lista om att skriva.

Idag kommer det hända tre roliga saker: Nora kommer hit (pga öppnad gräns Skåne-Danmark), jag ska gå på en Tinder date och jag ska äta middag med några vänner från jobbet. Innan det här otroliga sociala schemat går igång ska jag ägna mig åt min bästa hobby genom tiderna: skriva på café. Här kommer en liten meta-lista för ett underhålla er med tills nästa Tinder-rapport.

Varför är det så roligt att skriva?

Att skriva är att få lov att tänka på och försöka förstå människan utan att tvingas ge henne råd. Man kan förstås skriva om andra saker men jag har hittills inte haft en enda tanke som inte handlat om henne. Som läkare får man också tänka på människan, både på hennes kropp och hennes själ, men hon kommer bara till mig när hon vill ha någon biologisk process ogjord eller åtgärdad. (eftersom det inte finns någonting man kan göra ogjort så får hon alltid i bästa fall nöja sig med åtgärdad). Det är inte alltid jag tror på förändring, och då det känns ibland som att jag och mina patienter spelar teater inför varandra. Tacka vet jag då skrivandet, där får jag behålla människan lika förstörd och märklig som hon är, anstränga mig till max för att förstå henne utan att vara orolig för att i slutet bli pressad på en ”plan för vidare behandling och utredning.” av någon sträng överläkare.

När är det svårast att skriva?

När man inte gjort det på länge. När man egentligen inte riktigt vet vad ens text ska handla om utan bara tycker ut massa ord utan mål. Då blir texten av naturliga skäl ofta lite ihålig och krystad.

Vad gör du när du inte vet vad du ska skriva om?

Oftast så är det bara att sätta sig och börja. Så brukar det komma en riktning under tiden. Gud vilket otroligt dåligt tips. Okej, bättre tips: Läs Joan Didion.

Skriver du fort eller långsamt?

Jag skriver jättefort, oftast i ett svep. Det skulle vara nyttigt att lära mig skriva lite mer ”eftertänksamt” också.

Tips för att skriva bättre?

Skriv varje dag i jättemånga dagar. Sluta lyssna på podcast, så kan all transporttid ägnas åt dina egna tankar istället för andras. Strunta i om det blir bra/dåligt. Eller, bli jätteglad om det blir bra förstås och skicka det till alla dina kompisar. Men om det bli dåligt så måste du ändå lova att skriva i morgon igen. Gå ut och spring ofta. Drick kaffe och snusa.

Och, eftersom det här ändå är en bokblogg. Vad läser du just nu?

Jag läser om två favoriter: Bridshead Revisited och The White Album av Joan Didion. Om jag inte hade blivit så upptagen av att köpa en hårfön senaste gången jag var i Malmö hade jag kommit ihåg att plocka med mig Eros. En bok jag fick rekommenderad av en vän som ska likna Kirke, som jag ju gillade så mycket. Jaja, har fått väldigt snygg frisyr i alla fall, synd för er att detta inte är en bildblogg.

killarna jag träffat på Tinder den senaste månaden, del 1.

För alla singlar som flyttar till en ny stad finns Tinder som en ständigt tillgäng bot mot ensamheten. Som tidigare nämnt kräver jag alltid först lite autoövertalning, men nu är jag förbi tröskeln att känna mig för fin för blind dates. Jag har den senaste månaden träffat två killar på appen. Låt oss förlusta oss i oförtjänta karaktärsmord (en av dem har faktiskt fått bloggadressen men jag är 99% säker på att han är för självupptagen för att gå in och läsa så detta är praktiskt taget ett riskfritt tilltag.)

Kille 1: Den danske konstnären. Han berättar stolt att han aldrig haft ett riktigt jobb, aldrig läst en roman, aldrig läser nyheter. Hans är bara intresserad av konst och den mekaniska delen av världen, av hur universum och medvetandet fungerar. Jag får många frågor om mitt jobb, till exempel om hur det kan vara så att blodceller drar åt sig syre i lungorna men släpper ifrån sig syre ute i vävnaden (jag svarar uppenbarligen okunnigt att det har något med affinitetsgradient att göra). Jag frågar om han gillar TV serien Rick & Morty, han svarar ”yes its funny but I don’t like entertainment.*”

Också jag har väl tekniskt sett en materalistisk medvetandefilosofi men jag är egentligen bara intresserad av vad som sker mellan kropparna. Men jag gillar att prata med honom, så som jag gillar att prata med alla om något de verkligen är intresserade av. Jag säger tillslut en kväll: ”we really don’t have anything in common.” Han tänker länge, säger att det inte behöver vara något dåligt, poängterar som sista utväg att vi båda gillar nikotin.

Vi vaknar en morgon och han ser på instagram att en kund hängt hans tavla upp och ned. Han skrattar högt och nasalt från magen med sin stora mun, som en fiskmås, med huvudet kastat bakåt. Sedan Sandra Beijer skrev att hon bara gillar killar med stora munnar har jag också börjat göra det. Han säger att han aldrig träffat någon som mig och jag muttrar tillbaka att han också är väldigt märklig. Han skrattar igen som fiskmåsen och svarar ”thats not what I said!”.

Han säger att han blev chockad när han hörde att bara en halv miljon människor dött i C. Chockad över att hela världen gjorde så stora ansträngningar för så få. Jag gäspar och säger, plötsligt trött och rastlös på samma gång, att varje enskilt människovärde är oändligt och att det inte går att jämföra lidande på det sättet. Smärta är subjektivt och alltså maximal sett inifrån var och en. Han håller inte med, jag blänger på honom och frågar vad han vill att jag ska svara, hur fan ska jag kunna agera utifrån några andra principer när jag jobbar på ett sjukhus varje dag. Mitt medvetande börjar fyllas med annat.

Han säger att han måste fokusera på att arbeta på sin stora utställning han ska ha i augusti och inte kommer ha tid att ses i veckan, förhoppningsvis senare när det lugnar ned sig. Jag tror honom men har som alla tjejer i min genration sett ”He’s just not that in to you.” så ni behöver inte oroa er. Det ska bli kul att se hans utställning i slutet av sommaren i alla fall och jag lovar att komma med en objektiv recension till Sardellen.

