om nya lägenheten

Snart är det dags att flytta in i nya lägenheten. Min första egna lägenhet. Hur ska man inreda? Vem är man? Hur ska man leva? Vem borde man bli? Jag vet inte. Men jag har ett par tankar om hur jag vill att det ska vara hemma hos mig och dom kommer här.

Allt ska vara facebook marketplace: soffa, bord, stolar, bestick, papperskorg. Förutom lamporna. Lamporna ska fraktas från Italien, dom ska kosta tusentals kronor och dom ska vara olikt något du någonsin sett förut.

Jag vill att känslan i lägenheten ska vara: kvinna i New York som bott i samma rent controlled apartment de senaste tjugo åren. Hon kan förstås inte flytta, lägenheten under kostar numera 5000 dollar i månaden, trots att det vore nyttigt med förändring nu. New York är inte vad det en gång var, nuförtiden är det mest en påminnelse av allt som aldrig blev. När hon är full pratar hon om ett ex som lämnade henne för tio år sedan och då tittar folk bort. Hon har haft många inneboende som aldrig betalade hyran men som lämnade kvar det mesta av sina saker. Ibland dyker någon av dom upp som om inga år passerat och då bjuder hon på gin och frågar kanske “Vill du ha tillbaka den här? Annars ger jag den nog till Martha”. Men hon ger aldrig något till Martha. Hon behåller allt.

Sängens placering. När man sover två är det bäst att ställa sängen med tre fria sidor. Annars bråkar man bara om vem som ska sova innerst. (varför lät jag honom inte sova innerst). Men när man sover själv behöver man skyddas. Just nu har jag sängen i ett hörn med en soffa vid sista kortsidan, alltså med endast en fri sida, lite som en sovalkov. Det är nödvändigt tills saker ändrar sig.

Mörkläggningsgardiner. I Sverige har man natt-veckor. Det betyder tre sextontimmars pass på en vecka. Det är förmågan att återhämta sig som kommer avgöra om jag kommer överleva den här karriären eller inte. Det har jag egentligen vetat hela tiden men nu är det dags att ta sömnen på allvar. Trots att jag ogillar känslan som blir i rummet av nerdragna gardiner, det känns som att rummet har en depression. Men då jag numera är en estetiker med förmågan att begå praktiska kompromisser kommer gardiner och rums-depressioner inte vara några som helst problem för mig.

Min dröm är att ni kommer på söndagsmiddag klockan 16.30 varje vecka. Att ni dyker upp sent en kväll och stannar så länge att vi slutar behöva prata hela tiden. Att ni hjälper mig att öppna posten. Att ni har inloggningsuppgifterna till mitt mobila bank ID. Att ni sover över en vanlig vardag utan anledning. Att era mammor lånar gästrummet. Att ni lämnar kvar lite grejor till nästa gång. Att ni kommer över helgen men har helt andra planer än att hänga med mig. Ja, ni förstår: lämna mig inte ifred.

veckan som gått.

ett.

En undersköterska passerade mig i korridoren i tisdags eftermiddag och sa: “Är du sjuk? Du ser, hm, inte bra ut.” 

“Nej”, sa jag. “Jag är bara trött. Du vet hur det är med eftermiddagar. Jag ska bara gå till mitt skåp och hämta en liten chokladbit att stoppa innan för munskyddet innan jag går in på salen igen. Så kommer det att vända.”

“Okej” sa hon och en och en halv dag senare fick hon rätt. Det känns dåligt att vara sjuk av två anledningar, utöver de uppenbara. Dels känns det dåligt att att missa introduktionsdagar. Åtta veckor går snabbt och jag vill inte (kan inte) missa en minut. Det här är det roligaste och svåraste jag någonsin gjort. Dels är jag orolig för att jag ska göra slut på mitt 4G på telefonen då det inte finns något Wifi i den här lägenheten.

två.

På väg till jobbet häromdagen. Det snöade. Klockan var 06.25. Jag passerade en ung kille som inte såg ut att ha fyllt arton. Jag baserade hans ålder på att han bar dunjacka, keps och hade den där gängligheten som unga killar har. Ni vet, axlarna ser ut att vara fästa vid bröstet med lösa kardborrband, allting lossnar vilken sekund som helst. Han hade händerna djupt instoppade i fickorna. Med sina tänder bar han en öppnad burk energidryck som han drack ur genom att göra en knick med nacken. Han spillde inte en droppe. 

tre.

Snart dags att flytta in i lägenheten. Är orolig för att det inte ska kännas bra. Tänk om den känns alldeles för stor, tänk om den ligger för långt bort, tänk om den är för gammal och opraktisk (fyra trappor, ingen hiss, ingen diskmaskin, ingen tvättmaskin, ett hundraårigt kök). Tittar på Une Fille, une style och har inte ett enda svar på frågan: varför bor inte jag i en minimal studio under takåsarna i Paris? Ger mina vänner noga instruktioner om vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet att utbrista vid första anblick.

fyra.

