sista dagen

Idag är sista dagen på de fyra skrivveckorna. På måndag börjar jag jobba igen. Det bästa med mig är att jag tröttnar på allt, också det som är bra, så det känns okej att vardagen ska börja. Även om det kommer vara en annan sorts vardag. Kommer bo själv i lägenheten vi flyttade in i tillsammans i december. Ja, december är nyss.

Förra veckan skrev han ett mejl till mig som beskrev praktiska saker som hade att göra med hans flytt. När jag läste mejlet kändes det som att jag skulle dö. Som att leta efter lufthål i rasmassorna. Jag bestämde mig för att gå till &Stories och lämna tillbaka en tröja jag hade köpt som jag insett var för trendig och dyr. Tänkte att promenaden skulle hjälpa. Men när jag skulle gå in i buktiken hade det inte gått över. Då skickade jag brevet jag skrivit under min semester till honom. Brevet där jag sa att vi måste bli ihop igen. Fast jag bestämt mig för att inte skicka det än. Framförallt skulle jag absolut inte skicka det när jag hade ångest, det hade jag bestämt.

Han gick med på att träffa mig på söndagen. På en promenad. Inte hemma. Det regnade på vägen dit, kanske måste vi gå in i alla fall tänkte jag. Men det slutade precis när jag kom fram.

Jag grät mycket, brydde mig inte om att folk såg, och sa att vi måste bli ihop igen och det genast.

Han sa att det går inte. Nu har du bestämt det här, och då måste vi fullfölja det. Du hade rätt, vi hade det inte bra. Jag måste flytta ut och du måste få känna hur det är att vara själv.

Jag grät ännu mer.

Men vad hade du trott skulle hända idag, sa han.

Att vi skulle gå hem nu, åka till IKEA imorgon. Kanske måla om i sovrummet till helgen, sa jag.

Han skrattade och då gjorde jag också det.

Nej, sa han. Det går inte. Vad skulle vara annorlunda nu?

Vi gav ju upp utan att försöka, nu har jag massa ny ork och kraft att försöka, sa jag. Här jag har skrivit en lista!

Jag gjorde mitt allra bästa, hela tiden, i väldigt lång tid, sa han. Vad tråkigt att det inte var så för dig.

Vid det här laget hade vi satt oss på en bänk.

Såhär, sa han. Om vi ska försöka igen så får det bli efter sommaren. Man kan inte åka på semester i två veckor och komma hem och tro att allt ska vara annorlunda bara för att man vill. Jag mår bra nu. Det kommer du också göra snart.

den bästa sortens semester

Sista veckan på mitt fyra veckor långa sabbatsår. Den här veckan liknar min vecka hos Sofie i Geneve. Jag bor hemma hos Malin i Malmö. När hon går till jobbet går jag till biblioteket. Jag skriver fram till klockan tolv, sedan går jag till Holy Greens och äter lunch med dom i kostym. Sedan går jag tillbaka till biblioteket, skriver lite till men läser mest. Kvart över fem skriver Malin att hon jobbat klart, och då går jag hem. Jag har inte sagt ett ord på hela dagen. Ingen har frågat mig något. Vi dricker en öl på Möllan. Sen går vi hem och äter chevresallad, rabarberpaj och kollar på GVFÖ.

Det här är mitt favoritsätt att ha semester på. Att låtsas jobba, fast jag får bestämma vad jag jobbar med. Vardag, fast en vardag jag hittat på helt själv.

Från och med augusti ska jag jobba halvtid. Resten av tiden ska jag gå ett år till på skrivkursen. Kanske kommer vardagen kännas lite mer såhär då. Augusti, det är ju snart. Eller kommer det vara som att äta croassaint till frukost och dricka aperol till lunch? Underbart på semestern, men inget man vill ta med sig hem?

ämne: inget viktigt

Hej, 

Jag vet att det var jag som sa att vi inte skulle höras den här månaden. Ändå så skriver jag till dig. Jag skrev detta för en vecka sedan, har försökt att inte skicka det. Men är inte så stark eller vad man ska säga. 

Jag skriver till dig för att det känns så himla konstigt att inte prata. Så himla konstigt att inte berätta vad jag är med om. Det är mest små saker förstås, men ändå, är väl framförallt dom. 

Jag skriver för att jag är så himla ledsen för att vi misslyckades. För att jag inte vet vad jag ska göra av den sorgen. Jag förstår inte hur jag ska komma över att det blev såhär. 

Jag skriver också för att be om ursäkt ordenligt för allt bråk kring lägenheten. Jag tycker att vi landade i rätt beslut, att du fick den menar jag. Jag önskade att jag hade hanterat det bättre. Inte för att försvara mig, men jag tror det blev något symboliskt att hålla hårt i. Förlåt för allt. Mest förlåt för att jag ringde och bråkade med dig om det när du var uppe på din väns begravning. Det var verkligen dåligt gjort av mig. Förlåt. 

Jag såg Världens Värsta Människa i Paris. Det var väldigt dåligt ljud i biografen och norskan var lite mer otydlig än jag väntat mig. Men pusslade ihop dialogen hjälpligt med de franska undertexterna. Filmen var väldigt bra, precis som du och alla sa. Men den kom lite för nära just nu. Det kändes som att jag druckit fyra koppar kaffe och två Redbull när jag kom ut. 