Det blev så långt, fortsättning kommer i morgon. Ni kan väl rösta i kommentarerna om ni tror att han kommer höra av sig eller inte.

*jag vill INTE ha någon skit för att vi pratar engelska, det var hans förslag inte mitt! Mail om detta UNDANBEDES! om du ens tänker tanken kan du dra. åt. helvete. danskan är uppenbarligen fortfarande en öm punkt hos mig.

joan didion skriver vackra saker om årstider

Nu har jag bott här i nästan sex månader. Herregud, jag fick räkna om flera gånger, vill precis som alla andra inte erkänna att tiden går också för mig. Men jag kan minnas att det var februari när jag kom. Att det blåste så kalla och hårda vindar att jag grät av irritation när jag försökte cykla i motvinden. Att jag satt och stickade raggsockor till Nora och Malin som var i Indien och räknade dagarna tills de skulle komma hem, så som jag gjort så många gånger. Och jag förstår att det är sommar nu. Från bodegan nedanför mitt fönster hördes precis en allsångsversion av Love Yourself. Jag ställde mig i fönstret och applåderade. Jag älskar att bo ovanför barer, att hela tiden höra sorl och röster. Jag kommer aldrig flytta till en mindre stad än det här, säger jag till mig själv. Inget gör mig så lugn som att veta att det alltid pågår något utanför dörren. Det är bara då jag kan stanna inne.

Det är tur att vi har årstider som håller koll på tiden åt oss. Den ständigt briljanta Joan Didion skrev något vackert om årstiderna i LA jämför med dem i New York:

“For everything there is a season. I’d miss having the seasons, people from New York like to say by way of indicating the extraordinary pride they take in not living in Southern California. In fact Southern California does have seasons (it has for example ”fire season” or ”the season when the fire comes,” and it also has the season when the rains comes, but such Southern California seasons, arriving as they do so theatrically as to seem strokes of random fate, do not inexorably suggest the passage of time. Those other seasons, the ones so prized on the East Coast, do. Seasons in Southern California suggest violence, but not necessarily death.
Seasons in New York-the relentless dropping of the leaves, the steady darkening of the days, the blue nights themselves-suggest only death.”

Inte heller årstiderna i Skandinavien handlar om våld, här är de ännu mildare än i New York. Våra årstider säger snarare något om att förändringar sker långsamt och gradvist. Att vi inte märker när det skiftar, plötsligt ligger vi på rygg i lövsalar och så som i drömmen minns vi inte hur vi kom dit. Så känns sommaren, så känns livet för mig just nu. Hur hamnade vi här, var precis vad jag frågade min norska rumskompis som jobbar som regissör när hon berättade hur svårt det är att ge regi på ett språk som inte är hennes eget. Jag kunde förstås känna igen mig.

Det är fler saker som har hänt under dessa sex månader. Potentiella vänskaper presenterar sig en efter en. Min cykel har blivit stulen, jag har tappat mina nycklar och jag har kommit över tröskeln ”känna mig för fin för tinder.” Det är jag inte, men jag behöver alltid övertalas. Faktumet är att jag har väldigt goda erfarenheter av tinder. Jag träffar ofta spännande personer och det passar mig, som inte naturligt är så kvinnligt mystisk och attraktiv, att få lite extra hjälp med det initiala mötet. (eller hur det nu är man ska vara för att få en kille. om någon sitter inne på några tips är det nu dags att klämma fram dem.)

Och snart är det september och då ändras allt, för då flyttar N hit.

vad ska jag bli för läkare egentligen?

Jag börjar närma mig slutet på min anställning på kardiologi/endokrinologi/nefrologi-akuten. Att första delen av min KBU snart är slut betyder att det börjar bli dags att i alla fall fundera på vilken specialité jag ska välja. Eller i alla fall i vilken riktning jag ska sikta mot de närmsta åren.

Och hur ska man egentligen göra för att välja?

Det finns många komponenter att ta hänsyn till. Hur mycket nattjourer är det? Blir patienterna friska och kan gå tillbaka till jobbet (ortopedi/kardiologi/barn) eller blir de stadigt sämre utan hopp om egentlig bot (njurmedicin)? Vad är mest spännande? Hur tävlingsinriktat är det? För att få Specialist Tjänstgöring i Danmark i de populära specialitéerna måste man ha en PhD på CVt och ska man bli kirurg här så gäller det att komma in på fritiden och stå med på operation från första dagen på sin KBU. Jag börjar förstå varför nästan alla mina kollegor säger att de ska bli allmänläkare och börjar ana att bli läkare i Danmark verkligen är att ”göra karriär”.

Den största frågan är förstås om man ska jobba på vårdcentral eller sjukhus. Och sedan, om sjukhus: kirurgi eller medicin. Jag har hittills bara jobbat på sjukhus och bara på medicin. Både på medicinsk avdelning och medicinsk akut. Som ny läkare är akuten väldigt spännande och lärorik, avdelningsarbetet blir mer likt att vara sekreterare åt sin överläkare. Så hittills har jag helt klart föredragit akuten.

När jag jämför kardiologakuten med endokrin/nefrologiakuten så föredrar jag den sistnämnda. På endo/nefro får man behålla sina patienter, ordinera medicin och vätska och själv se hur blodproverna går i rätt riktning. Man får fundera på avancerade läkemedelsinteraktioner, behandla infektioner, analysera varifrån njursvikten härstammar och hela tiden ta hänsyn till hela kroppens vätskebalans. På kardiologakuten känns det mer som att det enda man ska svara på är hjärtinfarkt eller inte hjärtinfarkt? Hem med eller utan angiografi?

Okej, men ska jag bli njurmedicinare då alltså? Hm. Om jag idag tvingades välja mellan de internmedicinska specialitéerna jag hittills provat så skulle jag valt njurmedicin. Eller kanske infektionsmedicin, också där får man känslan av att man kan vända och påverka organiska förlopp, men fördelen är att patienterna lite oftare blir återställda. Njursjuka patienter blir liksom bara sjukare och sjukare, även om en duktig nefrolog såklart kan bromsa förloppet och vända akuta försämringar. Det känns så deppigt.