En gudomlig sak med att bo på 30 kvadrat är att man aldrig behöver leta efter laddare.

problem och strategier för att övervinna dom

PROBLEM: Jag svettas på bussen och måste krångla av mig jackan, tröjan och halsduken och sedan samla ihop allt när bussen stannar och sedan bära allt detta tyg medan jag rotar i väskan efter passerkortet, nyckeln, pappret med inloggningsuppgifterna till stämplings-klockan. (Ja vi har stämplingsklocka på jobbet, det hade vi inte i Danmark om jag säger så.)

STRATEGI: Jag klär mig svalt och promenerar fort. Tunna långkalsonger, tunn tröja i bomull, lång kappa i tunn, lätt, varm ull. Made in Italy står det på kappan, inköpt för 350 kronor på Stadsmissionen. “Tänk vad den här hade kostat på Filippa K!” upprepar jag en gång i veckan varje vinter, precis som en liten farbror. 

PROBLEM: Mitt ex skriver och vill att jag ska betala för reparationen av diskmaskinen som gick sönder efter han flyttade in. Han hävdar att den kan ha gått sönder på grund av slitage och kanske misskötsel. 

STRATEGI: “Vad tråkigt att din diskmaskin har gått sönder. Jag har inte misskött den.”

Dagen efter får jag dåligt samvete och föreslår honom att ta det med hemförsäkringen och säger att vi i så fall kan dela på självrisken. 

Dagen efter det ångrar jag mig igen och skriver ett sms där jag deklarerar att jag blockerat honom på Facebook och efter detta också kommer blockera hans telefonnummer. Jag skickar det inte. Jag lägger den där satans mobiltelefonen så långt bort från mig som är möjligt utan att kasta ut den genom fönstret.

PROBLEM: En outtalad men påtaglig känsla, likt en temperatur, av att han jag träffade i somras och jag befinner oss på olika platser. Han närmare, jag längre ifrån. 

STRATEGI: Jag tackar ja till att bli bjuden på middag och bestämmer mig för att jag då ska förklara hur jag inte känner. Han frågar om nya jobbet, jag frågar om nya boken. Vi pratar om andras böcker och jag äter alldeles för mycket vegansk svamprisotto och efter knappt en timme börjar mina ögon klippa. Jag förklarar att jag måste gå hem och sova, bussen går 06.32. Han erbjuder sig att följa mig hem, jag accepterar. Ett hej då vi dörren som inte blir en kyss och så har kvällen gått och ingenting blev sagt. 

Folk frågar hur det går med oss, jag ser på dem att de tycker att jag borde ta mer ansvar. “Ibland är det kanske enklare att skriva det man inte kan säga” säger Fanny.

Så det gör jag. Ett sms med en förklaring och såklart: ”om du vill ses och prata om det så gör vi såklart det, just den här helgen går inte, då ska jag på 30-årsfest i Köpenhamn, men sen, vad du vill”,

första dagen på jobbet

Igår var första dagen på jobbet. Jag presenterades på morgonkonferencen, fick namnskylt, gröna kläder istället för vita, nyckel, passerkort och skåp. Innan klockan slog halv nio stod jag på operation.

Min anställning börjar med en lång introduktion, kan inte minnas om det var tolv eller sexton veckor, där man bara går med sjuksköterskorna. Igår fick jag lära mig att dra upp och administrera läkemedel, hänga dropp och sätta perifera infarter. Alltså basala uppgifter, men som hör till sjuksköterskans arbetsuppgifter och som man därför som läkare aldrig gör och aldrig blir bra på. Att få lära sig att också utföra, och inte bara delegera, känns som att äntligen snudda vid botten av bassängen.

månadens boende

Jag sitter nu i den omöblerade ettan som jag ska bo i den närmsta månaden. Hittills, från min plats på golvet nära eluttaget, känns bristen på saker vilsam och typ… holistisk.

Jag har bott i kollektiv eller med killar sendan jag flyttade hemifrån äger jag knappt några köksredskap eller porslin. Eller jo, jag har en temugg som jag fått av Claes. Den ligger i i en omarkerad låda, invirad i ett örngott, i den där ladan utanför Kristiansstad. Jag fick verkligen syn på något hos mig själv när jag packade den här gången då det slutade med att varje flyttlåda blev som en sallad: något från köket, ett par böcker, lite textil.

Så det första jag gjorde efter jag klivit av morgontåget från Stockholm var att gå en runda på stans loppisbutiker. Jag har köpt: stekpanna, kastrull, tallrikar, bestick, tesil, glas, skärbräda, durkslag, och en riktigt bra skål. Det viktigaste köpet var skålen då jag ogillar att äta från platta tallrikar. Tallrikarna är alltså till gästerna.

