varför jag inte vill bli psykiatriker del 2: att lämna somatiken.

Vi fortsätter utforskandet av mitt motstånd mot psykiatrin. Syftet är att genom att titta noga på det flytta det från diffust till konkret, från en ”magkänsla” till konkreta anledningar som går att ta ställning för eller emot.

2. ATT LÄMNA SOMATIKEN

Somatik är motsatsord till psykiatri och betyder vård om kroppen, psykiatri betyder vård om psyket. Jag har studerat i 5,5 år och snart jobbat i 1 år. Under de nästan 7 åren har 6 veckor ägnats åt psykiatri, resterande åt somatik.

Vad jag än väljer för specialité kommer det komma med en stor sorg. Jag kommer vara olyckligt kär i allting jag inte får göra. Så har det alltid varit, jag är olyckligt kär i att i inte vara ingenjör, har ett destruktivt förhållande till att vara inte lärare, gråter av avundsjuka när M berättar om vad de lär sig på regissör-linjen.

Att bli psykiatriker kommer känns som att ta ett sort kliv bort från det jag ansträngt mig så hårt för att lära. Det som jag hatar när det är för svårt och tråkigt men på något sätt kan ha en känsla av att vilja ”vinna över.” Jag vill samtidigt erövra den medicinska kunskapen som tygla och tukta mitt ointresse för den. Varje gång jag blir upphetsad av ett blodprov är det som att jag skriker åt mig själv:

”Vad var det jag sa: du TYCKER att det här är intressant, ha!”

Och sanningen är såhär: jag älskar att lösa problem, jag älskar att ha rätt, jag älskar att komma fram till en svårfångad analys. Jag älskar renheten i vetenskap och jag blir lycklig när saker hänger i ihop på ett sätt som jag kan hålla för logiskt. Jag älskar att klara något idag som jag blev kallsvettig av igår.

När jag får använda somatik till att lösa människors problem blir jag lycklig.

Men jag har inget egentligt intresse för somatik som ämne. Det kommer alltid sitta någon bredvid mig som brinner mer än vad jag gör. Jag kommer aldrig känna lika mycket som han som faktiskt på riktigt tycker det är spännande hur organen fungerar. Eller, hittar jag nu på en karaktär som inte finns? Det kanske inte är någon som gillar biologi? Alla kanske bara gillar människor och att lösa problem. Jag vet inte.

Det är min mardröm, att inte få vara den som brinner mest.

Idén med att gå i en psykiatrisk rikting hade varit att inte bara vara intresserad av vad kunskapen kan användas till utan också kunskapen i sig. Jag är genuint intresserad av ätstörningar, psykoser, borderline, depression, ångest. Om jag ser någon gråta på stan går jag alltid fram till dem och börjar prata. Jag kan inte hålla mig.

F sa igår när vi satt på Guldkroen och drack vin ur 90-tals stora glas:

”Det enda du pratat om sedan vi började jobba på kirurgen är samtalen du haft med de döende cancer patienterna.”

Folk gråter ju på somatiska avdelningar också. Jag kommer såklart få ägna mig åt svåra samtal vart jag än hamnar. Men frågan är om samtalet ska vara huvudbehandling eller bisyssla. Okej, måste säga emot mig själv direkt: jag vet att de samtal jag har med mina kirurgiska patienter också är jätteviktiga.

Okej, vi fortsätter i morgon.

varför jag inte vill bli psykiatriker del 1: bristen på positiva förebilder.

God morgon. Mitt tema de här dagarna är att undersöka idén om att bli psykiatriker. Jag pratade i mitt senaste inlägg om att jag alltid haft ett starkt motstånd mot psykiatri. Min första uppgift i detta utforskande blir att undersöka vad motståndet består av.

1. BRISTEN PÅ POSITIVA FÖREBILDER.

Det finns en idé bland yngre läkare att psykiatrin har låg status. Det är alltid läkarbrist, alla får jobb. Om man inte får jobb någon annan stans är det på psyk man hamnar. Det ryktas om att vikariat på psykiatri inte räknas i AT-ansökningarna.

När jag hade placering på psykiatrin under utbildningen mötte jag läkare jag tyckte var omotiverade och väldigt dåliga på sitt jobb. Jag blev inte det minsta inspirerad. Jag ville bara där ifrån till platser där det fanns spetskompetens, driv och skärpa. Jag blev stressad och orolig av att ha ansvar över patienter som mådde så dåligt och samtidigt vara omringad av personal som var så inkompetent.

Men: Självklart finns det fantastiska psykiatriker som både brinner för sitt ämne och är duktiga på sitt jobb. Det viktiga, om jag ska ge det här en chans, kommer blir att finna de där positiva förebilderna som jag kan lära av och se upp till.

Det här förstås också en fråga om status. Jag är en tävlingsinriktad och statusdriven person som har otroligt höga krav på min omgivning och på mig själv. Jag kommer behöva hitta ett sammanhang där de idealen delas, eller i alla fall där den delen av mig får utrymme.