Av de specialitéer jag inte provat står anestesi och gynekologi/obstetrik högt upp på listan. Så kanske måste jag ge dem båda ett ärligt försök innan jag får svar på min fråga. Hm.

individualisten som drömmer om det kollektiva lånar ut sitt namn till pengatvätt och människosmuggling.

Jag snubblade över en artikel i The New York Times som handlade om C i St Petersburg. Eller, lite mer specifikt, om C i de kommunala kollektivbostäderna som över 10 % av St Petersburgs befolkning bor i, en relik från Sovjet där  20 personer delar hushåll och aerosoler. 

Jag tyckte bilderna var så otroligt vackra och fick det där suget i magen, ni vet som kommer när man ser ett sammanhang man liksom vill in i. Trots att jag alltid varit barnsligt intresserad av rysk litteratur och historia är min kunskaper om vardagslivet i Ryssland grunda. Det hindrade mig inte från att genast måla upp romantiska bilder av ett intellektuellt liv i St Petersburg jag inte vet någonting om.

Artikelförfattaren verkade inte det minsta tagen av idén om att dela badrum med 19 rökande ryska existentialister utan skrev mest om hur sinnesjukt jobbigt det var att stå i kö till badrummet när alla tvingades att jobba hemifrån. Det är som Liv Strömquist en gång sa (eller citerade hon någon annan kanske): vänstern består av individualister som drömmer om det kollektiva och högern av kollektivister som drömmer om det individuella. Det förstnämnda stämmer bra på mig, jag har alltid bott i kollektiv, längtar alltid efter sammanhang, startat kulturföreningar och tar mitt jobb som relationell fårhund på stort allvar. Men när jag genom skuldbeläggande och hot om moraliskt våld mobbas till att gå i 1 majtåg, av antingen killen jag eller kilen N råkar vara ihop med just den våren, mår jag alltid så dåligt. Jag får panik av att behöva skriva under på outvecklade en-meningsresonemang som skriks ut av människor jag inte har en aning om ifall de förstår komplexiteten som ligger bakom. Och så hatar jag att gå långsamt. H A T A R.

Jag har aldrig varit i Ryssland men vill så gärna åka dit. Jag försökte söka visum en gång och fyllde i mitt passnummer och kontonummer på någon sida som jag i efterhand förstår nog inte var Ryska ambassadens. Så jag antar att någon människosmugglare  har tjänat ett par hundra tusen på mitt namn eller så åker jag fast som målvakt i Swedbanks nästa pengatvättshärva vilken sekund som helst. Jaja. 

Sista arbetsdagen idag innan den märkliga semestern utan planer och med stängda gränser till Sverige börjar. Får ägna mig åt Köpenhamnsk social climbing och bloggande på heltid helt enkelt. Puss ha en fin dag, lova att B A D A.

nya karantändirektiv på jobbet men jag tror det känns okej?

Kom precis hem från mitt sista arbetspass på akuten på över tre veckor. Nu är det bara två kursdagar kvar och sen är jag ledig. Svåra kursdagar i och för sig, fyllda av scenarieövningar där man testas i hur man hanterar akuta situationer, så som hjärtstopp och andra livshotande tillstånd. Situationer där mina språkförbristningar sänker mina medicinska förmågor med ca halvtres procent och ökar min nervositet med halvfems procent . Men det är bara dockor och självbilden som kan komma till skada. Nya karantänregler på jobbet gör att jag inte kommer kunna åka till Sverige på semestern men vet ni vad: det känns okej.

Kanske för att:

Köpenhamn är somrigt på ett feberdrömskt vis.

Date nummer två med den danske konstnären gick över förväntan.

Jag hade föreläsning på jobbet idag om hur nedsatt njurfunktion påverkar farmakokinetiken* och trots att jag var väldigt nervös så gick det bra. Och alltså: så kul ämne! Kanske ska bli nefrolog? Är nog ändå den mest spännande intermedicinska specialiteten. Eller i alla fall den svåraste. Jag har alltid haft svårt att skilja på spännande och svårt.

På lördag ska jag åka och bada med en kompis från jobbet.

Och så ska jag skriva skriva skriva skrivaaaaaaaaaaaaaa. På heltid liksom, undra vad som händer då?Och läsa en bok jag fick av min pappa på posten som heter Musselmiddag, skriven av Birgit Vanderbecke. Började lite smått i förrgår medan jag väntade på att dansken skulle vakna. Redan golvad. Av boken alltså.

*läran om vilka processer i vår kropp som upptar, transporterar och utsöndrar läkemedel.

varför Ett Litet Liv är en riktig jävla skitbok och hur det känns att leva i ett samhälle där ingen är på ens sida

Att skriva det här inlägget är som att gå tillbaka till många stora sakers början. För det första så måste jag genast motsäga mig titeln: två av mina idag absolut viktigaste vänskaper kommer ur föreningen kring denna kontroversiella åsikt.

Jag, L och J hade gått i samma klass en termin när vi en dag i september för tre år sedan satt och åt våra duktiga matlådor tillsammans. Terminen hade precis börjat efter lovet. Vi kom fram till att vi alla hade läst samma bok över sommaren, Ett Litet Liv, och bestämde att vi då lika gärna kunde prova att ha ett bokklubbsmöte. Vi sågs hemma hos mig, jag bodde då i kollektivet på Möllevånstorget som låg ovanpå alkishaket, och kom fram till att vi alla tre hatade den. Alltså, h a t a d e den.

Detta uppviglingsmöte var inte bara starten på två ovärdeliga relationer utan också på Bokjouren. Bokklubben jag fortfarande har med mina, nu tidigare, klasskompisar som hittills läst säkert 30 böcker ihop. (En sorglig detalj kring bokklubben är att jag, L och E alla bestämde oss för att skriva det på våra CV:n när vi sökte jobb på Skånes Universitetssjukhus och att ingen av oss blev anställda. Jaja, det var säkert inte bokklubbens fel. Det står kvar på CVt.)

När man säger att man tyckte att Ett Litet Liv var den övertydligaste, plattaste skiten man läst så svarar folk: men vaddå, blev du inte berörd? Jo självklar blir man berörd, lika berörd som man blir av att tvingas titta på ett youtube-klipp av en kaninunge som blir flådd. Det är inte stor konst för det. Huvudpersonen blev inte bara våldtagen utan av en munk, inte bara våldtagen av hela klostret nej, han blir också inlåst i en källare och nästan sexmördad av en lastbilschaufför på vägen hem. Det var säkert fler övergrepp än så men jag minns inte och inget kan få mig att dra fram boken ur bokhylla för att dubbelkolla.

