåta för att lista ut rätt svar. 

Jag klarade i allafall pre-testet på första försöket och blev helt otroligt glad. Gick genast ut på stan och köpte nya underkläder och drack öl.

Vad har du haft på dig?

När jag var på klubb i fredags så hade jag på mig den korta svarta kjolen och en svart kostymväst. Jag hade samma sak på mig när Ale fyllde år och då sa han att jag var jättesnygg så nu känner jag mig jättesnygg när jag har på mig det. Ale är bra på att säga snälla saker man tror på. 

Till det hade jag dom svarta kängorna. Jag vet att det är lite töntigt när folk skriver om ”ett gammalt” plagg som då är från förra säsongen, men jag har alltså haft på mig detta sedan jag började läsa Sandra Beijers blogg i högstadiet. Vi har inte alltid exakt samma smak nuförtiden men hon är alltid snygg och hon kommer alltid vara min ur-inspiration. När jag har på mig ovan nämnda siluett, alltså kängor och kort kjol, så känner jag mig på ett sätt väldigt mycket som mig själv, men också lite som en parodi på mig själv. Alltså som att jag klätt ut mig till mig. Förstår ni vad jag menar?

Vad har hänt i lägenheten då?

Det stora är väl att soffan har kommit. Vi är ännu inte helt sams. En del av mig ångrar lite att jag inte köpte en beige soffa som alla andra. Det är liksom lite av en utmaning att få en stor, mörkgrön sammetskloss att se ut som att den hör hemma här. Men jag hoppas och tror att det kommer bli bra när jag får in lite andra kuddar, mattor, soffbord och när jag målar om väggarna. 

För att få soffan att smälta in bättre, så tänker jag att man ska omge den med andra mönster och färger. Så den inte står skarpt mot massa vitt och beiget.

Så persisk matta i rosa/ljusrött. Kuddar i mörkbrunt och neonrosa, alla rum behöver något som är svart och men också något i neon. Väggarna i en ganska ljus ton, men kanske med ordentligt med grönt i sig. Allt för att liksom sudda ut kanterna omkring soffan.

Vad hoppas du ska hända i maj?

Det var helt otroligt kul att gå på en riktigt bra klubb så jag hoppas på att bli bjuden också nästa gång. Känner starkt för att liksom… vara uppe sent. Anna och jag sprang på han som hade festen på stan i söndags och det hela ser lovande ut.

Jag hoppas att jag klarar den där satans ATLS-kursen. Framförallt nu när jag tjatat om hur mycket jag pluggat, då blir det ju ännu mer pinsamt om jag misslyckas. Suck. Sofia Wood frågade om tenta-ångesten går över med tiden. Mitt svar på det, efter tolv terminer på universitetet är att jag har varit helt övertygad om att jag ska kugga/få VG på varenda tenta/prov jag någonsin skrivit men sedan alltid klarat mig. Hur speciell jag än försöker vara så förblir jag alltså bara en alldeles, alldeles vanlig läkarstudent.

en existentiell öken

Nu har en tredjedel av året gått och jag befinner mig i början av en brist. Plötsligt så fladdrade det till bakom bröstet, ett första vindslag från ett helt nytt tomrum. Och så bara ett par dagar senare vaknade jag med ett par nya ord i huvudet: en existentiell öken. Jag befinner mig mitt i.

Jag har satt dom nya orden som ämnesrad och rubrik, jag har sagt dom när jag varit full och sedan också nykter. Jag har försökt att reda ut, men jag har fått lugna mig. Jag är bara precis i början av frågan. Omgiven av torr, vass, stekhet sand: vad ledde mig hit? 