Skrivandet går bra, eller jag har i iallafall fått mycket gjort. Resandet går okej, mycket hemlängtan men så är det alltid för mig. Extra mycket den här gången. 

Jag tänker i alla fall mycket på dig och undrar hur du har det. Och saknar dig hela tiden. Det enda jag vill göra är att ringa dig. Jag vet inte exakt vad jag skulle säga, bara höra din röst hade varit nog. 

Jag undrar hur man gör för att släppa taget om något sånt här. Lika mycket som jag undrar hur man gör för att våga tro på att något som en gång gick sönder ska hålla en andra gång. Du förtjänar att vara med någon som har svaren på de frågorna. Eller i iallafall någon vågar försöka trots ovissheten. Jag vet inte om jag är den personen. Jag var i alla fall inte det när vi skiljdes åt. Kanske behövde jag bara lite semester, nej förlåt, det var dumt sagt.  

Men mår i alla fall fruktansvärt. Inte för att jag vet jag eller du vad ska göra med det. Kanske är det bäst att jag bara inte skickar det här. 

orolig

Jag blir orolig av att resa. Orolig av att betala i utländska valutor. Orolig för att ha köpt fel biljett till tåget. Orolig för att mitt pass ska ha gått ut. Orolig för att välja fel frukost/land.

När jag berättade på jobbet att jag skulle ta ut all min semester i April blev folk förvånade. Det var som att jag berättade att jag köpt en sjötomt på månen. Det är vanligt att ta ut semester på sommaren. Det är ovanligt att ta ut den på våren.

De vet förstås inte att jag skriver på en bok och att jag måste vara borta från det gemensamma hemmet medan han flyttar ut.

Skrivprojektet gör mig lugn. Jag vaknar vid sex. Börjar skriva i sängen vid sju. Sätter mig på balkongen vid nio. Det är tjugo grader och sol. Sitter där tills datorn laddar ur. Springer ned till sjön på eftermiddagen. I går badade jag. Vattnet består av hälften alpflod, hälften något annat. Det är kristallklart och turkost.

På kvällen kommer Sofie hem. Vi lagar mat. Sedan kollar vi på Husdrömmar eller Gift vid Första ögonkastet.

Idag var jag ute och handlade till middagen. Precis när jag korsade ett övergånsställe kom jag på ett kryphål i de moraliska principerna. Om jag blir väldigt, väldigt full så vore det inte konstigt om jag ringde mitt ex. Förstås lika omoraliskt, men förklarligt.

hur det gick

Tyvärr så slutade allt i katastrof.

Vi gjorde slut, jag orkar inte gå in på detaljerna ännu en gång.

Just nu befinner jag mig i Geneve. Förra veckan var jag i Paris. Jag lämnade Köpenhamn förra måndagen, tanken är att jag ska återvända i slutet av månaden. Jag bor hemma hos en vän. Jag sitter ensam i vardagsrummet med snötäckta berg omkring mig.

Jag försöker få ihop manuset jag arbetat på i skrivkursen sedan i september. Det ska lämnas in i sin helhet den 9e maj. Jag är en lat skribent, så fort jag kommer till en punkt där jag behöver fatta ett beslut lämnar jag det osagt och fortsätter. En oformlig massa som kan vara allt och inget breder ut sig framför och omkring mig. Men också, visst är det något längst där inne som håller på att stelna? Jag vet inte, men jag fortsätter.

Jag säger högt flera gånger om dagen: jag kommer inte bli klar till den nionde maj. Trots att jag tagit ut alla min sommarsemester i april, så kommer jag lämna in något ofärdigt, kanske till och med svårbegripligt.

Jag anstränger mig för att inte ringa honom trots att jag saknar honom. Jag vet att man inte får göra så. Det var ju jag som ville det här. Du måste lära dig att dina handlingar får konsekvenser, sa han.

Min vän som jag bor hos tycker att jag ska flytta hit. Titta på bergen, titta hur lätt jag bara åkte och hämtade dig i Frankrike. Tänk på lönen, tänkt på franskan du skulle lära dig. Jaha, säger jag. Ja, nu ligger väl precis allt helt öppet ännu en gång.

När ska man sluta leva sitt liv termin efter termin, säger jag sen. Det känns som att jag tar studenten en gång per år. Det enda jag vill ha är en plats jag kan tänka mig att bo på i tio år. Men sen kliver jag ur min känsla, analyserar den direkt: så tänker jag säkert nu, bara för att jag precis blivit av med allt jag hade och allt jag trodde skulle hända. Så det är inte ens säkert att jag känner det på riktigt. Jaha. Jag får väl vänta snällt då, på att den riktiga känslan ska komma.

Undertiden: skriver om Signe och Ingrid. längtar efter honom, men ringer inte.

hur det går

Men det går bra med allt det nya tror jag!

Lägenheten: mycket liten. Ganska ful. Det är utmanande att bo i en etta. Min sätt att reagera på stress är att hela huden (och luften omkring den) blir elektrisk och allergisk. Jag drömmer om är ett till rum man kan stänga dörren till. Vi står i kö i en andelsförening med mycket fina lägenheter. Kanske om ett år. Då ska jag måla väggarna som Sandra Beijer.