Också karaktärerna var som tagna ur en Disneyfilm, lika föränderliga och mångfacetterade som ett A4-blad gjutet i sten. De goda och de onda förhöll sig som svart och vitt utan minsta gråskala i mellan. Huvudpersonen hade till och med bra sångröst!!! Att läsa Ett Litet Liv kändes som att ha någon stå och skrika samma sak en centimer från mitt öra i 46 timmar. snälla, snälla du kan tala tystare, jag lovar, jag hör dig. Den enda egentliga karaktärsutvecklingen som sker är att huvudpersonens bästa vän blir homosexuell för att vara ”en schysst kompis.”

Jag minns att jag blev så upprymd av att jag hatade något som alla andra gillade att det var det enda jag pratade om när jag träffade nya människor ett helt år efteråt. På Ns pappas överraskningsbröllop, på daten, i mataffären, med den underbara mannen som jobbar i kiosken och varit med i Yarden. Jag borde verkligen skaffa mig mer uppbyggliga intressen, minns jag att jag hann tänka i ruset av att driva varenda kallprat till skavande dålig stämning.

Åh, det var ändå en fantastisk tid.

vita små blommor

God eftermiddag. Jobbade natt igår (gick ganska bra!) och har precis kommit hem efter att ha legat på kyrkogården och lyssnat på Blue Nights under de utblommade körsbärsträden. Jag har redan läst den flera gånger men tröttar aldrig. Det är bara de där små vita blommorna kvar nu, de där som ser ut som korta prästkragar och täcker hela gräsmattor. Som sticker upp ur jorden först och sist lämnar säsongen.

Som jag skrivit om tidigare så brukar jag på vägen hem från jobbet skriva en lista på alla de saker jag gjorde för första gången. Idag ska jag göra något annat för första gången: gå på date med en dansk konstnär. Vad kan gå fel?

Senaste gången jag gick på date med en konstnär var faktiskt också här i Köpenhamn, men innan jag bodde här och han var britt och inte dansk. Jag träffade honom på Pompette, en populär vinbar bara några gator ifrån där jag bor nu. Jag var i Köpenhamn med min vän L som var på besök ifrån Berlin. Vi började kvällen med att hon tvingade mig att ge mitt nummer till killen i baren. Sedan åt vi en 10 rätters lång avsmakningsmeny på Høst där maten var så tråkig att hon förklarade sina oförlösta romantiska intentioner med vår relation, bara på grund av gastronomisk tristess gissar jag nu i efterhand. Jag avvisade henne och bad henne att sova hos T resten av helgen. Men jag blev uppringd veckan efter av den rödhåriga bartendern på Pompette.

Han bjöd mig på middag och jag var otroligt imponerad av servicen man bara får om ens sällskap känner hela Köpenhamns resturangscen. Sedan gick vi hem till honom och genomförde flera försök till samlag, alla avslutades efter bara några minuter.

Jag minns hur jag låg på madrassen på hans golv i lägenhet på Amagar, bakfull, och med hans fortfarande varma, prematura säd på magen. Plötsligt blev jag ombedd att recensera hans tavlor som stod uppradade längs väggarna. Tyvärr var konsten väldigt dålig, tyvärr var jag lika dålig på att förställa mig då som nu, tyvärr var hans självförtroende redan lågt.

Det blev ingen andra date. Han tackade så artigt för fint sällskap och nu ses vi ibland på Pompette. Nu måste jag duscha och försöka att inte se ut som att jag sovit tre timmar. Borde startat det projektet tidigare istället för att ligga i parken bland vita blommor och lyssna på döda poeter. Puss!

en förlorad värld

Nu är jag tillbaka i Köpenhamn efter en vecka av examensfirande. Talet blev sagt med darrande röst och allt mousserande vin i södra Sverige är uppdrucket. Det var sorgligt att komma tillbaka till ett tomt Köpenhamn efter en vecka så fylld av liv. Det är tur att min säng är så hård att man kan ligga i den hela dagen och stirra i taket utan att få ont i ryggen. Jag köpte den ny på IKEA förra hösten med mitt ex. Det var ett genomtänkt köp men ett allt för impulsivt förhållande. (Vi blev både ihop och gjorde slut för snabbt, ni känner igen temat.)

Igår kväll så återvände jag till en av mina bästa berättelser, Bridshead Revisited, eller En förlorad värld som den heter på svenska. Skriven av Evelyn Waugh och publicerad 1945. Jag har både läst boken och sett den otroliga TV-serien, som jag faktiskt hittade på youtube och började se om igår.

Den alldagliga Charles börjar läsa på Oxford och träffar där Sebastian Flyte. Sebastian är en aristokrat som kommer ifrån en komplicerad, katolsk familj. Charles blir lika förälskad i familjen Flyte som i Sebastian. Sebastian introducerar Charles till det excentriska och spirituella livet och Charles blir kort sagt aldrig den samma igen. För mig är En Förlorad Värld en av de där episka berättelserna som handlar om allt: familj, religion, kärlek, vänskap, världskrig, modernitet och traditioner.

Jag hittade också en fin artikel tillägnad Waughs mästerverk i The Guradians artikelserie Families in Litteratue som beskriver familjen Flyte.

Jag lovar, ni kommer inte bli besvikna. Stäng av Tiger King och titta på det här istället. Både serien och boken är faktiskt en av de där livsomvälvande kulturella upplevelserna (likt Maken, likt salt) en solklar:

Betyg: 5 av 5.

en tredje form av uppvigling.

För att kunna delta i förändringsarbete räcker det inte bara att vilja nå slutmålet. Det krävs också att man tror på att metoden man ombeds utföra leder till rätt resultat. Världen befinner sig nu i ett brinnande tillstånd efter mordet på George Floyd (gud är alltid så nervös att jag ska råka säga Pink Floyd, har svårt att se hur jag skulle återhämta mig från det) och rasismen det är ett uttryck för. Väldigt många vill att det ska ske förändring, många är villiga att anstränga sig för att den förändringen ska ske men få är säkra på hur det ska gå till. Och jag tror att den här osäkerheten leder till handlingsförlamning.