Kanske är det den vanliga vårsorgen, kanske är det inte så konstigt om man står helt stilla och ser sig omkring. Hittills har det nya året handlat om nytt jobb, ny bostadsrätt, inredning, färgkoder, nya killar, varje vecka en ny efterfest. Jag har stått på ett cocktailparty, dygnet runt, fyra månader straight. Det börjar bli länge sedan jag var nära en djupt blå ton. Kanske när jag blev dumpad av J, men handlade inte också det bara om ett sårat ego? Jag tror det. Att gå och sura för att den andra hann lämna först, det är en historia man kan berätta för en främling och sedan skratta högt medan någon annan fyller ens glas.

Jag skriver ett mejl till Agnes och frågar om hon som lever i en relation upplever tydligare existentiell riktning. Ja, svarar hon. 

Är det här det första tecknet på att jag börjar bli redo för en allvarlig relation? Snälla låt det dröja lite till. Eller är det kanske dags att unna sig en depression. Rebecca skrev att hon var så lycklig att hon var rädd för att bli korkad. Kanske är det vad som drabbat mig.

Jag vet inte. Det blir fredag ännu en gång och Anna, Avril och Joel jag cyklar till en källare en bit ute i hamnen. Det är knäpptyst på gatan utanför, kanske är det därför inga poliser hittar dit. Det finns ett pingisbord och en DJ från Berlin. Ingen går hem, plötsligt är det år 2014 igen. Strax innan sex springer jag på en kille som gått i samma klass som ett av mina ex. Det känns lite grann där och då. När vi ska gå har någon låst grinden ut mot gatan med ett hänglås. Han kupar sina händer och ställer sig på huk, sätt din fot här, så hjälper jag dig över. Men det är ju också taggtråd, säger jag.

Hans lägenhet är full av mattor och kuddar han hämtat hem från Iran. Han visar hur det vävda tyget skiftar färg beroende på var jag står i rummet. Så otroligt vackert det är, säger jag, du måste skaffa en sån åt mig. Nästa gång jag åker till Iran, säger han. Men du tittar bara på mattorna och kuddarna, ser du inte hur fint jag renoverat alla väggar och ytskikt också, säger han. Nej, hur skulle jag kunna se det, säger jag.

Jag vet inte. Men det är i alla fall så här det är, precis innan maj, årets fredagkväll, drar igång.

slutet på den korta historien om J.

Det blev söndag och det kom ett sms ifrån J. Sammanfattningsvis: trots alla mina uppenbara kvalitéer så ser han inte en framtid mellan oss två. Han är ute efter något långsiktigt, förklarar han, som om det därmed vore uppenbart.

Jag svarar att jag haft det på känn, att jag känt samma sak. Så skönt, då kan man kalla oss överens. Av någon anledning, så har vi (ännu) inte kommit förbi kallpratet. Såklart har jag märkt det.

Så man kan kalla oss överens, men till skillnad från dig, så tänkte jag att man kunde se vad som hände om vi pratade lite till. Mindre kultur, mindre tärning. Mera vanligt hederligt samtal. Jag hade förberett en replik: berätta om din senaste relation.

Men du har nog rätt. Det kommer inte bli vi. Och på ett sätt, är väl också jag ute efter något långsiktigt. Alltså som i ett lyckligt slut, senare, så småningom. Kanske borde jag ha mer bråttom dit, i så fall, är ju detta att göra mig en tjänst.

Nästan allt detta skriver jag, och avslutar med: trots allt detta rimliga, så kan jag inte låta bli att bli ledsen.

För jag lärde mig av honom att man inte ska vara cool på tinder. När någon ställer in ska man svara: så tråkigt, jag som hade sett fram emot ett ses. När man blir dumpad ska man svara: vad ledsen jag blir. Det känns faktiskt bättre, som att få behålla något av sig själv.

Sedan följer en kort historia om den speciella känslan av att bli dumpad av någon man själv (egentligen) inte ville ha. Ni vet hur den går. Jag skriver till Camilla, hon tar genast med mig till nya Erikshjälpen på Sallerupsvägen. Vi fyller väskorna med fult porslin. Hon frågar först några dagar senare om jag verkligen hade pyjamasbyxor på mig. Det blir söndag kväll och jag arbetar hårt på en omfattande rapport avseende Varför J Inte Blev Himlastormande Förälskad I Mig, 158 sidor, exklusive referenser.

frågor & svar del 2: om skrivande.