Kanske var de därför jag blev så tagen av psykiatrikern från Rigshospitalet jag mötte på min kurs. Han var precis lika ambitiös och skarp som en kardiolog. Jag tänkte, om man får vara psykiatriker på det där sättet, då kan jag också bli det.

Gud vad mycket negativa fördomar jag har om psykiatri utan att ens givit det en chans! Otroligt.

låt oss prata motstånd.

Min KBU-tjänst närmar sig sitt slut och jag är på återbesök i det stämningsläget jag var i för ett år sedan innan jag skulle ta examen. De största arbetsrelaterade existentiella frågorna pressar på. Varför pluggade jag till läkare? Är det här tillräckligt kul? Vad ska jag bli för läkare?

Jag kände en sån lättnad när jag blev hemma två dygn från jobbet med misstänkt Covid. Det gjorde mig så sorgsen att jag blev glad av att missa mitt liv. Så kan det inte vara, det är inte tillräckligt bra. Men det är svårt att skilja de olika obehagen från varandra. Vad är dåligt bara för att jag är ny och känner prestationsångest och kontrollförlust?

Jag är på kurs denna vecka och hamnade i samma grupp som en som gör intro (som första delen av ST) i psykiatri på Rigshospitalet. Vi spelade upp patientsamtal för varandra och det enda jag blev inspirerad av var hans. Jag ställde honom tusen frågor på lunchen. Jag skämdes sen, han tror säkert att jag är kär i honom.

Det här är förstås ingen ny tanke. Jag har alltid varit intresserad av psykiatri. Det ligger så mycket närmre en sån som mig som bara bryr mig om relationer och känslor och är fullständigt ointresserad av biologi. Men jag har alltid haft ett motstånd mot att faktiskt arbeta inom psykiatrin. Och nu är det dags att undersöka det motståndet närmare.

Jag lekte med tanken på att bli psykiatriker på vägen hem från tåget igår. Det var som att gå i ett rus av lättnad. Att få vara genuint intresserad av mitt arbete, att slippa känna att alla runtom kring mig är intresserad av andra saker än jag. Att känna att min exakta profil och person ger mig en fördel i arbetet. Jag kan lära mig både medicin och kirurgi men i relationer, känslor och framförallt samtal har jag liksom en medvind, en naturlig fingertoppskänsla.

Jag skriver snabba, felstavade sms till C om upptäckterna jag gjort i mitt inre. Han svarar: hmm hmm. låt oss prata motstånd.

BREVVÄXLINGSKALENDERN 2020

God morgon! Nu är det snart december och för mig innebär det att min brevväxlingskalender snart börjar. Brevväxlingskalendern går till som så att man väljer en vän, väljer 24 frågor och sedan svarar på dem till varandra på mail varje dag fram till julafton.

Jag tänkte att ni skulle kunna få mina frågor så ni också kan göra den. Jag tycker att det är fint att göra det här på formen det privata samtalet men, det funkar säkert bra att svara på frågorna i sin blogg också om man är sugen. Det här är någon sorts skiss/första utkast, som gärna får ändras under månadens gång. Fyll gärna på i kommentarerna. Och berätta om ni gör den såklart!

1: Vad händer i dig när du får kritik?

2: Vad är det bästa med den du är kär i? / hur tror du att den du kommer bli kär i nästa gång kommer att vara?

3: Blir du sexuellt upphetsad av att se sexscener på film? 

4: Vilken är din starkaste läsupplevelse i år?

5: Vad är det svåraste med att vara ihop med dig?

6: Vilket är årets bästa köp?

7: Vilken är din mest ojämlika relation?

8: Vad är det värsta som skulle kunna hända idag?

9: Vad handlade Liv och Carolines senaste konflikt om? // tror du att Bianca och Jonathan kommer bli ihop?

10: Hur ser femte vågens feminism ut?

11: Skriv en mening varannan timme. Ställ ett larm!

12: Be om ett råd.

13: Vad handlade din senaste konflikt om? Hur började den?

14: Vem av dina vänner är lyckligast?

15: Vem är du orolig för?

16: Känns det som om danskarna vill dig väl?

17: Vilken är den mest onödiga saken du tycker illa om hos dig själv?

18: Vad hade du gett mig i present? (föreställ dig en stor, men inte obegränsad, budget)

19: Vad är du mest orolig för ska vara sant om dig?

20: Är Benjamin Ingrosso het eller bara ett barn?

21: Berätta om de ”3 versionerna av dig”:  Ditt bästa jag, ditt okej jag, ditt sämsta jag. Se detta inlägg för exempel. https://sofiawood.elle.se/tre-versioner-av-mig/

22: Berätta om något du sagt som du önskar att du kunde ta tillbaka. 

23: Berätta om något du var orolig för men inte är orolig för längre.

24: XXXXXX 

nyckel

det börjar bli för rörigt med alla personer och deras tillhörande initialer. Så Sardellen har fått en ny flik som heter ”nyckel”, precis där under titeln. Där finns en förteckning på alla det här handlar om som inte är jag.

vad jag önskar mig i julklapp

Är hemma från jobbet och väntar på covid-svar pga vaknade med luftvägssymptom igår. Mitt än så länge odöpta förkylningsvirus ligger och åmar sig som en katt i solen av all uppmärksamhet. Jag har nog aldrig varit såhär duktigt på att vila. Det är underbart att någon annan bestämt att jag inte får lämna huset eller träffa någon. Min annars ständigt vrålande rastlöshet är knäpptyst.