Förändringsförslag presenteras: demonstrationer, hashtags, utbildande länkar och poddar. Piska och morot i form av skam för utebliven instagram-närvaro och beröm till dem som lyckas posta rätt inlägg på rätt dag. Eller, nu gör jag mig dummare än vad jag här. Jag förstår att det är djupare än så, tysta bloggares kommentarsfält kloggas igen på grund av uteblivet visat medlidande och stoltserande av innanförskap. Att kunna välja att engagera sig eller inte är ett så uppenbart tecken på att man tillhör den privilegierade gruppen, de som är utsatta för rasism har inte det valet. Men det är inte tillräckligt för människan att känna sig duktig, hon måste få tro att hon är viktig.

Jag vill nu presentera en tredje form av uppvigling, efter straff och belöning kommer nu här den resultatinriktade. Drivkraften som kommer ifrån att se vad anti-rasistiska handlingar har för effekt mot det mål vi alla strävar mot. Som Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringlslivs, fråga till välfärdsamhället ”vad får jag för pengarna” frågar den trötta aktivisten: vad får jag för min antirasism? Jag tänkte vi skulle ägna några blogginlägg under sommaren åt just det: konkreta exempel på vilka kollektiva och individuella handlingar som lett till äkta förändring.

Vi börjar med demonstrationerna mot polisvåldet och rasismen i USA. Jag hittade en lista på NAACP Legal Defense Fund som är en av USAs främsta organisationer som bekämpar rasrelaterad orättvisa inom rättsväsendet.

I Los Angeles har man beslutat att relokera 250 miljoner kronor från polisen till sociala instanser. I New York har man presenterat samma intentioner utan att ange en specifik summa. I Denver och Dallas har man förbjudit polisen att ta strypgrepp på civila. Här finns mer info på deras instagram.

Fler exempel på vad demonstationerna hittills resulterats i presenteras nedan av @skincarebyhyram (ingen jag känner personligen men tyckte det var bra sammanfattat):

Från ett svenska perspektiv är det ovant att rasism och utanförskap behandlas genom att ge mindre stöd åt en samhällsuppbyggande instans som polisen. Men det säger mycket om hur relationen till polisväsendet ser ut i USA. Hur det mer handlar om att nedrusta militären i ett inbördeskrig.

Den viktigaste frågan hittills ställdes av Ezra Klein, i podden med samma namn, vad hade hänt om mordet inte blivit filmat?

Jag ser så mycket fram emot att fortsätta att utforska den här kategorin med er, jag lovar det kommer mer, allt eftersom resonemang och tankar hinner komma in och ut ur återvändsgränder. Sann, välgrundad tro på samhällsförändring ligger runt hörnet.

betygsätter inte 10 st mat från 1-100.

Jag har haft det här inlägget i mitt utkast några veckor, som en försäkring mot skrivkramp. Inspirerat av Bon Appetits youtubevideo där de ber sina matjournalister betygsätta 10 stycken mat från 1-100. Jag såg klippet för några veckor sen och tyckte väl att det var ganska så kul. Men nu känns det på samma gång osmakligt att publicera som mer aktuellt än någonsin att prata om. Det har ju kommit fram uppgifter om att svarta och vita journalister på den populära mattidskriften och youtube-giganten, bland annat, får olika lön för samma arbete = konkreta tecken på strukturell rasism. Till exempel berättar svarta medarbetare om hur de puttats in framför kameran för att plocka ”diversity”-poäng utan att sedan få betalt för det. Den ständigt brilliant Sofia Wood pratar om det i P3 här. Älskar henne villkorslöst, är hon den enda intelligenta och ödmjuka bloggaren vi har? Jag undrar bara hur länge hon kommer orka vara så reflekterande och sårbar. Det märks så tydligt att hon inte växt upp i i den si-nnes-sju-ka influencervärlden utan fått bli vuxen off-line innan hon började blogga.

Det viktigaste att ta med sig är att inte se det som hänt hos Bon Appetit som ett undantag eller som ett bevis på att just den tidningen skulle vara unikt dålig utan istället tänka: om det är såhär det går till på världens största matplattform så är det säkert så det går till överallt. Men det är ni med på, det vet jag.

Nu känns det i alla fall inte alls kul att poängsätta 10 stycken mat från 1-100. Nej, det blir inget med det. (Jag märker också att jag när jag börjar fundera på det gillar all mat bara den är tillräckligt salt samtidigt som jag bara orkat äta mackor stående vid diskbänken den senaste månaden så det hade säkert blivit ett jättetråkigt inlägg.) Men, det är ju något väldigt roligt med överdimensionerade betygsskalor. Det bygger en infrastruktur för kräsenhet och överdrivet specifik smak, något som sedan 90-tals ironikerns byttes ut mot 2010-hipstern har väldigt hög status. Så det var säkert därför jag gillade youtubevideon. Detta är recensentens viktigaste uppgift: att förstå varför man gillar något och försöka förklara det genom att spegla det i allmänna referenser och strömningar.

Den stora frågan är vad som kommer blir effekten av det här avslöjandet hos Bon Appetit. Chefredaktören är avskedad och det har skrivits en vattentät ursäktsartikel. Om vi minns förra veckan när vi pratade om dramaturgi i grekisk mytologi, som följer formen: handling -> reaktion -> förändring/lösning -> effekt av förändring/lösning så är vi nu i steg två, reaktionen. Men sen då, vad blir förändringen?

en eroderande vår

Jag klarade det! Eller klarade det och klarade det: dagarna har gått och nu är jag i Malmö och ska vara ledig i en hel vecka. En ledighet som känns behövlig på många plan.

Dels behöver jag få sova. Kombinationen nattarbete och stress gör att mina sömntimmar blir otroligt få. Sömnbristen ger symptom som yrsel, irritation och låg koncentrationsförmåga.

Dels behöver jag vara med mina vänner. Prata med människor som förstår vad jag säger. Inte mötas av ansikten ihopskrynklade av oförstående och språkförbristning.