När började du skriva?

Jag började skriva när jag började skriva den här bloggen. Så på våren 2020, i början av pandemin. Jag hade just flyttat till Köpenhamn för att göra min AT och gränsen mot Sverige stängdes. Jag var ensam, ny på jobbet, ny i stan och då började jag skriva. Äntligen, en naturlig sak att rikta all min uppmärksamhet mot, minns jag att jag tänkte. Innan jag började skriva var jag alltid så förundrad över vad alla andra människor gjorde. Dom verkade ha så bråttom. Jag var tvärtom alltid rastlös och uttråkad, jag drunknade i tid.

Vill veta mer om boken som du skriver/skrev innan den pausades. Vad är det för slags bok, hur går det, är det det svåraste du nånsin gjort?

Jag skrev på ett längre projekt när jag gick skrivkursen på Öland. Men det blev inte så bra. Alltså, vissa delar av texten hade väl något, rent stilmässigt, och jag fick verkligen tillfälle att utforska en sorts estetik. Men som helhet blev historien för konstruerad. Vad var det jag egentligen ville säga? Kanske allt och inget på samma gång.

Så jag kommer nog inte skriva klart just den här berättelsen. Jag vet att mina skrivlärare säger: ni måste och ni måste skicka in. Och självklart har dom rätt, självklart skulle jag lära mig ännu mer av att faktiskt färdigställa. Men jag erkänner mig besegrad, jag har inte dom resurserna just nu. 

Jag lärde mig massor av det projektet, som att det krävs mer mod. Nästa gång jag ger mig på något längre så ska våga skriva närmare mig själv.

Och jag skriver inte detta som ett vanligt: åh, allt jag ritar blir så fult. Utan jag menar verkligen att jag insåg varför just den här berättelsen inte blev tillräckligt nära och tillräckligt sann.

Eller så är detta bara ett skydd för att jag inte orkar skriva klart. Det är antagligen alldeles för tidigt att veta vad jag kommer lära mig, ofta tar det väl cirka ett decennium innan man förstår vad som hänt. Kanske är det såhär för alla som är 1,5 år in i ett projekt. Jag vet inte. Kanske blir vad jag lär mig: ge inte upp.

Apropå att du pratar mycket om din blogg: är det en stor diskrepans mellan ditt vardagsjag och ditt bloggjag? Dvs, är du på samma sätt i verkligheten som det sätt som du ger uttryck för att vara på bloggen?

Denna fråga är ju ganska svår för mig att svara på. Jag vet inte hur jag framstår i text, det vet bara ni som läser. Och jag vet ju inte hur jag framstår i vanliga livet, man kan ju fråga sina vänner, men, jag vill lika lite ha ett ärligt svar som dom vill ge det.

Jag vill ju tro, att jag har viss kontroll över mina ord. Alltså att jag kan bestämma över vad som kommer ut. Utanför texten har jag inte samma kontroll, jag läcker, saker både sippar och sen forsar ut. Så utifrån det resonemanget så borde jag ju framstå mer intressant och bättre på bloggen än vad jag är utanför texten.

Men jag arbetar mot att inte försöka att framstå på ett visst sätt, framförallt inte som en bra eller en god person. Jag är inte intresserad av det, påminner jag mig själv igen och igen. Jag är bara intresserad av att skriva bra. Och av att äntligen ha något att göra.

cecilia frågade: och hur går det med J?

Cecilia frågade: hur går det med han J då?

Jo, det går väl ganska så bra, sa jag. Men jag tror inte att vi kommer bli kära i varandra. Inte han i mig, och inte jag i honom.