Jobbet: det är faktiskt mycket kul. Är så glad för att jag bytte. Nu jobbar jag på infektionsmedicin, vilket är mycket bredare än hematologi. Jag är väl i någon sort sweet-spot i min karriär just nu var jag känner att jag utvecklas jättemycket samtidigt som jag också känner att kan jättemycket. Och var på ett spännande möte på Rigshospitalet i måndags, ska berätta mer om det. Gud vad det låter som att jag ska göra en klädkollektion för Naked nu. Nej, jag ska göra slavarbetet i en forskningsstudie om vätskebehandling vid blodförgiftning.

Ett problem på jobbet är att jag sagt ja till att ansvara för schemaläggning, och nu ångrar jag mig. Försöker hitta sätt att slingra mig ur utan att framstå som just slingrig.

Skrivkursen: det är otroligt! Alltså har aldrig haft så roligt. Skriver all den vakna tid jag inte arbetar eller gråter. Upplägget är följande: du har en grupp som består av fem personer. Var tredje vecka lämnar du 9000 (ca 25 A-4) ord. Du läser alla fyra texter, skriver en responsinlämning på ca 2 sidor. I slutet av veckan år du en timmes telefonsamtal med din lärare. Man byter lärare efter 2 gånger. Totalt 3 lärare. Totalt 10 inlämningar. I slutet av kursen lämnar man in ett helt manus, och så åker man till Öland en vecka och pratar pratar pratar. Ni hör ju. Och har tagit det stora stora steget att våga berätta lite för min kille vad jag skriver. Han är ju otrolig bra hjälp då han jobbar med film. Men är rädd att han ska göra slut om han tycker att det är dåligt. Hittills, fortfarande ihop.

Okej det var allt i korthet, nu måste jag till jobbet, vi ska lägga schemat för julen. Eller, det är väl jag som ska göra det.

tillbaka i Köpenhamn

Den här veckan börjar allt det nya. I morgon börjar jag nytt jobb på infektionsavdelningen. På tisdag tar jag tåget till Öland för uppstart av nya skrivkursen.

Jag hoppas satt jobbet ska kännas tryggt och utmanande, att det ger mig en känsla av att vara på rätt plats. Jag vet inte så mycket om sjukhuset jag ska börja på, mer än att det är litet och ligger i en rik del av stan. Min värsta farhåga är att det ska kännas som att befinna sig vid sidan av festen, typ att alla de allvarligt sjuka patienterna åker till andra sjukhus och vi mest tar hand om det stabila och okomplicerade. Sånt är förstås skönt i stunden, när man står där med den stabila och friska patienten som låter en sova hela nattpasset. Men, jag trivs inte med känslan av stå vid sidan av. Då kommer jag behöva byta jobb igen. Det är så jag brukar beskriva att vara med min bästa vän: N är mitt Manhattan, när jag är med henne längtar jag aldrig någon annan stans.

På skrivkursen hoppas jag att träffa någon, eller flera, personer som jag liksom kan slå armkrok med. Någon som är intresserad av samma sak som jag, som jag blir imponerad och inspirerad av, som kan bli som ett bollplank. Någon att bygga ett skriv-sammanhang med som får mig att vilja bli bättre och fortsätta hålla på.

Jag hoppas också på att få en ny vän här i stan. Det är inte så lätt. Jag är rätt så dålig på att vara ny vän. Flyktig, ojämn, planerar aldrig i för väg utan frågar alltid folk samma dag om man ska ses. Lyssnar och kommer med intensiva och penetrerande råd för att sedan inte svara i telefon på två veckor.

Och, det känns konstigt att vara i nya lägenheten utan C. Filmen blir aldrig klar, han kommer väl aldrig komma hem. För tre veckor sen: vi var på Ica butiken i Skellefteå. Jag började gråta bland tomaterna,

vad sorgligt det känns att vi ska vara ifrån varandra så länge om så snart.

gud vad du… håller på. När vi är med varandra vill du vara ifred, när vi ska vara isär är du såhär.

Jag såg mig över axeln och proppade in två frystorkade jordgubbar med mjölkchokladöverdrag i munnen.

Nu ska jag prova att jogga till mitt nya, förhoppningsvis inspirerande och utmanande sjukhus. Drömmen om att jogga fram och tillbaka till jobbet, ska krossas ännu en säsong.

tillbaka i Stockholm

Jag tar Waxholmsbåten tillbaka till stan, efter mina ensamma dagar på landet. Sätter mig ute på däck, byter plats i takt med att båten svänger för att inte så sol i ögonen. Jag gör leenden och andra förtydligande, så att ingen ska tro att jag flyttar mig för att de luktar illa eller inte ser svenska ut. Det är en orolig dag. Stängde jag av spisen? Har jag skickat in rätt papper till danska skatteverket? Jag har säkert gjort fel, jag kommer skatta dubbelt, jag kommer hamna i nästa skattekvot. Är det pengarna jag kommer sakna? Nej, det handlar om kontrollförlusten och skammen. Jag försöker flytta oron utanför mig, försöker tänka på klimatet medan glasverandorna glider förbi. Men tyvärr, jag är för självupptagen. Spisen, skatten, men också: någonstans i ytterkanten, ett stort objekt som inte går att fokusera.

Jag ringer till C. Framför mig sitter en tant som använder en touch-penna för att trycka på skärmen på sin smartphone. Jag blir bara ledsen av att prata, säger jag. Så känner inte jag, säger han. Du behöver inte känna samma, du kanske bara kan lyssna på min känsla. Det måste finnas mer i samtal än association och identifikation, säger jag. Jag håller på att bli god vän med Lars mammas hund, säger han. Du får (verkligen) hälsa, säger jag.