Det roligaste att göra på internet är att titta på saker samtidigt som man lyssnar på radio. Så, här kommer ett första utkast på vad jag vill ha i julklapp:

De här stövlarna har liksom en rolig 90-talsvibe samtidigt som de passar på en näpen italiensk kvinna med perfekt chokladbrun page. De kostar bara lite mer än de ombokningsbara flygbiljetterna jag köpte för att åka hem över jul. Igår fick jag ett mail om att de blivit inställda. Det känns lite skönt, jag var trots allt påtagligt smittskyddsmoraliskt stressad inför att åka.

• 

• 

Jag brukar alltid trivas i proportionerna som bildas av grova skor. De här (1, 2) är helt klart mindre klassiska än de ovan och man ska förstås vara lite vaksam vid trender. Men jag har klampar runt i platå-skor i snart 10 år nu så jag tror de kommer passa mig framåt. Den stora frågan med den här modellen är om man vill ha löst/grovt eller tight/tunt skaft. Tänker att trenden kommer ifrån/ tidigt ringats in av Pernille Teisbaekks variant. Tror det lösa skaftet ger en väldigt härlig ”prinsessklänning med gummistövlar”-känsla som vi alla älskat sedan vi var barn. Så… man kanske ska satsa på det egentligen.

• 

• 

Har burit kort kjol lika länge som kängor men det är extremt svårt att hitta någon som sitter bra. Viktigaste är att den är tillräckligt A-linje formad. Det är inte snyggt med kjol som är fiugrusydd längs låren. Också viktigt att kjolen inte får en att känna sig som en uppklädd liten flicka. Ska skriva en avhandling som heter: Mini-kjolens omätbara värden. Kanske är någon av dessa (1, 2,) den sista kjolen?

De här sandalerna från Marni kommer i flera olika färger, med och utan päls. Jag gillar alla varianter. Dras till all design och form som andas japanskt. Otroliga med strumpor i på hösten. Passar såklart utmärkt till nya kimonon.

• 

• 

Denhär polotröjan från Ganni var väl ändå den perfekta kombinationen av enkel och intressant. Jag gillar stickade plagg i lite oväntade utföranden, äger både en kashmir-body och en mohair bandau-topp som används flitigt. Tror denna skulle vara mycket fin till en pälshatt jag tyvärr tappat bort.

Man löper alltid risk för att någon modehatande person ska säga: ”oj vad det ser KALLT ut” när man bär den här typen av plagg. Men… ja, det är liksom omöjligt att komma på något svar till sånna kommentarer ens när man får tänka efter. (och att säga saker/ställa frågor som lämnar mottagaren utan självklara svar, det är liksom definitionen av att ha låg social kompetens.)

Sen skulle jag gärna äga något stickat och klarrött i lätt croppad modell. Detta var ju ett väldigt fint exempel.

Ah, mitt Covid-svar trillade precis nu in som negativt. Slut på modebloggandet, tillbaka till verkligheten, tack karantänen för denna gång, ses snart igen.

fredag.

Jag går av tåget på Huvudbangården och promenerar genom ett kallt och soligt Vesterbro. Klockan är någon stans mellan nio och tio på morgonen och jag går med ett slitsamt nattpass i ryggen. Slitsamt för att jag inte fick sova mer än 30 minuter i sträck, slitsamt för att jag inte nått några tillfredsställande diagnostiska svar utan bara skrivit journal som heter : ”inlägges för obeservation och nya blodprover i morgon.” Bokade inte en enda akut operation. Alla patienter hade kunnat komma i morgon.

Men det är omöjligt att vara otillfredsställd när passet väl är över. Det enda som inte är perfekt är att jag tagit på mig för korta jeans, så att det bildas en sådan där G L I P A.

Jag blir stannad av en tjej på gatan som behöver hjälp att fickparkera. Hon är så charmig att jag får separationsångest när vi 10 minuter senare får in bilen i fickan.

Kommer hem och sover till 15. Vaknar, går ut och går ett par timmar. Ska köpa vantar men kommer hem med en kimono i tjockt siden som är så stor att den täcker hela min säng när jag breder ut den. Tyget är jeansblått och täckt av miljoner små, oregelbundna, vita, rosa, gula och gröna blommor. Första dagen efter nattpass är som afterglow efter rave, baksmällan kommer först i morgon.

Det blir kväll. Jag går med M och A på Cinemateket och ser Trajskovskis ”Mirror”. Den var vacker och lämnade mig lika medtagen som oförstående.

jag försöker skriva av de hårda replikerna precis som de sas.

Ibland märker jag inte att jag är trött förrän det går över. Som idag när jag vaknade klockan tjugo i sju med en ny sorts lätthet i huvudet och kroppen. Först då kan jag ställa gårdagens dvala mot dagens klarhet och inse: det var trött jag var. Det var därför det kändes som att dagen aldrig började.