Varför inte?

Det finns liksom inget klick. Mer som att vi båda går runt och tänker: det där är en objektivt bra och attraktiv person. Du vet det där jag pratade om, den redan inövade intimiteten. Vi är båda ganska duktiga på den. Men det finns en distans. Vi har nog inte så roligt. Fast inte tråkigt heller, tvärtom, så har vi haft det väldigt trevligt. 

Trevligt?

Ja, trevligt. Jag hör hur fruktansvärt det låter. Han är egentligen underbar: bjuder mig på teater och konsert, intressant, väldigt vacker.

Ska ni fortsätta ses då?

Ja, jo det kan vi väl, varför inte. Det kanske släpper. Kanske har vi setts för mycket på vardagar. Det blir ju att man går och lägger sig vid nio när man umgås med mig. Kanske har vi gått på för mycket teater. Liksom istället för att prata. 

Så kan det ju vara…

Han är sådär genuint god. Han är flera timmar i veckan på sjukhuset, hos sin sjuka vän.

God på ett patologiskt sätt, alltså som i uppsökande av och vältrandes i andras olycka?

Nej, på ett helt normalt sätt. Hans vän är verkligen sjuk. Jag tänker på det en del, att vi båda är så många timmar i veckan på samma plats. Men i varsitt ände av spektrumet, han i egenskap av sörjande anhörig, det mest vårdande och osjälviska. Och jag som ST-läkare, det mest självcentrerade, liksom fullständigt fokuserad på min karriär och egna utveckling.

Du har nog hakat upp dig lite på det där.

Kanske. Men jag passar nog bättre med någon med lite mer svärta. Någon som liksom… 

Utmanar dig?

Usch, jag hatar det uttrycket. Det låter så konstruerat, liksom översatt, som en dålig replik.

Absolut älskling, men jag tror ändå att det stämmer. När ska ni ses nästa gång?

På söndag. Men då blir det ingen föreställning. Jag har bett om att dricka öl och spela tärning. 

Föreslog du att ni skulle spela tärning?

Vet du vad han sa när jag berättade att jag inte gillar att spela spel så mycket?

Du menar, att du hatar att spela spel. Berätta.

Att han aldrig träffat någon som inte gillar det. Han var på riktigt liksom… förundrad. Kanske äcklad också, men han höll igen. Såklart höll han igen, som jag sa, han är alltså helt ren.

frågor & svar, del 1.

Tack för alla frågor. Otroligt verkligen. Det är lika bra att sätta igång, om vi ska bli klara innan jul, så här kommer några svar.

Hur ”hemlig” är du med den här bloggen? Vet t ex dina vänner? Är du orolig att folk som du vet ska förstå vem du är? Är orolig att du ska sluta blogga pga detta och det får inte hända. hehe

Jag är inte alls hemlig med bloggen bland mina vänner. Tvärtom så pratar jag om den hela tiden. Framförallt när jag är full, kan ni tänka er så pinsamt. Sedan är det inte så många av mina vänner som orkar läsa den. Vilket är fullt förståeligt, dom har dels mycket annat för sig och sedan så tycker dom nog att det räcker med att höra mig babbla oavbrutet när vi ses. Och jag återanvänder ju väldigt många spaningar och berättelser som ni säkert kan föreställa er. Så dom missar verkligen ingenting. Sedan är det ett par som tycker det känns lite för intimt, typ som att läsa någons dagbok utan lov. 

Vilken typ av person drar till sig din uppmärksamhet? Är det olika i olika sammanhang eller är du konsekvent? Vem (eller vilka) är personen som är anledningen till att du dras till just den typen av människa?