Det blåser för mycket. Tycker äldre människor det är vulgärt att prata i telefon på allmän plats?

Jag går av båten. På kajen sitter en kille med en röd Converse på ena foten och plockar ut ett par kritvita Dr Martens ur en skokartong. Det luktar kanelbullar. Förbi Slussen, ser tre tjejgäng med jeans med låg midja. På Hornsgatan sitter en kvinna utan skor, bredbent, med armbågarna stödda mot knäna och äter en mjukglass som det vore en kycklingklubba. Det blonda håret ligger i platta, toviga lockar. Hon påminner mig om Anna som jag bodde med i Berlin. Inte i essens, men i ögon, näsa, hår och fötter.

Jag går lite på stan, med listan på höststilens ledord i bakhuvudet. En av kvällarna ute på Ljusterö, satte jag mig och sammanfattade hur jag vill klä mig genom att välja rubriker, och sedan bryta ned vilka plagg som var de viktigaste. Maskulint, ballerina, 90-tal. Joan Didion på omslaget till The White Album. The Row, Brittany Bathgate. Kostymbyxor, smala axelband, bodys, plattåskor, långa stickade klänningar. Jag luktar på samma parfymer som Moa Romanova, kanske är jag också en sån som gillar de som luktar flingor och mjölk mer än de som luktar rök och trä.

På kvällen går jag hem till min bror och hans familj. Två små barn visar simborgarmärken, sitt rum och alla garderober. Jag och min bror har alltid stått en bit ifrån. Jag vill att han ska tycka att jag är intelligent.

Jag var tärna på deras bröllop, barnen tycker om mig sådär intensivt som barn gör med vuxna de träffar mindre än de vill och hon är också läkare. Vi äter ädelostpaj och fruktsallad, tittar på Lejonväktarna, jag har minst ett barn i knät.

Jag promenerar tillbaka från Östermalm till söder. Det är varmt och mörkt. Känslan av att jag har en familj kommer över mig, som alltid, blir jag lika delar överraskad som djupt rörd. Den känslan borde handla om andra än mig, min mamma är ju död?

Om jag bodde här, hade jag kunnat ta med barnen på bio, eller bjuda hem dem på fika. Kanske hade de velat sova över? Bilder, av kastruller med kokande vatten som välter över blonda huvuden, korta kroppar springer ut i gatan och blir överkörda av lastbilar. Jag försöker gå fortare, men allting kör redan på max. Jag släpper ut luften genom att smalt rör. Det känns som att det kommer ett litet ljud, men jag hör inte genom musiken i hörlurarna.

Jag glömmer koppla ur hörlurarna när jag kommer hem. Sitter uppe och väntar på telefonsamtalet och läser om parfymer, missar det. Går och lägger mig med radion på.

om sensommaren.

Min sista semestervecka har jag varit ute på pappas landställe ensam. Jag åkte ut hit i måndags med löftet att tillåta mig själv att åka hem efter bara en natt om jag ville. Om känslan av misslyckande, av att spendera sin semester ensam, skulle bli övermäktig. Om det skulle vara omöjligt att få dagarna att gå. Om jag skulle bli för mörkrädd (visst känns det alltid som att något jagar en när man går upp för en trappa i ett mörkt hus?).

Men idag är det torsdag och jag väntar fortfarande på de obehagliga känslorna. Jag får nog landa i slutsatsen att jag trivs bra med att vara ensam på en ö i skärgården (åh, en så enkel och anspråkslös människa, hon som sitter i en villastad utklädd till fiskeby, lägger mandelsmör på frukostgröten och uppfylls av sin egen känsla).

Jag har hittat en ny stig i skogen som gjort mig glad, bokstavligen, obs, jag skulle aldrig våga slänga mig med ett så platt bildspråk. En som däremot inte är det minsta rädd för att skriva dåligt, är Knausgård, vars ny bok jag glidit igenom i veckan. Och när jag skriver dåligt, så menar jag på ytan dåligt. Alltså dåligt på det sättet som, om man gått på en skrivkurs, kan fastna i att peka ut och därmed missa det viktigaste.

Det är något med hans sätt att skriva sådär slarvigt, helt utan försök att imponera, men ändå vara så otroligt precis som är…arrogant. Och provocerande. Men såklart, egentligen, inget annat än otrolig läsning. Han fångar verkligen exakt hur det är att vara människa, och att göra det med så många röster som i Morgonstjärnan, att så till synes utan ansträngning gå in och ut ur så många olika människors medvetanden. Hur kan han veta allt det där? Hur kan han veta hur allt det där är? Eller, handlar det om att han har ett sätt att övertyga mig, att få mig att lita och tro på att det han skriver är sant?

Boken handlar väl om döden, men tycker jag att Knausgård mest är upptagen om hur det är att vara förälder. Han får det att kännas som det mest meningsfulla, för att ingenting kan betyda så mycket som det som handlar om ens barn. Ingen skam är så stor som när man skäms inför sina egna barn. Det får mig att längta, samtidigt som det skrämmer mig, efter en egen familj.