Gårdagskvällens planer blev sent inställda och byttes mot ett uppstyckat ingenting. Ulrika formulerad vardagskvällen så precist:

”Att fånga kvällen, istället för att förlora den, det är svårare än att fånga dagen. Kvällar blir lätt som att småäta. Man plockar och plockar och på ett sätt är det för mycket och på ett annat är man aldrig riktigt mätt.”

Bråkade med N i tisdags. Morgonen efter smög jag som vanligt upp och skrev de två timmar jag har innan C vaknar. Jag är orolig för att smitta honom med mina dålig vanor, jag vill att han ska orka, jag vill att han ska sova och aldrig vara kall. Jag lägger handen över hans ögon och säger,

”Det är inte morgon än, sov lite till.”

Sen går jag upp och gör kaffe, sätter mig på ullmattan jag köpt av en italiensk tjej på blocket för 200 kr och stänger fönstret. Jag tänker att jag borde sluta sova med öppet fönster för att jag alltid vaknar med torra luftvägar och blir lite rädd för att vara sjuk. Men det blir jag inte. Jag har inte haft ett enda symptom på 9 månader.

Försökte skriva av de hårda replikerna precis om de sas. Skriva av, inte skriva om. Det är svårt att göra utan att få läsaren på sin egen sida märker jag när jag några timmar senare läser upp det för en fullständigt utomstående bekant. Borde kanske göra ett nytt försök om ett par dagar.

Oj! Det är sol ute! Måste ut och springa. Puss och kram, det är en miljon procent kul att ha en blogg.

söndag.

Fem lediga dagar har passerat och ansökningarna är inskickade. Det känns lite som att få semester att gå till jobbet i morgon.

Vi åkte till skogen och solen idag. När Liv Strömquist fick frågan, hur är det att vara ihop med dig, svarade hon: ”Det är som att leva med en pladdrande Geisha. Som går efter en och babblar om alla idéer och tankar som hon någonsin tänkt.” Det var fint sagt. Jag känner igen mig själv i det där jag går bland löven och oavbrutet berättar om påtänkta forskningsstudier, mina vänner senaste relationsproblem, hur man ska lösa förtroendekrisen inom vården, hur man botar patienter som inte är sjuka.

De pratar i P1 om de nya ”Kanske-männen”. Har ni läst artikeln? Det var bland det svagaste och tråkigaste jag läst på länge. Det finns få saker som är så subjektiva som det egna kärlekslivet. Ändå för skribenten en allmän tes om hur den moderna kärleken ser ut genom att använda sina egna upplevelser som ”empiri”. Det blir som att säga att hon själv skulle vara neutral i sitt eget kärleksliv. Att benämna killar som inte blivit kära i henne som en systematisk patologi är skriva ur sig själv ur relationsekvationen. Ett fullständigt dementerande av faktumet att man är medskyldig i alla sina relationer. Den första frågan jag ställer mig är, undra hur det är att gå på date med skribenten?

Vad tycker ni om det här? Och visst pratas det ovanligt mycket om kärlek och relationer på Sveriges Radio nu för tiden?

Vi kommer tillbaka till stan. Lovar varandra att skiljas åt kl 17, det finns mycket kvar att göra inför nästa vecka. Klockan blir 19 och han säger innan jag går,

”Snälla, cykla försiktigt nu.”

”Varför det?”

”Det kan inte vara normalt att en dag är så här bra. Tänk om du blir påkörd på vägen hem.”

Halva November har gått men i mig är det fortfarande vår.

heja, heja

Jag sitter med arbetsprover till ett par folkhögskolor jag vill läsa i vår. Prestationsångest och nervositet gör mig blind. Jag kan inte se om texten hänger ihop, jag kan inte se om det blir bra, jag kan inte skilja på vad jag egentligen menar och vad jag bara tycker låter smart. Vad är det jag tror egentligen? Hur kan jag ha fått för mig att det jag skriver har något?

Det är likt att bli kär. För mig är en del av att bli förälskad att inspireras. Men det kommer alltid en punkt då det slår över i idealisering. Där avståndet mellan bilden jag har av den andre och bilden jag har av mig själv hamnar oöverskådligt långt i från varandra. Ju mer kär jag blir, desto mindre värdig känner jag mig. Jag fastnar i funderingar om vad jag egentligen har att erbjuda någon annan. Jag placeras också där i ett prestationsinriktat läge där jag försöker hitta sätt att förtjäna min plats.

Blä. De båda känslorna spär säkert på varandra. En prestationsångest som läcker ut i en annan. Är det någon som har något botemedel? Hur slutar man vara en såndär som står och faller på potential och briljans?

Hoppas ni får en bra helg.