I eftermiddag får jag hit ett par madrasser som jag ska sova på. Och trots att jag redan burit hem tunga kassar från myrornas och matbutikerna är dagens lista också lång.

Det som ska skaffas idag är det här:

En väckarklocka.

En läslampa.

Ett lånekort. 

Ett par ljusstakar. 

Ett busskort. 

Ett par kökshanddukar. 

En annan detalj är att lägenheten inte har något wifi. Det i kombination med att min telefon gick sönder i höstas, och den jag har som ersättning har väldigt svajigt 4g, är kanske det bästa som kunde hända för mitt skärmberoende. Ännu en brist som känns som en befrielse.

cheeseburgare

En särskilt kall och sen kväll i stallet hände en sak som systrarna Jansson aldrig kunde sluta prata om. 

“Jag är så hungrig. Jag skulle göra vad som helst för en cheeseburgare nu”, sa Rosanna där hon satt på läktaren i ridhuset. 

Då plockade mamma upp en cheeseburgare ur fickan och stack den i Rosannas hand.

Bella vände sig blixtsnabbt mot sin storasyster när hon hörde hur pappret prasslade,

“Var fick du den där ifrån?”

Och mamma plockade upp en cheeseburgare ur andra fickan och gav den till Bella. 

De var forfarande varma. 

Som sagt: dubbel sats, tre tuggummin. 

För mycket av allt. 

bysistäppan

Pappa och jag passerar alkoholisterna i Bysistäppan och han säger,

“Dessa människor. Jag blir alldeles nedstämd av att se hur de bara står där. Och vet du varför dom dricker cider? Jo, för det är det billigaste!”

Jag byter ämne. Innan vi når Hornsgatan pratar vi om hur skönt det är att bo i stan. Tänk att det finns så många restauranger på Södermalm. Vad skönt, så gott, så bra. 

Jag vill inte prata med dom i min familj om sånt.

lista om att skriva

Hur går det med skrivandet?

På ett sätt dåligt, i och med att jag precis har hoppat av skrivkursen. Det känns som att säga farväl till en familj. En förklaring är att inte kommer hinna med nya jobbet. Min skrivtid kommer var mindre: morgonmötet börjar 07.30, bussen tar en halvtimme. Jag måste ge det nya jobbet min odelade uppmärksamhet, i alla fall till en början.

En annan tanke är att jag vill få plats med ett annat sorts skrivande. Kursen på Öland är fantastisk i och med att man producerar stora mängder text och mottar stora mängder respons, nästan i direkt anslutning. Det är många saker som är bra med det. Men jag har på sistone känt mig sugen på ett annat sorts skrivande. Ett långsammare och hemligare skrivande. Vad händer om jag säger till mig själv: det här ska ingen annan läsa? Jag vill veta.

Ännu ett svar är att jag helt enkelt hoppade av för at jag tyckte att mitt skrivprojekt var dåligt. Jag blev osäker, rädd och lat och nu sitter jag här bakom efterkonstruktioner.

Vad gillar du att skriva om?

Jag tycker om att skriva om saker som händer, om saker folk säger och om saker folk inte säger. Och om tristess. Och om mode såklart. Tror ni det är svårt att få börja skriva krönikor på typ Elle.se? Antagligen.

Vad är svårt att skriva om?

Min mamma, jag är osäker på tonen. Blir det för terapeutiskt och sentimentalt? Det spelar förstås ingen roll nu när jag ska skriva hemligt. Och om min pappa och mina bröder. Men juste, nu är det nya tider. Ingen ska läsa. Jag får göra vad jag vill.

Den senaste tiden har det också varit svårt att skriva saker jag läser och ser. Jag har liksom tappat känslan för hur man kommenterar kultur på ett intressant sätt. Jag känner ett tydligt: ”bra” om jag gillar något, men sedan blir det så platt och allmängiltigt när jag ska motivera varför. Vad ska någon få ut av att läsa det här? Kanske är jag just nu lite kritisk mot själva formen, jag vill aldrig mer berätta vad någon annan ska tycka om något. Jag vill räcka dem en urläst bok och säga: ”här, gör vad du vill”, och så inget mer.

Gud så deppigt. Jag vill förtydliga att detta är en tillfällig sinnesstämning och inte en vision, jag älskar ju egentligen att prata om kultur.

Vad hoppas du att skrivåret 2023 ska ge?

Det hade varit kul att sammanställa några delar ur skrivprojektet till läsbara noveller.

Jag vill att bloggen ska bli bättre. Mer koncentrerad, ärligare, modigare och mycket vackrare.

Jag vill börja ett hemligt men noggrant dagboksliknade projekt.