På lördag åker jag tillbaka till Köpenhamn, och på måndag börjar allting igen. Nytt jobb, ny lägenhet, ny stadsdel, ny skrivkurs. Jag ser mest fram emot det sistnämnda, redan på tisdag åker jag till Öland för tre dagars uppstart. Är nervös. Känns som att jag går mot mitt egna avslöjande.

Jag ser minst fram emot att bo i vår lilla dumma lägenhet som jag fortfarande inte förstår hur jag hamnat i. När jag berättade om flytten för min bror, som precis köpt en våning på Östermalm, var hans kommentar: hur kommer det sig?

Sovkemi

Jag läste ett inlägg hos Linnea, som handlade om att sova med sin partner. Hon beskrev hur dagen rinner henne ur händerna medan hon väntar på att någon ska vakna.

Jag har sovit med både de som vaknar tidigt och sent och jag vet vad jag föredrar. Jag älskar de där ensamma timmarna på morgonen, då hinner jag göra allt jag vill: skriva, springa, äta frukost ifred (jag äter frukost på ett sätt jag skäms lite över. Jag är besatt av att ha den perfekta ration av yoghurt, bär, flingor och jordnötssmör så jag går liksom och fyller på de olika delarna flera gånger i samma skål. Det känns glupskt, att fylla på en skål som inte ens är tom. Man måste tugga ur godisbiten innan man får sträcka ned handen i påsen efter nästa, sa Ns kille till mig en gång).

Sen när han vaknar till, kan man krypa ned igen och få vila lite efter de mycket arbetsamma morgontimmarna.

Nu lever jag med en morgonpigg person, som ställer larm på helgen för att hinna med allt. Mina morgontimmar har försvunnit. Han tar dem inte från mig, men jag är så dålig på att liksom slappna av och bara vara i mitt när det är en annan person i samma lägenhet. Det är därför jag behöver bo som vi gör nu här på landet, där alla sover i varsin stuga. Inte i en andra hands lägenhet i Köpenhamn, på 20 kvadrat (C rättar mig alltid och säger att det står 38 m2 i kontraktet. Jag är övertygad om att jag hört att de räknar kvadratmeter på andra sätt i Danmark).

bilder från sommarläsningen

Jag har läst mycket nyutgivet i sommar. Det måste ha och göra med att jag fått lön, sommarens beställning bestod bara av böcker med hård rygg. Här är några bilder som stannat med mig,

Mormor i Den Stora Skrivboken som har långa kjolar, men inga underbyxor. När hon ska kissa stannar hon var hon än är på gården, hukar sig, lyfter på kjolen och låter det rinna ur henne. Sedan fortsätter hon bara gå.

Marianne i Rich Boy, som kokar köttfärsen i tomatsås utan smör för att fortsätta var så smal som behövs.

Ea i Hummerns Sköld, som efter att Hector gått ner på knä på stranden utanför Sacramento ligger i sängen och undrar om förlovningen skulle kännas annorlunda om hon inte var så mätt.

Nikita i Europa, vars hand pressas mot skrevet på en äldre man och där finner: något som känns som handtaget till ett gitarrfodral. Detta är ett fulländat bildspråk. Min hand vet hur det känns att greppa om handtaget till gitarrfodralet, orden skickar liksom stötar genom armen till handflatan och texten blir fullständigt taktil.

I Familjelexikon växer de två stora svampar i duschen, alltså som i svampar med hatt och fot (också Europa är väldigt upptagen av badrumsmögel).

att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött

Nu vet jag vad ni tror, att titeln är ironisk, men nej, jag läste faktiskt Alex Schulmans kärleksroman i slutet av juni på en buss på väg hem från Berlin.

Mitt intresse för familjen Schulman är outtömligt, de är min kungafamilj. Date-nights, Gotland, antilop – jag lever för den skiten. Så egentligen är det konstigt att jag inte har läst berättelsen om hur de träffades tidigare. Jag vet att boken hånats för att vara platt och för att vara en manifestation av den manliga blicken. Att Alex beskriver Amanda som en vacker tavla istället för en person.

Och jag tänker, att så kanske det är men jag tänker också att boken nog lästs annorlunda om den inte handlat om just Amanda, som är så överjordiskt vacker.

Att obektifiera den andre är en del av förälskelsen. Att se de man blir kär i som det mest bländande norrsken är en helt normal del av att bli kär. Folk kritiserar Alex, för att han träffar Sverigest vackraste kvinna och skriver en bok om deras förälskelse och beskriver henne som vacker och mystisk. Vi är vackra och mystiska för varandra när vi blir kära. Alex berättar inte objektivt om sin egen förälskelse och det läser jag som en trovärdig gestaltning av kärlekens inledande fas. Vi blir extra misstänksamma just för att vi är så bländade av kärleksobjektets skönhet (för i början, är vi faktiskt bara objekt för varandra. När övergången till riktiga subjekt sker, genomgår vi en kris av som liknar självhatet fast från motsatt håll). Jag tror vi hade haft lättare att leva oss in i att detta är en bild av förälskelse, och inte av skönhet, om föremålet för Alex förälskelse varit fult.

Okej, så det var min kritik av kritiken.