(Jag saknar mina vänner i Malmö. Jag önskar det satt någon här bredvid mig som höll på med samma sak och kunde påminna mig om vad jag menar. Jag önskar att jag var bättre på att ta kritik. Jag önskar att jag inte blivit så nervös igår när C skulle läsa mina texter. Jag önskar att jag kunde se orden klart. Jag önskar mig en originell stilistiskt säkerhet som inte kan ignoreras, jag önskar att jag hittar formen för min oundvikliga berättelse.)

var så god att berätta mer om det där du inte minns

Det var december och jag tror att jag satt ned när S kom in i vardagsrummet. Telefonen och högerhanden hängde någonstans mellan örat och låren. För första gången kunde hon inte höra på min röst hur det låg till. Det ovanliga ackordet som ekade genom orden måste ha gjort rädd henne så det syntes. Jag såg utifrån hur jag genast omfamnade henne. 

“Det är ingen fara, S.” var det första jag sa medan mina armar lade sig utanför hennes axlar. Om hon varit vatten hade hon genast runnit ur mig.

“Kommer din pappa ner?” sa hon. 

“Det behövs inte “ sa jag, nu i efterhand minns jag inte helt säkert om han erbjudit sig. Utanför fortsatte skymningen som i slutet av året blir som dubbelvikt, hela vintern är en skymning och så varje kväll en skymning i den. Dagen, året och alla hennes återstående dagar: allting var över på en och samma gång. 

Att försöka återskapa detaljerna kring min mammas död påminner mig om när jag några månader senare övertalats av min vårdcentralsläkare att träffa en psykolog. (Jag hade gått ned för mycket i vikt, det förelåg tydligen somatisk indikation) Han var präst och hans uppgift var tjugo veckor KBT. Ett erbjudande som jag fann lika generöst som så otillräckligt att inte kunde ses som något annat än ett slöseri. Jag hade nog hellre sparat mig tills det återstod så lite liv eller fanns så mycket terapi att det hade varit möjligt att erbjuda mig en livslång relation. 

Prästen ställde mig frågor om min barndom och jag började rada upp “jag vet inte” efter “jag vet inte”. Jag är stolt över att vara en sådan person som inte lägger vikt vid sånt. Inte som ett sätt antyda att min uppväxt var lycklig, det hade varit ostrategiskt, utan för att ge sken av vara lika lite självupptagen som psykoanalytiskt lagd.

När jag skrytigt svarade “jag vet inte” också på frågan om mina föräldrar någonsin kramat mig började han frusta, nicka och vifta på svansen. Framåtlutad  i stolen gjorde han anteckningar i om sitt viktiga fynd.

“Det låter allvarligt.” sa han när han skrivit klart. Han såg på mig som om jag i det ögonblicket bara delade hans uppmärksamhet med gud. “Var så god och berätta mer om det där du inte minns.”

Hans beröm fortplantade sig som ett kraftigt välbehag ut i min kropp. Ett välbehag som redan innan det ebbat ut följdes av en dissociativ efterklang. Sanningen och historien delade sig där och då i två. I det här rummet kommer allt som ses som traumatisk högvaluta att bli sant. För visst är det också just så vi känner igen sanningen när den sägs högt, genom det där tillfredsställandet som samtidigt expanderar i huvudet, magen och utandningen. Jag var orolig för att åter igen, min vana trogen, blanda ihop olika välbehag med varandra. Det var omöjligt att fortsätta, tack för en underbar behandling, och så var jag tillbaka på gatan igen där eftermiddagssolen högtidligt skred mellan husen. 

Efter den lätta omfamningen måste jag ha satt mig ned på ett sätt som antydde att jag inte kunde resa mig. S bar ut alla madrasser från sovrummen och bäddade runt mig på golvet. Jag hade satt henne i en situation som krävde en uppgift för händerna. Jag har ännu inte förstått hur man ber om förlåtelse för det. Hon spred ut täcken och kuddar över träplankorna, sköt de böcker som låg i vägen ut mot kanterna så att det bildades låga kullar längs listerna, vek hotellkanter på lakanen. Orden som alltid annars sprang, antingen läckande eller forsande, satt nu istället blinda och väntade. 

tvätta håret.

Jag tvättade håret med balsam. Gnuggade in det noga i hårbotten, med mycket vatten för att få det att sprida ut sig. Att inte tvätta håret för ofta är en av tusen regler. Lika löser lika, tänker jag varje gång. I den här delen av världen är smuts bara fett. Inget får någonsin vara ifred tillräckligt länge för att hinna bli något annat. 

S‘s kille hade överhört oss diskutera hur ofta man skulle tvätta håret en gång. Det var ett slentrianmässigt samtal, ett av de många som liksom ständig pågick mellan oss. När jag hade gått sa han till S att han inte kunde förstå hur det på riktigt kunde vara något man pratade om eller tänkte på. Vi pratar kanske om allt, har du tänkt på det? tänkte jag. Sedan dess skäms jag alltid när jag tänjer på dagarna mellan shampooneringarna. 

En ung, rolig, smart, lovande, intelligent brittisk ung författare skrev en självbiografi som kom ut när hon fortfarande var allt det där. Hon berättade om hon kommit på sig själv med att träna och svälta inför en solsemester med sina vänner som om hon förväntade sig att bli fotad av paparazzi. Vem trodde hon skulle se, där de som oroliga valar rökte och drack vitt vin i solstolarna?