Och jag vill skriva modekrönikor på Elle.se då. Det kan förstås bli svårt att sälja in min bildfria och tipsfria modejournalistiska filosofi. Kanske borde jag drömma större.

tillbakablickar

Jag läste tillbaka i bloggens arkiv och slogs av hur annorlunda jag skriver nu jämfört med då. Då var inläggen mer som recensioner eller krönikor. Då var det fokus på att komma på en bra spaning, att skriva roligt, att hitta en ny vinkel. Stilen var yvigare och mer explosiv. Idag är det bara dagbok. Allt jag skriver handlar om mig. 

Jag blev lite imponerad över att jag hade så mycket att säga. Texterna liksom väller över av åsikter och analyser. Kanske läste jag mer då. Kanske fanns det ett uppdämt behov. Kanske är jag mer osäker nu. 

Men jag minns också att förändringen skedde med viss medvetenhet. När jag börjar skriva om killarna jag träffade på Tinder tyckte jag mig märka att det är det personliga berättandet som är intressant. Folk vill bara läsa det som bara jag kan skriva. Jag började zooma in istället för att zooma ut.

Jag ska vara i Stockholm en vecka till och har stämt träff med alla jag känner i stan. Det är lyxigt att ha så här mycket tid i Stockholm. Jag kan inte minnas senast jag var här längre än några dagar. Jag ska uteslutande träffa vänner jag gjort i Malmö och Lund. Trots att är född och uppvuxen i Stockholm har jag nästan inga vänner från den tiden. Alla dem jag träffar nu är folk jag lärt känns sedan jag flyttade, och som nu i sin tur har flyttat till Stockholm. 

Det kommer nog från att min gymnasietid var så ensam. Världen öppnades, allting började när jag flyttade till Lund och började läsa medicin. I mitt liv går en skarp gräns mellan tonåren och vuxenlivet. Jag reste tomhänt och började om. 

Och i och med att min mamma dog när jag var 21 förlorades ännu en förankring. Pappa finns såklart kvar, men vi pratar bara om stunden. Vad skönt att det slutade regna. Vad skönt att tåget var i tid. Vi rostar ofta grönsaker i ugn, det blir jättegott. Var det inte väldigt bra att du arbeta i Danmark ett par år? En sorts verbaliserad utandning, vad gott, vad skönt, så bra.

Fast igår kastades en blick över axeln. 

“Vi har köttbullar i frysen”, sa han.

“Vad trevligt”, sa jag. 

“Vill du ha sen?”

“Jag äter ju inte så mycket kött”, 

“Jag minns det som att du tycker väldigt mycket om köttbullar”

“Ja, alltså jag när jag var barn så gjorde jag det. Men vi kan äta det om du vill. Med potatis och lingonsylt och gräddsås till exempel”,

”Vi har börjat göra egna rårörda lingon. Det blir så gott!”

sju tankar i januari

Ett. Vad som är konstigt med att läsa proffs-bloggar är att de alltid måste vakta så mycket omkring den egna personen att de skriver rädda texter. Influencern måste skydda både sitt varumärke och sin person från elaka kommentarer. Året sammanfattas genom att göra en lista på allt som gick bra. Svårigheter nämns när de är övervunna med facit i hand. Det kan inte vara bra att läsa rädda texter. 

Två. Nu är kaffet helt ute ur mitt liv. Jag kan inte peka på någon påtaglig förbättring, annat än en ospecifik känsla av rening och kontroll.

Tre. På moderna museet varnades vi av han som sålde biljetter, ”det är en timmes kö til Himla af Klint”. Hur kan hypen hålla i sig så länge? ”Henne vill vi absolut inte se, så det gör inget”, svarade jag med emfas. Jag vet att det är barnsligt men det är så störigt när konst förvandlas till popkultur.

Fyra. Pappa tar för lite av allt. När han panerar fisk ligger över hälften av brödsmulorna kvar i skålen när formen åker in i ugnen. När han gör sallad river han på två flisor manchego. Han saltar knappt. Mamma gjorde alltid dubbelsats. ”Jag behöver tre tuggummin, jag har så stor käft”, brukade hon säga.

Fem. Vinternoveller var precis så otrolig som alla sa. 

Sex. Vem bestämde att bloggens format skulle vara ”tips”? Är det något som kommentarsfälten kräver (vad har du köpt dina Converse?). Eller har det att göra med idolkultur? Eller konsumtionskultur, är det för att bloggen är en plocksida?

Sju. Det är så vackert i Stockholm att det gör ont att jag inte ska bo här. Om det inte framgått så har jag en estetisk själ, det tyngsta värdet i mitt liv är alltså skönhet och känsla. För första gången i mitt estetiska liv gör jag en praktisk kompromiss. Kanske blir det bra så.

januari & stockholm

Jag är i Stockholm hos min pappa och ska vara här i två veckor innan jag börjar nya jobbet. Jag dricker Russian Earl Grey med mycket honung, springer korta, innervarvet runt Södermalm och läser Vinternoveller.

I julklapp jag pappa och B ”Processen” av Sedir, och vi lagar oss igenom ett recept i taget. En pappa som filérar grapefrukt.