Jag är nog ganska lik dom flesta här. Jag gillar folk som är roliga, smarta och som visar att dom tycker att jag är detsamma. Men det finns en killtyp som jag kan bli otroligt intresserad av. Det är dom som är genuint goda och osjälviska, jag kallar dom skogsalver. När jag träffar en skogsalv så känner genast: jag måste få befinna mig i det där rena ljuset. Jag måste ha dig i min samling.  Det är nog för att jag känner mig ganska långt ifrån att vara en god person, jag är tvärtom självisk, tävlingsinriktad och ironisk. Skogsalverna gör mig medveten om allt jag saknar. Och allt det jag inte kan vara, det vill jag istället ha. 

Tvärtom händer när jag träffar någon som är mer som jag själv. Då känner jag mer: jaså jaha, den där leken kan väl också jag.

Tycker också om att läsa dina tankar kring dejtande. Jag har själv en teori som jag haft i många år då jag har rätt många vänner (kvinnor runt 30) som är singlar. De dejtar o vill gärna träffa någon. Men där de flesta de träffar ändå inte blir
Något i slutändan. Min teori, med brasklappen att den nu låter helt sjuk när jag skriver den i text, är att det är det är ojämnvikt på ”marknaden”. Jag tror ändå på riktigt att det finns ett överskott av smarta, snygga kvinnor med bra värderingar som har ”jobbat på sig själva” , försörjer sig själva etc, jämfört med antalet män i liknande situation där ute. Vilket gör att det är så sjukt svårt som kvinna att träffa någon medan det ”käääänns” som att det går mkt lättare åt motsatt håll.

Ja kanske har du rätt, jag tror Liv Strömquist drev samma tes för ett par böcker sedan. Men jag tror inte det hjälper en att tänka på det sättet. Dels så är att se på ditt egna unika liv på gruppnivå. Det säger inte så mycket om hur det kommer gå för just dig eller mig. Sedan så tror jag, att det bästa man kan göra med rädslan som kommer av att vara singel: alltså, att det kommer lösa sig för alla andra utom dig, är att försöka hjälpa sig själv att inte vara rädd. Och liksom försöka hitta det vilsamma i att det här med kärleken inte går att kontrollera. För om det inte går att kontrollera, så har man inte heller någon skuld eller något ansvar. Kärlek är inte en uppgift, det är inte ett pussel. Kanske för gruppen ”kvinnor idag” men inte för dig eller mig.

Så jag tror min svar på ditt resonemang är att rycka på axlarna och tänka: ja, det där kanske gäller er andra, men inte för mig. Just min kärlek kommer vara helt unik och framförallt så kommer den inte vara ett resultat av något jag har konstruerat, kontrollerat eller tänkt ut.  

alla mår bra

Ni kan andas ut. Soffan har kommit. Alla mår bra. Jag har konsekvent ljugit för alla som frågat om jag provsuttit. Ja men självklart, har jag sagt. Och du har mätt i trapphuset, så att du är säker att den går in? Absolut.

Men nu är soffan här och den är fin, bekväm och den gick in, dock med stor möda av budfirman. Jag fick så dåligt samvete av deras svettiga pannor och framförallt av deras ljud att jag gav dom en flaska bubbel. Givetvis en missriktad och fullkomligt självisk godhet, dels för att dom var två stycken, dels för att det är något med gåvor som manifesterar en ojämlikhet. Framförallt när gåvan ges för att stilla det egna dåliga samvetet. Liksom, här står jag och rotar i dom välfyllda skåpen och skäms, där står ni med ryggar som snart gör ännu ondare. Usch, jag borde låtit bli. Eller? Jag vet inte.

Jag borde väl burit soffan själv. Jag borde väl sluta tro att det går att resonera sig ur ett klassamhälle i efterhand. Liksom, stenarna ligger där dom ligger, en flaska vin och ett dubbelt dåligt samvete gör ingen skillnad. Usch, att skriva detta är ju ännu värre än gåvan! Jag vet inte.

Min oron är i allafall tillfälligt stillad. Jag skickade en bild på soffan till Malin, hon frågade: hur känns det? Jag svarade: som att få veta att jag inte har cancer.