Vidare till boken, så handlar den inte så mycket om Amanda. Nästan alla scener handlar om hur Alex rör sig genom media Sverige och försöker skriva en bok om sin pappa. Boken är strösslad med lösryckta scener från barndomen, som kanske inte riktigt finner sin plats just här, men jag kan väl tycka att det är ganska spännande att läsa en bok som kom tidigt i någons författarskap och att med facit i hand redan där se vad författararen egentligen är intresserad av. Att läsa Att vara… är som att se de små fröna till allt det som senare ska växa upp till den stora balken i Alex författarskap, intresset för att förstå barndomen och vad han kommer ifrån. Och det kan väl vara lite uppmuntrande, för en som försöker skriva själv, att dina viktiga teman finns där, men det kommer ta lite tid innan man hittar den rätta formen för att berätta dem.

första resan till västerbotten

C kör mig till Jörn. Det är strax innan midnatt och skymningen glöder (för mig) onaturligt starkt bakom trädtopparna. Jag ska ta natttåget tillbaka till Stockholm. I morgon åker han vidare norrut för att spela in Filmen.

På radion går reprisen av dagens sommarprat. Elin Anna Labba berättar om hur det är att komma från något. Och jag tänker dessa dagar, att det här med att komma från något är en skala. Om att som hon, bära ett samiskt arv är längst till höger, är att komma från en by utanför Skellefteå i mitten och att komma från en medelklassförort utanför Stockholm längst till vänster.

Mina föräldrar bodde i det rosa huset i tjugo år. Vi kände inte en enda av våra grannar. Jag flyttade från Stockholm när jag var nitton. När min mamma dog sålde pappa huset. Nu bor han på Södermalm, när jag hälsar på känns det som att bo på Air-bnb. Jag har kvar två vänner från grundskolan, den ena bor i New York och den andre i Geneve. Jag tror faktiskt att jag aldrig med kommer åka till platsen jag växte upp. Det är inte en plats man åker till, det är där jag kommer ifrån men det finns inget av mig där.

När jag följer med C upp till Skellefteå för första gången kliver jag rakt in i ett så tjockt och tätt ”någonting” att jag liksom bromsas i min framåtrörelse (Jag vänder mig om, men ser ingenting). Vid hans föräldrars köksbord tar strömmen av vad gemensamt bekanta har för sig aldrig slut. Jag räknar hundra namn. Vi går på fest och dansar med de som flyttat och kommit tillbaka, de som flyttat och blir kvar, de som är kvar. ”Hur länge är du hemma?” Att stanna eller inte, en fråga som inte kan lämnas obesvarad.

Jag är förstås inte mer än en främling som tittar in, men det här är första gången jag ser det här, så ha lite överseende med de breda penseldragen. Luften är så hög och sjöarna glöder som pooler i det sena kvällsljuset. Han och jag ses nästa gång om en månad och det är väl därför men också det andra som får det att göra så ont att åka härifrån.

flytt 2

Han och jag kommer in med alla lådorna, sängen och min mormors tandläkarskåp. Min mormor, som flydde från Estland under kriget, var faktiskt tandläkare. Och skådespelerska. Hon var såhär: I slutet av varje augusti tog hon med ett gevär ned till den förgiftade sjön bakom huset och sköt en svan. Av vingarna sydde hon sig en egen fjäderskrud. Jag ser framför mig en cape, som knäpps under hakan med en sötvattenspärla stor som en bordtennisboll, och sedan faller (drömskt) över axlarna, (som jag antar var breda). Av kroppen lagade hon en stek som hon bjöd sin vänner på. Och såhär: Det gick inte att spela kortspel på glasbord med henne, hon låtsades tappa sina cigaretter på golvet, bad mig hämta dem och det var underförstått att min uppgift var att läsa motståndarens hand.

Han åker och lämnar igen flyttbilen, det är bara en timme kvar till midnatt. Alla de sakerna som duktigt höll avstånd på 90 kvadrat, staplas nu i lutande torn på 20. Jag ska göra rummet tomt, jag plockar ur två klänningar och en t-shirt och bär upp resten av mina dammiga saker på vinden. Böckerna blir kvar, Sandra Beijer skrev att hon bara behöll två böcker per år, jag undrar vad det berättar för något och om vad.

För att flytta på sägen från fel till rätt sida av rummet måste jag dra ut fem lådor i hallen. Att inreda ett rum, det är något som dyker in i strupen på mig, jag hör mig säga: man får inte bryta blicken med annat än ljus, man måste bryta av allt det där beiga med något bäcksvart.

Sexton timmar senare, sitter vi i köket och äter oliver och jag säger, man kanske inte ska känna efter så mycket just i dag.

Nu sitter han och jag på tåget på väg mot Stockholm.

flytt

Idag ska han och jag flytta. Från en lägenhet med vardagsrum, kontor med balkong, sovrum och kök som rymt tio gäster till bordet. I vardagsrummet står en soffa. I den har B, E, M och N sovit flera nätter var.

Härifrån är det hundra steg till kyrkogården. Här har det varit april, maj, juni, juli. I våras satt jag på balkongen efter jag jobbat natt och tänkte: att få vara ute fast inne. Jag låg i soffan, somnade till en vlogg och tänkte: att få vila fast inte i sängen. Nu sitter jag vid köksbordet och tänker: att få sitta vid bordet, men inte på kontoret.

Härifrån har jag promenerat till jobbet på Rigshospitalet. Härifrån har jag promenerat de två kvarteren hem till N.