”Inget vitt får komma med”, säger jag strängt.

”Som att filéa aborre”, säger han när han är klar. Han är glad.

Vita bönor i klar buljong. Vita bönor i vitvinssås. Sallad av endiver, manchego och citrus.

”Tänk om man hade bjudit på det här nästa gång det var folk över”, säger dom och skrattar nervöst, som om vi med alla dessa grönsaker korsar ett tabu.

Jag och B åker till Alviks måleributik. Om man målar hallen blå, och kanske sovrummet rosa och vinrött. Kanske får ytterdörren också den bli röd.

Jag köper lyxiga baskläder till halva priset på mellandagsrean. Är det nu jag knäcker koden till den hållbara garderoben. Om jag bygger en perfekt grund, av kläder som inte slits ut och som passar. Är det då jag blir hon som bara köper kläder en gång per år. Den finaste sortens människa, hon som inte behöver konsumtion som underhållning. Den finaste sortens människa, hon som i alla sina skepnader alltid är längst bort ifrån mig.

Eller är det bara ännu en ursäkt för att få köpa. Bara samma gamla vanliga: att aldrig kunna se något vackert utan att erövra. Med största sannolikhet. Men man måste hålla sig med illusioner för att kunna röra sig framåt. Cynikern har rätt men hon står också där hon står.

Vi pratar i telefon en gång och bestämmer att vi ska ses när jag kommer tillbaka till Malmö. Och jag funderar mycket på vad jag ska säga.

listan om nyår

Hörrudu Sardellen, nu är det slut på pyjamas och veganska vårrullar. Idag är nyårsafton och härmed beordras du att göra något kul.

Jag lovar. Jag ska faktiskt på middag i Malmö, både ost och vin, det ska bli jättekul.

Vad ska ni äta?

Jag har fått ansvar för förrätten. Förra veckan när Sofie var här åt vi en otrolig sallad på Bottega Barlie. Den bestod av cesardressing och stor mängd pecorino, tänk er att varje salladsblad var toppat i dressing och sedan rullat i riven ost. Jag tänkte försöka göra något liknande.

Och dricka?

Jag hoppas jag blir bjuden på en stark och syrlig eller bitter drink. Och så har jag köpt ett vitt vin med ekfat-smak. Det tycker jag är gott.

Vad ska du ha på dig? 

Min garderob befinner sig i en lada strax utanför Kristiansstad så jag har inte så mycket att välja på. Jag hade planerat en ljusgrå tubtop i mohair (skräll, har alltså haft denna top på varenda fest jag varit på i vinter) och en lång, vit jeanskjol. Det är ganska snyggt, men om det är något man kan vara säker på när man packar långt i förväg till en fest, är det att man kommer vilja ha något annat än det som ligger i väskan. 

Men ha förtröstan. I somras fick jag en instagram-reklam som blew my mind. T-shirt snitt och cut-outs, lika otrolig i silver som svart. Och så igår när jag gick in på Zaras mellandagsrea hittade jag en värdig kopia till det inhumana-priset, för alla andra utom mig, 300 kr. Den känns väldigt mycket Camille Cherriere som ju har den bästa feststilen. 

Vad kommer du que:a för låtar?

Jag kommer antagligen prata oavbrutet om Yung Lean och förpesta stämningen med tio år gammal emo-rap. 

Vad är det bästa som hade kunnat hända?

Att vi hittar en rolig fest. Att jag träffar en ny eller en gammal person som förändrar mitt liv. Att det inte blir quiz.

Har du några nyårslöften?

Ja i allafall för första halvan av året, längre än så går inte att tänka. Jag har delat in dem i två kategorier: löften som går att möta och bocka av och fokusområden som är mer som riktningar. 

Nyårslöften

  • Läsa en sida varje kväll. 
  • Städa fem minuter varje kväll. Detta är inte för att jag vill ha ett snyggt hem, utanför att rädda mig från att falla ned i multiresistent misär.
  • Lämna mobilen i hallen, köpa väckarklocka, hela den skiten, ni fattar. 
  • Skaffa mörkläggningsgardiner. 

Fokusområden för första halvan av 2023: bjuda, arbeta & inreda.

Bjuda. Jag vill ha fester och middagar. Jag vill köpa presenter till mina vänner utan anledning. Jag vill lyfta blicken och göra det lilla extra för alla runt omkring mig. Den av mina vänner som bäst på detta är Sofie. Hon är den mest självklara värdinna du kan tänka dig. Till synes utan ansträngning så bara uppenbarar sig en bricka. Hon är generös och samtidigt hundra procent avslappnad, och allt är förstås ljuvligt och vackert. 2023 blir året jag hör min mammas stilla bön: ”Kan du inte vara lite mer som Sofie?”

