Jag har varit på semester med mina två bästa vänner. På fredagen tog jag tåget upp till Göteborg och så möttes vi på Unity Jazz. Det kändes som att vara inne i en lägenhet. Är det inte lite lustigt, att när vi ska berömma ett hotell så säger vi: det var som att vara hemma hos någon! Minus disk och städ då. Jag fattar att det sista är avgörande.
Dagen efter tog vi sikte mot Tjörn. På vägen stannade vi vid ett par loppisar och åt lunch på ett trädgårdscafé. På kvällen badade vi bastu och drack vi ett glas chardonnay. Nu är vi tanter på riktitgt sa vi. Och kommer ni ihåg hur det var förr, när vi var i Berlin och varje sommar, konsekvent, som om det var helt nödvändigt, missade uppropet i Lund för att vi ville gå på Berghain på söndagen också. Nu är det nya tider. Äntligen, sa någon.
Vi pratade en del om hur det känns att vara på olika platser i livet. Eller det var mest jag som pratade om det, eftersom jag är den som är olik. Vi befinner oss i en ålder då saker kan gå så otroligt olika snabbt. På sex månader kan en av få ST, gifta sig, få barn och köpa sommarställe. Medan en annan kan ja… skriva om vilka färger man inte gillar på internet typ.
Jag är en person som ständigt speglar mig i min omgivning. Vad jag gör och är blir meningsfullt först när jag ser hur min omgivning reagerar på det. Om jag hade levt på en öde ö hade jag inte gjort någonting. Jag hade bara legat helt stilla tills det tog slut. att dränka sig hade varit helt meningslöst om ingen hittar stenarna och kroppen.
Därför, trots att jag trivs i mina vardagar, så gör det lite ont att jag inte är samma som mina vänner. Att dom har stabila partners och att fem av mina närmsta vänner ska få barn i år. Det är inte en direkt saknad som skaver, det är mer att jag känner mig som andra klassens medborgare. Som att det jag har att prata om (jobbet, en dagbok på internet) är ytliga och prestationsbaserade jämfört med mina vänners samtalsämnen (kommer barnet? ska vi gå parterapi?) är existentiella och viktiga. När jag berättar om ett kort möte som inte ledde någonstans (ingenstans som i: inte dit där dom andra är) blir det en rolig historia, hela bordet lyssnar, alla skrattar. Det som har att göra med mig är lättsamt, det som har att göra med dom är avgörande och djupt.
Som ni ser så är inte den här uppdelningen mellan jaget och dom neutral. Likväl som att dom består av mer än sin kärlek så består jag av mer än min brist. Det är jag som skapar dom här kategorierna, ibland undrar jag om jag vill känna mig utanför. Om det är mitt enda sätt att inte bli den som lämnar först. Kanske det. Ännu en psykologisk teori! Vad ska jag göra med alla dom här små sanningarna jag uttalar som besvärjelser över mig själv. Spara, bränna, jag vet inte.
Mina vänner sa förstås emot. (Allt blir en tävling med dig, undrar jag om dom tänkte).
Jaha. Då är det väl mest en känsla. Nog så påtaglig, försökte jag.