Det lät kanske smart när man hörde det först. Men jag vet inte, det utgår väl ifrån helt andra premisser än de vi brukar hålla för sanna. Om hon nu var en sådan som ville upplevas som smal är väl de viktigaste “andra” de som finns närmast. 

Man märker först när håret torkat om det blivit rent.

hur och varför jag pratar som jag gör med mina patienter

En stor del av min vardag består av att gå in till en människa som ligger i en säng och presentera mig. Därför blir det naturligt något som jag hela tiden utvärderar och försöker utveckla. Eftersom jag har gjort detta på ett språk som bara är kusin med mitt eget så har jag tänkt lite extra mycket på hur det initiala mötet kan optimeras. Jag snickrar på ett hälsnings- och farvälmanus som hela tiden analyseras men som just nu ser ut så här. Vill ni höra exakt hur det låter när jag är på jobbet? (och hur dålig jag är på danska, förbered er på minst sagt kreativ stavning och grammatik.)

”Hej, er det du som er XXX?” Här blir det alltid förvirring eftersom jag uttalar alla danska namn fel. Jag burkar ta för vana att dubbelkolla namn och personnummer på plastbandet runt handleden.

”Jeg hedder Klara og er laege her på kirurgisk afdeling.” Ibland får jag här vara extra tydlig och säga ordet ”Doctor”, eller vifta lite med med min namnskylt eftersom just ”laege” är otroligt svårt att uttala och låter exakt som ordet för lärare om råkar vinkla munnen snett.

”Jeg er også svensker så hvis du ikke kan førstå min dansk så må du ba sig til.” Att liksom direkt etablera att man är utlänning bidrar till så mycket mindre förvirring. Detta tips fick jag från N och det har förändrat mitt liv. De flesta fnissar lite och säger typ: ”Jo, jo jeg kan godt førstå dig.”

”Vi to har ju ikke mødt hinande før men, jeg har laest i din journal vad det er som skett. Og så hvit jeg kan forstå så kom du in her i går fordi du XXXXXXXX” Jag jobbar inte på akuten längre utan möter patienter när de redan kommit en bit in vårdförloppet. Och jag vill ju egentligen att de berättar hela sin historia för mig från början, men jag har märkt att patienterna blir så stressade av att man säger: ”jaha och varför är du här?” då svarar det typ: ”men vaddå det står väl nånstans, det måste ni ju veta!”. Jag tror att stressen de upplever kommer ifrån bristen på kontinuitet i vården. Det måste vara så jobbigt att träffa nya läkare hela tiden. Ibland känns det som att man ger patienterna en dyrbar present när man råkar träffa dem två dagar i rad. Så om man börjar med att visa att det trots allt finns en kommunicerande länk inger det en viss trygghet. Ofta, nästan alltid till och med, är de villiga att berätta hela sin historia ändå.

Sen avslutar jag med att fråga om de ”har några spørsmål” och ”er det noget annet jeg kan gør for dig i øjblikket?” Ofta säger de nej, och då säger jag alltid: ”Om ni finner ud noget, vad som helst, så ber ni bara sygplejersken at ringa efter mig så kommer jeg direkt.” och så berättar jag alltid vilket tid jag slutar jobba. Om det är ett nattpass blir det alltid fnissig stämning, när man står där klockan 16 och säger: ”jeg er her til klockan 9 i morgen tidligt så ni har godt om tid på att finne ud hvis det er moget mer jeg kan hjaelpe er med.” Min upplevelse hittills är att de patienter man säger såhär till, alltid låter en sova hela natten.

dagdrömmar

Jag spenderar största delen av min vakna tid med att dagdrömma. Detta trodde jag till alldeles nyligen var något som gällde för alla. Det är ofta, men inte alltid, detaljerade dramaturgier med dialog, karaktär, vändpunkt och klimax. Jag drömmer samma drömmar igen och igen, så som man såg filmer när man var barn. Några som ligger i tätt rotation just nu är:

• Jag svimmar på jobbet. EKG, blodtryck (här blir de oroliga för mitt är alltid förrädiskt lågt) och blodsocker mäts. Jag vaknar till. Säger att allt är okej och måste sedan övertalas grundligt för att inte fortsätta jobba. Åker hem. Får ledigt en dag extra.
• Jag berättar för mina närmsta vänner att jag fått bröstcancer. Jag tröstar dem, säger att allt kommer gå bra.
• Blir intervjuad. Typ i Babel kanske?
• Har frågestund i bloggen.
• Jag har missförstått min mammas bortgång och hon har egentligen varit i livet hela tiden. Mina vänner börjar tro att jag har hittat på alltihop och lurat dem.

festivalen

Förra veckan var det som att jag var på festival.

På måndagen gick jag på Det Konglige Teater med F och N och såg Mutter Courage. Vi hade blivit inspirerade av att läsa Lärarinnans Sång i våras. Danskan var svårare än förväntat.

”Jag vet inte hur väl jag kan ta till mig så klassisk scenkonst.” sa jag när vi följdes åt på vägen hem.