Arbeta. Jag vill skapa plats för det nya och svåra som jag ska göra på jobbet. Och med plats menar jag att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt, och att acceptera att jag kommer prestera mindre på andra områden. Jag ska lägga mig i tid och sova med gardiner fast jag egentligen ogillar det eftersom jag tycker det blir “dålig stämning” i rummet. Jag ska prioritera matlagning och träning. Kanske måste jag hoppa av skrivkursen. Jag tror jag kommer behöva lägga den sortens tid på att plugga på och vila. Gud så tråkigt det känns, men skrivandet lever ju kvar i andra former, kanske ska dagboksformen få ta större plats nästa år.

Inreda. Jag flyttar in i min lägenhet i februari och jag tänker tillåta mig själv att gå upp i den fullständigt.

Gott nytt år och tack för ännu ett Sardellen-år. Det blir roligare och roligare att blogga för varje dag som går. Har ni några nyårslöften?

en dramatikers dagbok och jag

Den som absolut haft mest inflytande över mitt bloggande är Lars Norén och hans dagböcker, jag undanbeder mig givetvis all sorts kvalitetsmässig jämförelse. Jag läser dem långsamt och oregelbundet, ibland bara en sida och så ingenting på flera månader. Men varje gång gör texten något med blicken, ni vet som när man bländas av ett skarpt ljus och så direkt efter avtecknas en ny form på den tomma väggen bredvid.

“Att skriva detta är som att varje kväll gå in ett rum och fortsätta på en bok som redan är skriven.” skriver Norén och precis så känner jag med bloggen. Texten finns redan. Jag behöver inte forcera eller styra. 

Jag rekommenderar alla som håller på med den här typen av skrivande att titta på det här avsnittet ur Babels arkiv. Jag känner mig så nära Lars Norén när jag ser det här.  Det känns som att reportern ställer sina frågor till mig, och han är så modig och vacker som svarar och tar emot för oss båda. ”Nu är jag jättetrött, det här var hemskt” avslutar han med. Tack för allt och nu också för det här.

Precis som Norén säger till den fruktansvärde journalisten, känner också jag att den här typen av berättande inte är att avslöja sig utan att gömma sig. Jag försöker vara helt öppen och sann men jag misslyckas. Jag berättar om det som jag är herre över och det som jag kan formulera. På så sätt utlämnas alltid det som egentligen handlar om mig. 

Vad skulle hända om jag vågade ta ännu ett steg närmare in. Kanske är det vad nästa år ska handla om. På ett sätt är ju den här bloggen ett steg mot den stora uppgiften att lära sig skriva. Att gå skrivkurs är ett annat steg. Att läsa En dramatikers dagbok är också det ett steg. 

Kanske handlar att skriva bra om att våga. Efter man lärt sig vissa trix och skaffat sig någon sorts stil är det mod som behövs. Kan det vara så? Om jag sparkar in öppna dörrar, snälla tillåt mig. 

Att träna på mod, kanske är det nästa steg.

Året som gick: 2022

Jag firade nyårsafton i Malmö och en vän berättade om sitt hemliga bröllop i Rom. “Vi orkade inte med något ståhej. Det enda som betyder något är att vi är så jävla, jävla kära”. 

Jag gick ut på balkongen och grät. Jag hade precis börjat erkänna för mig själv att anledningen till att jag mådde så dåligt var mer komplicerad än vintern. Det var något som fattades mellan mig och C. 

I februari, omkring min födelsedag, bestämde vi oss för att ta en paus. Han flyttade ut i två veckor. Innan våra problem erkändes hade vi bokat en resa till Berlin i slutet av februari. Cs villkor för att gå med på tvåveckors-pausen var att vi trots allt åkte. Jag ville inte, jag ville ingenting. Vi åkte. 

Efter två veckor isär sågs vi på flygplatsen. Jag misstänkte att jag inte kunde mer men C gjorde allt han kunde för att övertala mig. Vi försökte bena ut våra problem, som för mig tycktes olösliga. Mitt problem var ju att jag att jag inte var kär. Hur löser man det? ”Man gör bara såhär och såhär”, sa C, ”allt går om man bara anstränger sig och du har antagligen en depression”. 

Vi gick ut och blev fulla och blev bjudna på drinkar av främlingar. ”Ni ser ut som en gammal tavla”, sa de till oss. Vi kompromissade oss fram till en till provperiod. I en månad skulle vi göra allt vi kunde, vi skulle satsa allt. Om det fortfarande inte kändes bra då skulle vi ge upp. 

Samma sekund vi kom hem från Berlin drabbades min kropp av samma sjukdom igen. Jag kunde inte komma upp ur sängen. Få dagar senare, samma dag som Ryssland invaderade Ukraina gjorde jag slut.  