Idag ska han och jag flytta, och i morgon åker han och jag först till Stockholm, sedan till Skellefteå. Först hem till mina föräldrar, sedan till hans. När jag kommer tillbaka är det till en lägenhet med ett rum och kök. Jag ska cykla till ett annat sjukhus, jag ska byta hematologi mot infektionsmedicin.

N har flyttat tillbaka till Malmö för en hel sommar sedan. Resan tar en timme. Det kostar 150 kronor, de kollar nästan aldrig pass längre.

Folk säger: det kommer bli bättre när ni bor en bit utanför stan. Nørrebro är så gentrifierat. Norvest är mer som Malmö, alltså som en riktig plats där folk bor.

Folk säger: det är svårt att dra gränser lagom hårt kring den ena personen. Att planera sin tid ihop och sin tid isär, det är ett så vanligt problem.

varför jag inte vill bli psykiatriker del 2: att lämna somatiken.

Vi fortsätter utforskandet av mitt motstånd mot psykiatrin. Syftet är att genom att titta noga på det flytta det från diffust till konkret, från en ”magkänsla” till konkreta anledningar som går att ta ställning för eller emot.

2. ATT LÄMNA SOMATIKEN

Somatik är motsatsord till psykiatri och betyder vård om kroppen, psykiatri betyder vård om psyket. Jag har studerat i 5,5 år och snart jobbat i 1 år. Under de nästan 7 åren har 6 veckor ägnats åt psykiatri, resterande åt somatik.

Vad jag än väljer för specialité kommer det komma med en stor sorg. Jag kommer vara olyckligt kär i allting jag inte får göra. Så har det alltid varit, jag är olyckligt kär i att i inte vara ingenjör, har ett destruktivt förhållande till att vara inte lärare, gråter av avundsjuka när M berättar om vad de lär sig på regissör-linjen.

Att bli psykiatriker kommer känns som att ta ett sort kliv bort från det jag ansträngt mig så hårt för att lära. Det som jag hatar när det är för svårt och tråkigt men på något sätt kan ha en känsla av att vilja ”vinna över.” Jag vill samtidigt erövra den medicinska kunskapen som tygla och tukta mitt ointresse för den. Varje gång jag blir upphetsad av ett blodprov är det som att jag skriker åt mig själv:

”Vad var det jag sa: du TYCKER att det här är intressant, ha!”

Och sanningen är såhär: jag älskar att lösa problem, jag älskar att ha rätt, jag älskar att komma fram till en svårfångad analys. Jag älskar renheten i vetenskap och jag blir lycklig när saker hänger i ihop på ett sätt som jag kan hålla för logiskt. Jag älskar att klara något idag som jag blev kallsvettig av igår.

När jag får använda somatik till att lösa människors problem blir jag lycklig.

Men jag har inget egentligt intresse för somatik som ämne. Det kommer alltid sitta någon bredvid mig som brinner mer än vad jag gör. Jag kommer aldrig känna lika mycket som han som faktiskt på riktigt tycker det är spännande hur organen fungerar. Eller, hittar jag nu på en karaktär som inte finns? Det kanske inte är någon som gillar biologi? Alla kanske bara gillar människor och att lösa problem. Jag vet inte.

Det är min mardröm, att inte få vara den som brinner mest.

Idén med att gå i en psykiatrisk rikting hade varit att inte bara vara intresserad av vad kunskapen kan användas till utan också kunskapen i sig. Jag är genuint intresserad av ätstörningar, psykoser, borderline, depression, ångest. Om jag ser någon gråta på stan går jag alltid fram till dem och börjar prata. Jag kan inte hålla mig.

F sa igår när vi satt på Guldkroen och drack vin ur 90-tals stora glas:

”Det enda du pratat om sedan vi började jobba på kirurgen är samtalen du haft med de döende cancer patienterna.”

Folk gråter ju på somatiska avdelningar också. Jag kommer såklart få ägna mig åt svåra samtal vart jag än hamnar. Men frågan är om samtalet ska vara huvudbehandling eller bisyssla. Okej, måste säga emot mig själv direkt: jag vet att de samtal jag har med mina kirurgiska patienter också är jätteviktiga.

Okej, vi fortsätter i morgon.

varför jag inte vill bli psykiatriker del 1: bristen på positiva förebilder.

God morgon. Mitt tema de här dagarna är att undersöka idén om att bli psykiatriker. Jag pratade i mitt senaste inlägg om att jag alltid haft ett starkt motstånd mot psykiatri. Min första uppgift i detta utforskande blir att undersöka vad motståndet består av.

1. BRISTEN PÅ POSITIVA FÖREBILDER.

Det finns en idé bland yngre läkare att psykiatrin har låg status. Det är alltid läkarbrist, alla får jobb. Om man inte får jobb någon annan stans är det på psyk man hamnar. Det ryktas om att vikariat på psykiatri inte räknas i AT-ansökningarna.

När jag hade placering på psykiatrin under utbildningen mötte jag läkare jag tyckte var omotiverade och väldigt dåliga på sitt jobb. Jag blev inte det minsta inspirerad. Jag ville bara där ifrån till platser där det fanns spetskompetens, driv och skärpa. Jag blev stressad och orolig av att ha ansvar över patienter som mådde så dåligt och samtidigt vara omringad av personal som var så inkompetent.

Men: Självklart finns det fantastiska psykiatriker som både brinner för sitt ämne och är duktiga på sitt jobb. Det viktiga, om jag ska ge det här en chans, kommer blir att finna de där positiva förebilderna som jag kan lära av och se upp till.