Hur som helst, nog om mig och min bottenlösa skuld, låt oss fira: ska vi ha frågestund? Fråga vad ni vill, om det nu finns något att fråga mig som berättar allt. Men jag kommer bara svara på frågor som jag har ett intressant eller roligt svar på, då jag är mycket mån om att framstå som just sådan inför er.

en vecka ur balans

Denna vecka har jag känt mig liksom ur balans. Jag har somnat med lampan tänd innan 21 men ändå vaknat trött. Jag har ätit dubbla portioner men blivit inte mätt. Jag har drömt om att soffan kom i nästan rätt modell och vaknat med hjärtklappning mitt i vargtimman. Jag inser givetvis det löjliga i denna mardröm, jag drömmer också om mer värdiga katastrofer, så som avancerade varianter av kvävning (desaturation under induktion, endotracheal tuber som inte går i, främmande kroppar som trycks djupare ner i bronkerna).

Jag skyller detta tillstånd på att jag var bortrest förra helgen. Jag avskyr att resa. I allafall när jag förväntas gå tillbaka till jobbet dagen efter jag kommit hem. Att inte vara hemma är likställt med arbete för mig. Som en person med vissa kreativa ambitioner är det också livsviktigt att ha lite tråkigt på regelbunden basis, minst en gång i veckan. Detta är ju omöjligt om man både ska arbeta hela veckorna och sedan åka tåg och sova på soffor hela helgerna. Det är ju också något med våren. Nu vill man liksom för skörda allt man stått ut med. Man vill kunna säga ja till alla spontana förslag.

En annan rot till det onda är att det damp ner en textbok på 350 sidor i brevlådan. I maj ska jag gå en kurs i ATLS (=Advanced Trauma Life Support) och jag förväntas klara ett pretest, en praktisk examen och en skriftlig examen i slutet av kursen. Mina kollegor har informerat mig om att jag gör bäst i att läsa boken pärm till pärm minst en gång. Dom säger också att dom flesta klarar kursen och att just dom “nog pluggade lite för mycket”. 

Men jag vet hur man pratar läkarstudentens språk. Under utbildningen klarade nästan alla tentorna, jag kan ärligt talat inte minnas att någon av oss skrev någon omtenta. Men det var aldrig ett argument för att inte läsa ihjäl sig, eftersom alla läkarstudenter både pluggar jättemycket och de flesta har en fallenhet för att läsa. Hur många som kuggar är alltså inte ett mått på hur svår tentan är i den här populationen.

Jag, som precis som alla läkarstudenter skattar mig själv under kurvan när det kommer till inlärningsförmåga, kommer alltså behöva läsa den här boken minst två gånger. Det gör mig egentligen inte så mycket, bara jag hinner. Texten är skriven på inbjudande, babblig amerikanska och ämnet är minst sagt relevant för min kliniska vardag. Men misslyckandet höjer på ögonbrynet där i fjärran. Det är ju alltid någon som kuggar…

om vårstilen

Mina tankar om vårstilen ser lite annorlunda ut i år eftersom jag håller på mitt projekt: Inte köpa nya kläder (eller smink) på ett år. Detta gör jag inte för att jag är ointresserad av mode och kläder, tvärtom så är jag ju mycket intresserad av det. Men jag är nyfiken: vad händer med min stil när garderoben blir något beständigt?

Den främsta orsaken är att jag efter tre år i sjukhuskläder, har insett hur sällan jag använder kläder. Det blir max ett par gånger i veckan. Också kläder jag gillar väldigt mycket används sällan. Det finns ingen indikation för annat än favoriter. 

Än så länge så känns det mest kul och jag ser som sagt framemot hur det kommer kännas när året är till ända. Ett par gånger har jag sprungit på plagg som skapat ett stort ha-begär. Då har jag sparat plagget i en lista och skrivit ned anledningar till att det är ett dålig köp. Det kan vara saker som: uppenbart en trend, dålig kvalitet, för få användningsområden, för dyr. Sedan har jag återgått till listan några veckor senare och utvärderat: vill jag fortfarande ha plagget? Vissa saker vill jag fortfarande ha, dom flesta inte. 