Sedan följde en lång period av att vara två personer som gjort slut men som bodde i samma lägenhet. Vi bråkade mer om lägenheten, som vi köpt tillsammans bara några månader tidigare, än om vår relation. Efter många hemska samtal kom vi fram till följande: Jag får bo kvar till sista december, sedan köper du lägenheten av mig och får ha den för evigt. Allt var otroligt rörigt. Sista helgen innan vi skiljdes åt åkte vi till IKEA och handlade garderober som om inget hade hänt. 

Den första dagen i april tog jag tåget till Paris och var borta i fyra veckor. Jag skrev klart sista stora inlämningen till skrivkursen och bodde hos Sofie i Geneve. Redan efter två vekor var det som att min kropp läkt och jag började sakna honom. Jag satt på en kulle i Toscana och skrev långa kärleksbrev, pratade med alla främlingar jag träffade om att jag ville bli ihop med min kille igen. Jag pratade också med Emilia om det. Hon försökte hjälpa till. ”Vad är det som är annorlunda nu? Det har ju gått så kort tid, ingen av er har hunnit ändra er”.

Jag lyssnade inte. Jag avslutade resan tidigt och tog den snabbaste vägen hem. 29 timmar, sittplats på nattåg, raka vägen från Florens till Köpenhamn. 

Jag sa till C att saknade honom och att jag hade ångrat mig och ville bli ihop igen. Han svarade att det var för sent och för tidigt på samma gång. ”Om det ska bli så får det bli när jag är färdig med filmen, jag hinner inte nu. Vi hörs, kanske, i höst”. På vägen hem tänkte jag att han nog hade rätt. Om vi skulle kunna bli ihop igen så måste det gå mer tid. 

Det blev maj och jag flyttade in i vår tomma lägenhet. Det blev vår. Jag köpte ögonskuggor och satt i timmen framför spegeln och provade olika färger, sminkade av mig och började om. Jag gick på en tinderdate och träffade en kille på en fest och spenderade sommaren med han jag träffat på festen. 

Jag minns att det enda jag ville här var saker som hade att göra med trygghet. Ingenting mer fick förändras. Det enda jag önskade mig var en lägenhet som jag fick måla om och som ingen kunde säga åt mig att flytta ur. Jag bestämde mig för att stanna i Köpenhamn, förlänga mitt kontrakt på infektion och gå samma skrivkurs ett år till

Jag försökte engagera mig i den nya relationen men det var svårt. Jag tänkte på C och längtade tills filmen skulle bli klar.  Hösten kom och C berättade att han träffat en annan. Jag blev otroligt ledsen, men bestämde mig för att det var dags att gå vidare. Jag försökte engagera mig mer i min han jag börjat träffa. Jag tände ljus, lagade middag, skickade hjärtan och skrev godmorgon och godnatt. 

Jag började söka jobb. Jag märkte snabbt att min ansökan inte räckte någonstans i Köpenhamnsområdet. Inte ens på platser med över en timmes pendling blev jag kallad till intervju. Jag ringde och frågade varför och fick svaret, ”vi tar bara in dem som har tidigare erfarenhet av anestesi eller en PhD”. Men också: ”efter att ha läst din ansökan så är jag ganska säker på att du inte är vad vi söker”. 

I oktober, november och december jobbade jag halvtid för att få mer tid till att skriva. Att jobba halvtid och ha mycket saker att oroa sig för, så som var ska jag bo och jobba efter den sista december, visade sig vara en giftig kombination. Istället för att skriva stirrade jag mest tomt i luften och uppdaterade mejlen. 

Jag spenderade många ensamma timmar i min lägenhet och kände mig misslyckad på flera plan: ingen ville anställa mig, jag kunde inte skriva, jag hade sumpat den fina relationen med C. Och min vanligaste ångestkänsla: alla andras liv är så fulla av kärlek att de knappt hinner med, men mitt liv är onaturligt tomt och därför består det av en evig väntan. 

Jag blev vegan och slutade med kaffe, återgick till uråldriga men ständigt närvarande metoder för att styra och skapa ordning.

Jag skrev om min ansökan och sökte i Malmö, mest som ett desperat infall. Jag hade ju bestämt mig för att bo kvar i Köpenhamn. De tackade för min utmärkta ansökan och ville gärna se mig på en intervju. Tanken på att få göra ST i Malmö startade en brand i mig. Det kändes så självklart. Såklart skulle jag bo där, med alla min vänner.  Såklart skulle jag jobba på svenska, få svenska barn och prata svenska på seven eleven. 

Jag fick inte jobbet, men fick svaret att jag var en ”väldigt attraktiv kandidat för framtiden men att det vara andra som var mer meriterade”. Sådär som man säger. Ovissheten fortsatte. Sex veckor senare skulle nästa år börja och jag bokade flyttfirma och planerade för att avsluta utan att veta vad som skulle ta vid. 