Dels så behöver jag få tid för för reflektion. För mig har att börja jobba delvis inneburit att våldsamt konfronteras med mina brister och kunskapsluckor. Både som kliniker och medarbetare och listan över tillkortakommanden har blivit lång. Men den senaste tiden har jag inte haft tid eller energi att göra något för att fylla mina luckor eller reparera min brister. Listan har fyllts på men jag har bara hunnit lära mig precis tillräckligt för att lösa det aktuella patientfallet framför mig. Inte konstigt att jag inte kunnat sova.

Den här lediga veckan ska jag gå igenom och sammanfatta vad jag behöver lära mig och äntligen få tid att gå tillbaka till referenslitteratur och fylla på. Efter en eroderande vår så hoppas jag att den här veckan blir starten på en reparerande sommar.

början på slutet

Jag är i sluttampen på en 8-dagarsperiod med 90 arbetstimmar. Ett dagpass och ett nattpass kvar, sedan är jag ledig i en vecka och ska till Sverige för första gången på 2 månader. Sluttampen av två väldigt ensamma månader med inget annat än danska patienter och stränga överläkare som sällskap. Stressen lägger käppar i hjulet för mig, jag vaknar klockan 04 och har långa och stränga utvecklingssamtal med mig själv, jag hittar lunginflammationer på röntgenbilder från fel datum och får stammande börja om. Alla försök att springa snabbare får det att gå långsammare. Kollegor är satta i coronakarantän efter att ha blivit hostade på och mina arbetspass förlängs. 90 timmar blir till 93 och jag säger ja men vill bara ha sommarlov. Självkritiken är öronbedövande när man är lite för trött. Jag somnar med lamporna tända och tänderna oborstade.

Gud så skönt att man inte jobbar som konsult eller jurist och måste jobba såhär mycket hela tiden. Eller mitt mardrömsyrke: astronaut! Tanken på att vara helt ensam ute i rymden och typ reparera rymdstationer får mina slemhinnor att spricka och vändas ut och in.

För att muntra upp mig själv funderar jag på:

…hur språket och konstnärsskapet påverkas av att vara influencer, vars yrke går ut så mycket på att ”vara duktig”. Den duktiga konstnären/skribenten känns ju som en väldigt dålig sådan. Att liksom jobba med att skriva ”vattentätt” och där ett lyckat verk är ett verk som inte går att kritisera. Kan väl inte bli något annat än skit eller vad säger ni?

…vad jag ska har för sommarstil. Hittills är uppknäppt silkespyjamas och sportbh även utanför hemmet en riktigt vinnare. Och jag måste klippa mig snart. Och jag måste sluta bita på naglarna. Och skriva ett tal. Och städa. Och: sluta vara så dålig på mitt jobb. och.. Jaja, ni fattar läget nu, jag ska sluta. Bara kristdemokrater och barn som uppskattar övertydlighet. Puss, ha en bra lördag!

närhetsprinciper

Mina tafatta försök att skaffa vänner här i Köpenhamn fortsätter. På Elsa Billgrens blogg fann jag ett ”Hitta vänner i sommar”-inlägg. Ensamma själar får tillfälle att skriva kontaktannonser i kommentarsfältet och hoppas på att någon nappar. Perfekt för mig tänkte jag och gjorde ett försök, utan någon som helst framgång tyvärr:

Did not fly, som amerikanarna säger. Jag kan förstås inte vara helt säker men det känns inte som att det kommer hjälpa att förklara för FRANNIE och CATARINA att det var ett skämt. Sökandet efter närhet fortsätter.

äntligen: Kirke!

Igår var jag på restaurang (!). Jag och C och L åt middag på Barabba, en ambitiös italienare nere i centrum. Jag ger sällskapet högsta betyg men maten var faktiskt inget att återvända för eller rekommendera.

Och, jag har äntligen börjat läsa en bra bok! Långt ifrån polska banbrytande tonårsdebutanter och posttraumatiska magiska realister har jag nu äntligen funnit läsglädjens ljumma hamn bland nymfer och sirener i den grekiska mytologin. Jag pratar förstås om Kirke, den omtalade nyutgivna romanen som berättar historien om den grekiska mytologins första häxa.

Kirke erbjuder oss en berättelse med ett sällan skådat driv, något som Blassims, Tichýs och Maslowskas moderna och experimentella romanerna jag läst den senaste månaden fullständigt saknat. Och att få glida in i Kirke påminner mig om hur mycket jag saknat det. Det finns tyvärr någon sorts tradition inom avancerad litteratur som tillåter den att vara för fin för att vara spännande. Enligt mig är det inget annat än lathet och oförmåga (två starka anledningar för all del) som gör att författare hoppar över den delen i sitt hantverk.

Berättandet i Kirke följer till punkt och pricka den dramaturgiska modellen: karaktären möter ett hinder, försöker överkomma hindret och själva lösningen leder till oväntade konsekvenser som direkt skapar nästa problem som behöver lösas.

Exempel på fulländad dramaturgi i Kirke:

Problem: Kirke är ensam.

Lösning: Kirke träffar och blir kär i Glaukos.

Nytt problem: Galukos visar sig vara en människa och Kirke inser att han är dödlig.

Lösning: Kirke förvandlar Glaukos till en gud.

Oväntat resultat: Glaukos blir högmodig.

Nytt problem: Galukos blir kär i nymfen Skylla.

Lösning: Kirke förvandlar Skylla till ett monster.

Oväntat resultat: Glaukos blir bara kär i en annan nymf istället.

Nytt problem: Kirke avslöjas som häxa och blir förvisad till en öde ö.

Oväntat resultat: På ön finns en skog och Kirke blir bara ännu bättre på att vara häxa.

Allt detta hinner hända på bara 100 sidor.

Om jag skulle få för mig att skriva en längre berättelse så skulle jag försöka skriva mitt synopsis på exakt den här formen, till och med ge mina karaktärer grekiska gudanamn och magiska krafter. Det är när en historia berättas såhär man finner sig läsa gående från bussen för att sedan fastna i hallen med skorna på.