Det ska också sägas, att jag har förberett en lista med få, nödvändiga undantag. På den listan står det till exempel nya vinterskor.

Många av mina tankar är inspirerade av en youtuber som heter Hannah Louise Poston. Hon har återhämtat sig från ett shoppingberoende, och har dels dokumenterat hela den processen, och pratar nu om olika sätt att förhålla sig på ett friskt sätt till dom vackra sakerna. 

Så vad ska jag ha på mig i vår? Jag vet faktiskt inte. Men några saker jag burit tidigare år och trivts i är,

• Vita chino-shorts, i mamma på 90-talet modell. 
• Trenchcoat, öppna skor och bara ben på väg till jobbet. Kashmirhalsduk. 
• Svart kort kjol +   t-shirt med ganska djup, rund urringing. Och vit skjorta förstås. Inte instoppad, obs! Bara ben och tygskor.
• lång, svart tubkjol, sandalder med hög sula, t-shirt i den otroliga färgen fog blue, halsband i silver eller pärlor.
• den tunna, mörkblåa koftan med krage. Knäppt som en skjorta, instoppad i den korta, svarta kjolen.

Och en ny siluett jag blev lite sugen på efter att ha sett bilder från Pradas kampanjer på 90-talet,

• korta svarta kjolen, grovt kabelstickad ulltröja som är så lång att kjolen knappt syns, bara ben, halsduk, solglasögon.

PS, jag lämnade tillbaka vårskorna. Dom var för stora och jag påmindes om vad som har bestämts: jag har redan skor.

på fredag kommer soffan

På fredag kommer soffan och inför detta är jag både orolig och nervös. Tänk om det inte känns bra.  Tänk om den är för stor, tänk om den inte passar alls. Jag försöker förbereda mig på att det antagligen inte kommer kännas bra från början, men att första känslan inte bestämmer hur det kommer bli sen. 

Antagligen kommer den faktiskt att kännas för stor när den plötsligt kommer in i rummet, ni vet hur det blir när ett rum stått tomt men så plötsligt inte längre gör det. En inkräktare, eller i allafall en främling.

Jag förbereder mitt försvar: jag valde en stor soffa för att det skulle gå att ha som extrasäng. Som med lägenheten, säger en röst: du gör plats för dom som ska komma hit. Tänk om allt det här bara blir en påminnelse om att ingen kom. 

Soffan är i mörkgrön sammet, sådär som alla hade för tio år sedan. Jag tänker att det är bra köpa saker som är ute, då kan man vara lite mer säker på att man tycker om dom på riktigt. 

Det viktigaste med soffan är att jag sedan hittar bord att ställa runt alla sidor: ett smalt bort bakom, ett lågt soffbord framför, ett par bord längs sidorna. På borden ska det stå lampor, krukor, vaser, ljus, smutsiga glas, högar med papper och böcker. 

En annan detalj, murgrönan verkar inte trivas i hallen. Kanske är det för mörkt, kanske är det något med mig och murgröna. Dom beter sig som snittblommor. Jag har gett den en chans till och satt ut den i gröna rummet. Så nu måste jag hitta något annat att ställa på det runda bordet. Jag tänker mig en stor glasvas på hög fot. Som en pokal: välkommen hem, grattis, du vann.

elaka killar och barn

När jag deppat färdigt över sommaren med dom gifta paren försökte jag komma på saker jag faktiskt skulle vilja göra. Jag försökte komma på andra saker än: “bli bättre på mitt jobb”, “skriva mycket, mycket bättre” ”ha snyggare stil”. Alltså, jag försökte odla andra intressen än ”att vara bäst”.