Det här förstås också en fråga om status. Jag är en tävlingsinriktad och statusdriven person som har otroligt höga krav på min omgivning och på mig själv. Jag kommer behöva hitta ett sammanhang där de idealen delas, eller i alla fall där den delen av mig får utrymme.

Kanske var de därför jag blev så tagen av psykiatrikern från Rigshospitalet jag mötte på min kurs. Han var precis lika ambitiös och skarp som en kardiolog. Jag tänkte, om man får vara psykiatriker på det där sättet, då kan jag också bli det.

Gud vad mycket negativa fördomar jag har om psykiatri utan att ens givit det en chans! Otroligt.

låt oss prata motstånd.

Min KBU-tjänst närmar sig sitt slut och jag är på återbesök i det stämningsläget jag var i för ett år sedan innan jag skulle ta examen. De största arbetsrelaterade existentiella frågorna pressar på. Varför pluggade jag till läkare? Är det här tillräckligt kul? Vad ska jag bli för läkare?

Jag kände en sån lättnad när jag blev hemma två dygn från jobbet med misstänkt Covid. Det gjorde mig så sorgsen att jag blev glad av att missa mitt liv. Så kan det inte vara, det är inte tillräckligt bra. Men det är svårt att skilja de olika obehagen från varandra. Vad är dåligt bara för att jag är ny och känner prestationsångest och kontrollförlust?

Jag är på kurs denna vecka och hamnade i samma grupp som en som gör intro (som första delen av ST) i psykiatri på Rigshospitalet. Vi spelade upp patientsamtal för varandra och det enda jag blev inspirerad av var hans. Jag ställde honom tusen frågor på lunchen. Jag skämdes sen, han tror säkert att jag är kär i honom.

Det här är förstås ingen ny tanke. Jag har alltid varit intresserad av psykiatri. Det ligger så mycket närmre en sån som mig som bara bryr mig om relationer och känslor och är fullständigt ointresserad av biologi. Men jag har alltid haft ett motstånd mot att faktiskt arbeta inom psykiatrin. Och nu är det dags att undersöka det motståndet närmare.

Jag lekte med tanken på att bli psykiatriker på vägen hem från tåget igår. Det var som att gå i ett rus av lättnad. Att få vara genuint intresserad av mitt arbete, att slippa känna att alla runtom kring mig är intresserad av andra saker än jag. Att känna att min exakta profil och person ger mig en fördel i arbetet. Jag kan lära mig både medicin och kirurgi men i relationer, känslor och framförallt samtal har jag liksom en medvind, en naturlig fingertoppskänsla.

Jag skriver snabba, felstavade sms till C om upptäckterna jag gjort i mitt inre. Han svarar: hmm hmm. låt oss prata motstånd.

BREVVÄXLINGSKALENDERN 2020

God morgon! Nu är det snart december och för mig innebär det att min brevväxlingskalender snart börjar. Brevväxlingskalendern går till som så att man väljer en vän, väljer 24 frågor och sedan svarar på dem till varandra på mail varje dag fram till julafton.

Jag tänkte att ni skulle kunna få mina frågor så ni också kan göra den. Jag tycker att det är fint att göra det här på formen det privata samtalet men, det funkar säkert bra att svara på frågorna i sin blogg också om man är sugen. Det här är någon sorts skiss/första utkast, som gärna får ändras under månadens gång. Fyll gärna på i kommentarerna. Och berätta om ni gör den såklart!

1: Vad händer i dig när du får kritik?

2: Vad är det bästa med den du är kär i? / hur tror du att den du kommer bli kär i nästa gång kommer att vara?

3: Blir du sexuellt upphetsad av att se sexscener på film? 

4: Vilken är din starkaste läsupplevelse i år?

5: Vad är det svåraste med att vara ihop med dig?

6: Vilket är årets bästa köp?

7: Vilken är din mest ojämlika relation?

8: Vad är det värsta som skulle kunna hända idag?

9: Vad handlade Liv och Carolines senaste konflikt om? // tror du att Bianca och Jonathan kommer bli ihop?

10: Hur ser femte vågens feminism ut?

11: Skriv en mening varannan timme. Ställ ett larm!

12: Be om ett råd.

13: Vad handlade din senaste konflikt om? Hur började den?

14: Vem av dina vänner är lyckligast?

15: Vem är du orolig för?

16: Känns det som om danskarna vill dig väl?

17: Vilken är den mest onödiga saken du tycker illa om hos dig själv?

18: Vad hade du gett mig i present? (föreställ dig en stor, men inte obegränsad, budget)

19: Vad är du mest orolig för ska vara sant om dig?

20: Är Benjamin Ingrosso het eller bara ett barn?

21: Berätta om de ”3 versionerna av dig”:  Ditt bästa jag, ditt okej jag, ditt sämsta jag. Se detta inlägg för exempel. https://sofiawood.elle.se/tre-versioner-av-mig/

22: Berätta om något du sagt som du önskar att du kunde ta tillbaka. 

23: Berätta om något du var orolig för men inte är orolig för längre.

24: XXXXXX 

nyckel

det börjar bli för rörigt med alla personer och deras tillhörande initialer. Så Sardellen har fått en ny flik som heter ”nyckel”, precis där under titeln. Där finns en förteckning på alla det här handlar om som inte är jag.