Annars då? Om en vecka tar mina två viktigaste personer examen och jag försöker skriva något att säga utan någon som helst framgång. Det är som att försöka hålla ett tal till solen och för ovanlighetens skull har jag skrivkramp. Återkommer med hur det går.

uppdateringar…

…angående kardemummabullarna från igår:

De blev helt otroliga. Jag har nog ärligt talat aldrig lyckats så bra med en sats bullar tidigare. Identifierade framgångsfaktorer: högkvalitativ kardemumma direktimporterad från Indisk sekt, att jag knådade degen (har faktiskt alltid hoppat över det steget innan, jag förstår att är som att sova utan lakan för vissa, förlåt) och att jag gräddade dem i varmluft + grill. Vår ugn blir inte så varm så bullarna behöll sin mycket av sin degiga textur men med en gillad krispig yta = inte det minsta torra. Jag tog med dem till nattpasset och gick runt till sjuksköterskekontoret (gud som om jag förtjänar en medalj för det, SJÄLVKLART INTE) och till lung- och infektionsakuten (LIA) och delade ut mina skapelser. Det känns också som att just bullar passar så bra att äta på natten. Annars är fransk citronpaj min absoluta paradefterrätt men det är liksom för fräscht för att trycka i sig mellan 00 och 05. Blä.

…angående de andra svenskarna på jobbet:

Förra veckan tog jag återigen mod till mig och gick fram till F som jobbar på LIA.

Hej hur går det för dig? har-du-börjat-komma-in-i-det-lite-nu? sa jag, som vanligt.

Ja, jag det tycker jag, hur går det för dig? har-du-börjat-komma-in-i-det-lite-nu? sa F, som vanligt.

Ja, sa jag, jag har kommit in lite i det nu. Och så var jag påväg att gå tillbaka till min dator, efter ytterligare ett misslyckat försök i att mötas. Men! Denna gång stod jag kvar och sa:

Det vore trevligt att ta en öl någon gång, om du och Ph har vägarna förbi stan.

Och F svarade: Ja, gärna! förstås. lika artig och korrekt som alltid. Men, jag troooor att han faktiskt blev glad. Han är så svår att läsa! Jag känner ett glödande behov av att försätta honom i ett försvarslöst tillstånd och få honom att liksom… erkänna något. Undra vad?

Med min nuvarande alkoholtolerans som är på cirkus en 0, 1 slatt så är det väl mer troligt att det är jag som kommer tappa fattningen. Jag lovar att berätta hur det går, även om jag skämmer ut mig.

…angående läsandet av The Golden Finch:

Jag har nu läst ca 300 sidor och, är det bara jag eller skriver Donna Tart otroligt långa inledningar? Hittills så känns det fortfarande som att historien inte riktigt tagit fart ännu. Det mest intressanta som har hänt är att den 13åriga huvudpersonen har fått flytta från New York till Las Vegas och så uppebarligen transformerats från barn till tonåring. I New York var han en pojke som sörjde sin mammas död, bodde hos en familj där gränsen mellan barn och vuxna var tydligt dragen. I Las Vegas har de vuxna förpassats bak till kulisserna och ersatts av en jämnårig Boris som dricker öl och imponerar med sexuella erfarenheter. Min egen tonårstid var så ointressant så jag kommer nog själv aldrig få för mig att skriva om de åren, men visst förstår jag varför många skribenter kan ösa ur den källan i all oändlighet. En så fullständig transformation från en mänsklig disposition till en annan. För mig var det bara ett grådisigt vakuum innan allt tog fart när jag började läsa på universitetet. Hehe, så är väl då mina romaner kommer utspela sig. Ja ja.

nu är maj slut, alla blommarna har slagit ut.

Ta det som ett hot: Njut!

Glad 1a juni.

en dag av magiskt tänkande

Idag vill jag prata om Joan Didion. En het julidag i Berlin blev jag fullständigt golvad av hennes Blue Nights. Det var i Berlin jag började mäta ljudböcker i kilometer, jag satte på en bok och gick hela staden runt tills den var slut. Det var den där varma sommaren 2018, det var fotbolls VM, kommer ni ihåg? Jag bodde på Dieffenbachsstrasse i Kreuzberg och min lilla lägenhet hade fönster mot innegården. Ifrån madrassen på golvet jag använde som soffa kunde jag höra ifrån barerna där folk samlades för att se matcherna när det blev mål. Det vrålades och tjoades. Då gick jag in på google och kollade vilket lag det var som fått in bollen. När Tyskland spelade så kloggades gatorna igen, folksamlingen från baren på ena sidan gatan blandades med gästerna på andra sidan gatan.

En av mina bästa historier med Joan Didion är när hon intervjuas angående artikeln The Center Will not Hold hon skrev om hippie-rörelsen i Kalifornien. Hon kom in i slutet av peaken, precis innan överslaget och lyckades fånga ögonblicket då rörelsen vändes ut och in på sig själv och imploderade. Hon intervjuade ett par i San Francissco i deras bostad när hon fick syn på deras 3 åring sitta under köksbordet med vitt läppstift på. Hon frågar då: vad pågår? Paret svarar att de har gett sin dotter LSD varje dag innan förskolan. Mannen som intervjuar Joan frågar: hur kände du i det ögonblicket, då du såg det här vanvårdade barnet?

Pure gold . Svarade Joan. Hon förstod där att det var över. Sommaren som aldrig tog slut som var 60-talet hade tillslut nått sin point of no return och hon fick det på band.

Idag ska jag försöka smöra för mina kollegor genom att baka kardemummabullar, med kardemumma som N och M köpt med sig från när de bodde hos en jainistisk sekt i Indien. Hoppas de blir goda, är ju alltid så djuvulskt svårt att få till just bullar? Borde gjort en kladdkaka. Jaja, glad mors dag.

posttraumatisk magisk realism

Godmorgon. Jag är så sömning, att jobba natt får mig att känna mig konstant bakfull. Är ledig idag i alla fall, men jobbar sen hela helgen igen. Har börjat handleda studenter nu på jobbet, det är så kul. Men jag är orolig för att de redan kan allt jag lär ut. N säger att det inte gör något, att det bara får dem att känna sig duktiga. Det var så länge sedan jag var i Malmö nu. Ensamheten börjar sätta sig som värk i kroppen.