En av grejerna jag kom på att jag skulle vilja göra är att ha tjejmiddag. Min återflytt till Malmö har inneburit en del nya tjejkompisar. Eller, vi befinner oss på gränsen mellan att vara vänner och bekanta. Vi har setts på en AW här, tagit en kaffe där. Och ni vet när man känner det där klicket: jag vill veta vad du tänker om allt, jag vill att du ska ringa mig varje gång du hör talas om en fest. Tänk om jag skulle bjuda in dom nya tjejerna på en middag. En tjejmiddag, sådär som när man var yngre. Fast, herregud inte alls så.

Såhär gick det till: Våra föräldrar bestämde hur många vi fick bjuda. Ett antal som vi glatt behandlade som orubbligt. Den där siffran användes för att söndra och härska. Vi njöt så mycket av att välja ut och säga nej tyvärr, det är fullt.

Vi låtsades att antalet var en begränsning som tvingats på oss. Det var avgörande att det var någon annan som hade bestämt antalet, det var ett skydd att gömma vår elakhet bakom. Jag minns just det som en stor del av tjejkulturen på min skola. Man fick aldrig göra något som kunde pekas ut som direkt elakt. Den gyllene regeln som aldrig fick korsas var att själv vara oantastbar. Alltså att vara väldigt elak men att aldrig kunna pekas ut som något annat än god.

Jag minns ett speciellt tillfälle. En av dom som inte fick komma hade bett sin mamma köra henne dit trots allt. Kanske kunde hennes mamma inte tro att hon menade allvar när hon sa att hon inte var bjuden. Vi gick ju i samma klass. Kanske tänkte hon att vi skulle ändra oss.

Det gjorde vi inte. Nej, hade vi ju sagt och man kan inte bara tränga sig på hur som helst, hur skulle det se ut om alla började bete sig så. Hennes mamma fick köra hem henne igen. Man kan ju verkligen undra hur vi åberopade vår godhet vid detta tillfälle. Kanske är det just därför jag minns det så tydligt, det var inte bara elakt utan det bröt också mot vårt sociala kontrakt.

Vi är så otroligt mycket äldre nu. Nu är man så snäll man bara mäktar med och på nätterna ligger man vaken och oroar sig för att det inte var nog. Trodde jag, men så hände en grej i fredags, när Anna och jag var ute.

Vi hade ju som sagt sprungit på ett par killar på Riket, dom som gillade åka taxi (Anna poängterade i söndags att jag till och med åkt taxi fyra gånger). Killarna var barndomsvänner och hade olika stil. Den ena var en helt vanlig hipster (ljusblå kofta) och den andre var mäklare.

När vi kom till Kiosko började mäklaren prata om hur förljuget han tyckte allting var. Hur hipsters betedde sig som att dom inte brydde sig trots att dom gjorde det, och att alla där inne såg ner på sånna som han. Jag lyssnade och undrade tyst om det mest var en känsla av utanförskap, givetvis nog så påtaglig, eller mer. Medan vi pratade kom det fram en hipster till mäklaren och sa:

“Snygg skjorta.”

“Tack”. 

“Var kommer den ifrån?” sa hipstern. Detta var en dum fråga eftersom det stod PRADA med stora bokstäver över bröstet. 

“Prada”, svarade mäklaren. 

“Hur mycket kostade den?” sa hipstern. 

“Den kostade 20 lax.” sa mäklaren. Hipstern nickade och gick sedan tillbaka till sina vänner, som alla skrattade. 

Jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att be hipstern att dra åt helvete men jag förstod för sent vad som hade hänt. Vad använde sig hipstern av för skydd för att bibehålla sin oantastbara godhet? Kanske bryr sig killar inte om sånt. Kanske tänkte han att han sparkade uppåt, i och med att mäklarens skjorta var dyr. Att förenkla statussystem till sin egen fördel är förstås ett gammalt trick.