På tisdagen gick jag och N och såg en spelning på Alice, en liten konsertlokal vid St Hans Torv. En polsk ung man spelade trummor på ett innerligt och nyskapande vis. I pausen drabbades vi av ett sånt där skrattanfall som kan övermanna en efter orgasm.

”Det var så länge sedan jag kände såhär.” sa jag när vi bokade biljetter till lördagens spelning medan de ställde iordning instrumenten till nästa artist.

På torsdagen gick jag på en spelning med C på Mayhem, som ligger precis på gränsen mellan Østerbro, Nørrebro och Nordvest. Jag har varit där på technoklubbar ett par gånger, för länge sedan. Allt vibrerade, jag satt bredvid honom och bilder av alla gånger jag stått upp (nu måste alla sitta) och aldrig gått hem (nu stänger det klockan 22) sköljde och sköt igenom mig.

På lördagen gick vi allihop, N, C, Si på den spelning vi bokat i extasen på tisdagen. Det var tre akter; två tjejer vars röster autotunats till tvillingar; en man och hans syntar; en person som samtidigt var varken-eller som både-och.

Också detta: så vackert, så mycket, så överallt.

en dag och ett inlägg mellan två andra.

Igår var en sådan dag som bara blir en mellan två andra. 

Jag blev färdig med mina patienter kl 11 och fick därefter inte någon mer meningsfull uppgift innan eftermiddagskonferancen kl 15. Det var så ostimulerande att jag blev sorgsen. 

Hade sovit få timmar med C natten innan och var så trött att jag fick minnesluckor. 

Det har börjat komma massa ilskna brev från banker jag inte ens visste att jag hade konton hos. De frågar efter min nya skattehemvist. Jag ringer en av dem. Samtalet slutar med att kundtjänstemannen säger: 

”Jag lovar att ingenting hemskt någonsin kommer att hända.” Först tycker jag han är gullig, sedan känner jag mig avslöjad som neurotisk och krävande.  

Jag lyssnade på ”Tänk Om” av Roland Paulsen medan jag sprang min vanliga runda. Den som går norrut, förbi elefanterna i Frederiksbergs Have, djupare in i Søndermarken och sen tillbaka. 

Sen hände liksom inget mer. Kollade på youtube. Läste inte, skrev inte, pratade inte. 

måndag.

Vi cyklar på rad nu förtiden. Det är för slitsamt att cykla i bredd, samtalen blir hela tiden avbrutna av ilskna plinganden som ska förbi. Vi är båda så känslig för kritik. Irritationen över att bli tillrättavisad sätter sig som kvistar mellan ekrarna i samtalet. 

Så nu vi cyklar på rad, N och jag, mot Vesterbro. Längs med det blanka vattnet i de slutna sjöarna. Det stör mig att min stads vatten inte är rinnande. En kvävande känsla springer ur att vara orienterade kring något som står still. 

T hyr en lägenhet av en läkare på Istegade. Han bjuder på syrlig fläskfärs och coconut rice. På väggen mot gatan hänger gitarrer, två stora två små. Jag vänder på nio stycken Lonley Planet böcker så att ryggarna glöms.

“Jag blir stressad av att vi inte pratar hela tiden,” säger N “Och då försöker jag med att forcera igång ett samtal. Och då känner jag mig som den tråkigaste personen i världen.”

“Jag har känt samma.” säger jag. “Det ledde alltid till att jag försökte täppa igen det intellektuella avståndet med sex. Då kändes det ännu värre.” 

Vi tar en annan väg hem, den förbi Fredriksbergs palats och lummiga trädgårdar. Vid sista rödljuset möter jag mina rumskompisar (M, Ni och V). De tar en cigarett på innergården och jag håller dem sällskap. Det blir nog inte kallt i år, de glödande stumparna faller till sömn men vi sitter kvar.  

“Jag kanske blir onkolog.” säger jag till dem. “Jag tror jag gillar att prata med folk som ska dö.” 

lördagen

Jag går ifrån C strax innan klocka två. Kommer hem och sätter mig för att skriva. Jag har börjat dela in mitt arbete i 45 minuters långa stycken. Jag sätter en klocka och arbetar tills den ringer. Drar ett grönt streck i min kalender för varje avslutat pass. I första pausen lägger jag mig på sängen och somnar direkt. När jag vaknar en timmer senare är det som att kliva från en årstid till en annan. Kommer jag någonsin sova i kapp det här året?

Jag går till Irma och köper att paket kaffe och en påse morötter. Gör tre koppar. Drar tre gröna streck. Jag måste skriva det där andra så som jag skriver det här.

Utifrån vardagsrummet hörs röster. Jag vågar mig ut och sätter mig i soffan hos V, N och M. Vi ser en skräckfilm. Det är första gången vi gör något sånt ihop. När jag arbetade natt i onsdags låg jag vaken i det anonyma rummet utan huvudkudde mellan klockan 03 och 05 och oroade mig för att skadorna som orsakats på vår relation var av permanent karaktär. Jag är så dålig på att vara osams. Jag är för otrygg för att låta friktion tona ut av sig själv. Men det är nog vår hos oss nu.