En sak jag gjort för att få tiden att gå är att läsa Irakisk Kristus av Hassan Blassim. Det är en serie kortare berättelser som utspelar sig under kriget i Irak. Den första berättelsen, som i smyg bildar lite av en ramberättelse, handlar om en tävling i historieberättande. Stadens folk får gå till biografen och berätta sina historier och att låta den bästa berättelsen koras. De börjar bråka om vad som gör en krigshistoria bra, är det den grymmaste som ska vinna? Är det största lidandet det starkaste?

Öppningen fick mig att tänka på ett podcastavsnitt av NPRs Invisibilia som handlar när man introducerade American Idol i Somalia. Musiken hade förvisats från Mougadish och folk riskerade sina liv för att för första gången få rösta i ett land utan politiska val. Den amerikanska podden beskriver det som en övning i demokrati (och kanske får man ta sig en funderare kring vem som är avsändaren av den sanningen.) Men rekommenderas i alla fall!

Tillbaka till boken: Jag skulle kalla det posttraumatisk magisk realism om någon frågade. Precis som i Sydamerika där genren föddes så kräver krigets absurda verklighet en ännu mer absurd berättarkonst. Bara magi kan skapa ordning i något så ologiskt som grymhet.

Magisk realism är min bästa genre och rymmer min absoluta favoritbok Andarnas Hus. Det som definierar magisk realism är att det finns magiska element som inte kommenteras som ovanliga men som är nödvändiga för att förklara vad som händer. Det är alltså inte fråga om några subversiva drömtolkningar, för ni vet ju vad jag tycker om det. (för de som inte orkar klicka: jag h a t a r det. Den som en gång för alla myggar av Linda Knausgård ska jag gifta mig med och föda tusen söner.)

Många hävdar att Murakami är magisk realism men jag brukar säga, när jag försöker låta smart, att det nog snarare rör sig om surrealism. Jag skulle inte heller kalla Mästaren & Margerita för magisk realism. Typiskt såna där uttalande som det är tur att man aldrig får några följdfrågor på. Svenska exempel på genren kan man hitta hos Selma Lagerlöf eller Lina Wolf ( ❤ ).

Jag har lite svårt att rekommendera Irakisk Kristus eftersom jag aldrig riktigt fick något läsflow, alltså den där känslan när man glömmer bort att man läser och blir helt uppslukad i historien. Jag tycker det är svårt att hamna i det läget när man läser korta berättelser. Det bästa sättet att läsa den här boken på tror jag är tillsammans med en vän, en historia i taget. Sedan sätta sig i en syrenbärså och allvarligt plocka isär och vrida och vända på symboliken bit för bit.

Det är lite gulligt att alla mina recensioner nu slutar med: titta på den/läs den med en vän! Klassiskt tecken på ensamhet. Hoppas ni får en trevlig fredag.

Betyg: 3 av 5.

Här finns förklaring av betygsystemet.

min morgonrutin

Jag skrev en kommentar på ett inlägg hos Ulrika om hur genuint intresserad jag är av att ta del av folks vardagsrutiner. (Rekommenderar förresten verkligen ett besök eller två på hennes blogg, välskrivet och innerligt om vardagen och skrivandet.) Hon utbrast genast att även hon led av samma störning.

Jag måste säga att det är väldigt enkelt styra sina rutiner när man är av kontrollerande personlighetstyp och inte har några barn, pojkvänner, vänner eller intressen (vilket faktiskt var arbetstiteln på boken jag aldrig skrev men insinuant pratade mycket och skuldbeläggande om med mina vänner en extra lång sommar för några år sedan: 0 vänner och inga intressen heller ska min nästa bok heta fräste jag och blängde på dem. jaja, svarade de snällt, ska du med och dricka öl?).

Här kommer ifall hur jag startar mina vardagar:

vaknar klarvaken, men tvingar mig själv att ligga kvar och blunda. Ibland sätter jag på ett radioprogram. Tidigare tog jag alltid upp datorn och typ började kolla på kuddfodral på Zara Home, så radion är en kompromiss. Somnar oftast om efter någon timme nu för tiden, med hjälp av min sovmask, även kallat Ansiktstyngdtäcket. Min regel är att jag inte får gör aktiviteter som kräver öppna ögon innan klockan 05. Helst 05.30 men man kan inte alltid vara så sträng.

Tänder ljusen jag når från min säng. Så lycklig för att öppna-ögon-aktiviteterna nu är tillåtna! Börjar direkt kolla kuddfodral på Zara Home. Nej usch vad mörkt, men tar upp datorn och börjar ”kolla runt” i alla fall.

Drar på mig underställ i sängen, går upp. Gör yoga med ”Yoga with Kassandra” på youtube. Jag tycker om yoga med mycket rörelse på morgonen, typ vinyasa. Jag trivs bra med Kassandra, frånsett en liten detalj. I vissa av hennes videor använder hon sig av affirmationer t ex ”i am loved and supported”, ”i am strong” men, i en av hennes videor är mantrat: ”I am a money making machine”. Jag blir alltid lika stött och förvånad när jag råkar välja just den videon. Det skär sig så mycket mot allt jag associerar med yoga. Men, ni kan ju ha roligt åt att sannolikheten är stor att jag startat dagen som en upp och nedvänd hund med orden jag-är-en-penga-tjänar-maskin väsande ur mig på utandning.

Dricker kaffe (svart, två koppar). Äter frukost. Ofta 2-3 knäckemackor med tahini + granny smith äppleskivor (enda sorten som är acceptabel så här off season) och en skål med typ müsli med havremjölk.

plockar undan frukost, packar väska, klär på mig, borstar tänder, tvättar ansiktet, sminkar mig. Jag tror färgen på min färgade dagkräm är lite för ljus så jag ser lämnar ofta huset med ett anemiskt glow. (men nu har jag fått en ny hudkräm av S och den är så bra att man faktiskt inte behöver smink.)

bussen går. läser bok, just nu den här. lyssnar på musik, just nu det här.

I den bästa av världar hade jag förstås sovit hela natten och inte vaknat så tidigt att det bara finns yoga-influncers att tillgå som sällskap. Jag drömmer om att rulla nyvaken ur sängen klockan 06.30 och springa till bussen med tandkrämsblandat blod rinnande ner för hakan. Kanske i nästa liv. Namaste.