Ce skriver: är du vaken?. Hon är på väg hem från en date och vill berätta om hur det gått. Jag är tacksam för att få vara den hon ringer.

”Hur vet man när det är bra?”

Dater är en ovanlig miljö att mötas i; människor är nervösa på olika sätt; det kan vara spännande att träffa någon fler gånger; tänk om det gick att undvika att bestämma sig så fort? Men det är såklart det går att märka vad man tycker om någon. Man behöver nog trots allt inte vara så orolig för att missförstå sig själv.

Jag får en kommentar på bloggen som gör mig jätteglad. C ringer och frågar om han får sova över. Jag sitter uppe en timme till och läser och skriver medan jag väntar. Det vilar något över högtidligt över den här tiden.

här kommer sista kill-historien från sommaren.

I mitten av sommaren träffade jag en man som på vår första date berättade att han precis börjat gå i DBT. DBT är en terapiform som nästan bara används för patienter med Borderline, så jag tillät blicken mjukna som om jag förstod. Bara ett par minuter senare kom resten, diagnosen hade ställts för bara ett par år sedan. Hans öppenhet smickrade min självbild då den kändes som ett kvitto på empati.

”Det är ovanligt få en sådan diagnos i den åldern. Var det ingen som märkte tidigare att du var sjuk?” sa jag.

”Jag kommer ifrån otillräckliga förhållanden.” sa han.

Jag var bakfull, så jag hamnade ibland ur samtalets naturliga ström, stirrandes ut i luften ett par ögonblick här och där utan att säga något. Det gjorde honom obekväm, han skruvade på sig och drog vitsar som om tystnaden var hans fel.  

“Jag går inte ut så mycket längre.” sa han. “Jag hade liksom en crash för 2 år sedan och efter det ändrades allt.”

“Vad spännande att vara med om ett sådant skifte.” sa jag. “Jag älskar att gå ut. Jag tycker om allt med det.”

“Jag önskar att du hade fått träffa mina kompisar istället för mig. De är mycket roligare, och är fortfarande inne i den svängen.” sa han. Det är omöjligt att inte ömma för någon som är så där tänkte jag. Han avbröt vårt möte mitt i, detta är för socialt pressande, sa han. 

“Okej.” sa jag. “Det var trevligt att dricka blodapelsinläsk med dig.” 

“Ja, tack, tack. Nu måste jag gå.” Han gick och för jag kom hem såg jag att jag fått en lista på hemliga fester att gå på till helgen.

Men jag undrar om jag inte missförstått något ändå, för några veckor senare såg jag honom på St Hans Torv med en annan tjej. Armarna dinglade ledigt från axlarna, stegen lätta, munnen bred.

smink

Jag har fåfänga i blodet. Min mamma var mer lik Hannah än Amanda men, hon och Amanda delade samma tryggaste plats i livet: NK i Stockholm. Min mamma hade alltid dyrt smink och dyr hudvård. Jag fick alltid låna av henne och mina kompisar av mig.

Jag är lika intresserad av smink och hudprodukter nu som då. Ett intresse som lika mycket förknippat med skam som drivet av rädslan för att egentligen vara ful. Jag minns en artikel hos Manrepeller: What do I Look Like?. Frågor som; är man egentligen snygg eller är man egentligen ful; är man en snygg person med fula dagar eller en ful person med snygga dagar; hur kan man fortfarande inte veta hur man ser ut, avhandlades på långrandig amerikanska.

Men skitsamma, det har i alla fall resulterat i några fullträffar genom åren. Dessa produkter är alltså så överlägsna i sin kategori att de inte går att ersätta. Man bara biter ihop och köper samma då de tar slut. Annars brukar jag alltid gilla när saker tar slut, för att det betyder att man får prova något nytt.

Sedan har man förstås olika sminkstil, jag gillar två stilar: antingen den där det set ut som att man inte har smink eller den som är mer grafisk, typ ingen mascara och sen en skarp orange, isblå eller ljuslila eyeliner. Jag hade ofta den stilen när jag bodde i Berlin och gick på klubb varje lördag- och söndagmorgon. Det var det perfekta sättet att stå ut i en modescen som bara tillåter slitna sportkläder i svart eller möjligtvis vitt. Det hände ofta att jag blev vänner med tjejer som blev som besatta av min korallfärgade kajal. (för att skryta så var detta år innan Euphoria kom) Vi börjar med den första, tråkigaste men snyggaste stilen:

Den bästa ögonbrynsprodukten för oss längtar efter ögonbryn vi inte har är från Tom Ford.

Den bästa foundationen för oss som hatar att se ut som att vi har smink på är från Bare Minerals.

Det bästa rouget är från RMS.

Den bästa mascaran är nog 38 grader från Sensai. Men just nu har jag en från Clinique och den är den enda jag haft som inte klumpar, vilket är bra för oss som spenderar första halvan av mascarans liv med att torka av borsten.

Okej det var det, kan skriva om hudvård nästa gång. Är jättebra på det också. Är ledig idag efter att ha jobbat en miljon timmar. Ska hänga med M. Det ska bli så kul, vaknade som om det var min födelsedag.