Jag stod inför ett beslut. Skulle jag börja söka ”fel jobb” (=alltså i en annan specialitet än den jag helst ville) på rätt plats, eller ”rätt jobb” på fel plats? Två saker hade hänt. Tanken på bli anestesiläkare hade satt sig hårt. Tänk om detta är precis det jag ska göra med mitt liv. Jag måste få prova och det är genast. Jag hade också börjat känna mig lite understimulerad på medicinakuten och var redo för att lära mig något nytt. 

Men kanske mest av allt: efter detta år av uppbrott och avslut, ta mig någonstans bara inte här. Något måste få hända, något som är äkta framåtrörelse efter detta år av att sitta och vänta i något som dog för länge sedan. Jag måste få lämna 2022 med känslan av att något har fötts. 

Så jag bestämde mig för att alternativ två. Jag sökte i Lycksele, Skellefteå, Umeå, Hjørring, Nykøbing, Mora, Falun, Borås, Lund och oändligt många fler spontannansökningar. 

Veckan innan min intervju i Lund fick jag ett erbjudande i Borås. Jag började förbereda mig för att flytta till Göteborg, förbereda mig på ett pendla 6 mil enkel väg, köpa bil, bo i helt ny stad. Det blir bra, man kan lyssna på ljudbok i bilen, och Göteborg är väl fint, där bor en kille jag tror är lite kär i mig där, det måste blir bra. 

Jag gick på intervjun i Lund med låga förhoppningar. Om jag inte fick det i Malmö, får jag det säkert inte heller i Lund. Men så hände det otroliga – jag fick jobbet. Samma vecka köpte jag en lägenhet i Malmö och i mitten av februari får jag flytta in. 

Och nu avslutas Köpenhamns-kapitlet för den här gången. Under mina tre år här har jag bott i fyra lägenheter, jobbat på åtta sjukhus, köpt och sålt en andelslägenhet, blivit ihop och gjort slut, gått skrivkurser och skrivit en blogg. 

2022 var ett år av många förändringar. Men om jag ska vara ärlig så kan jag inte minnas ett år då jag inte flyttat och bytt jobb. 2022 var alltså ett vanligt år. Istället så är det tiden som nu kommer som kan bli annorlunda. Om allt går enligt nuvarande plan, börjar jag ju en 5 årig specialistutbildning i januari och i februari flyttar jag in i en lägenhet som det går att bo i precis så länge jag vill. För första gången finns det alltså iallafall externa förutsättningar för kontinuitet. 

inplastade kort att plocka ur en träback

Jag blir kvar i Cecilias tomma lägenhet till nyår. Jag springer nya rundor i stan och säger farväl till de vackra husen. Jag äter vårrullar, tittar på White Lotus och tänker vad som kommer sen. Nästa år innebär nygammal stad, nytt jobb och ny lägenhet. Jag gör listor för varje rum och försöker planera den nya eftermiddagsrutinen. Kanske är det 2023 jag äntligen lär mig hur man transporterar sig från arbete till kväll utan att sugas ned i ett ospecifikt, fragmenterat hål.

Eftermiddagen är min svåraste tid. Jag är för trött för att fokusera på en meningsfull aktivitet. Istället hackas timmarna upp i tusentals, otydliga bitar. Sticka i en minut. Läsa två sidor. För hungrig för att bara äta mellis, tar jag en macka nu kommer det bli fyra till. Jag misslyckas och faller till att kolla på telefonen eller YouTube. När kvällen kommer kan jag inte minnas vad jag gjort. Eftermiddagen, och egentligen mycket av min ensamtid, är ett oroligt väntande.

Över julhelgen hade jag faktiskt ett par riktigt bra eftermiddagar. Schemat var följande: jag kom hem vid 16.30. Drack en matcha. Sprang. Duschade och åt middag på en gång. Sedan lade jag mig trött, mätt och lugn i soffan och kvällen kunde ägnas åt behaglig vila. Allt gick liksom i ett och samma flöde utan utrymme för obehag eller ångest.

(Kan det här vara mitt vanligaste samtalsämne? Ja. Eftermiddagen och vår/höst/sommarstilen.)

När jag tänker på det nya året är det sådana här saker jag tänker på. De perfekta rutinerna som ska bära mig högt ovanför vardagens ihålighet. Jag vill ha inplastade scheman plocka ut en träback för alla veckans mellanrum.

Bilden av inplastade kort i träbackar måste komma från min skolgång. Jag gick i Montessoriskola och för er som inte känner till det så ser upplägget ut ungefär såhär: i början av veckan gör man en lista på vad man vill lära sig, en så kallad meny. Sedan väljer man från sin meny vad man är sugen på att göra just den dagen, vi säger att det är matte. Då går man till matterummet, och plockar ett inplastat kort ur en träback där det står vad man ska göra, ofta centrerat kring pärlor eller träklossar. Jag hade inte katederundervisning, lektioner eller läxor förrän jag började högstadiet och alla mina ordklasser har varsin färg.

Ta mig tillbaka! Det är ju så den lediga tiden ska bedrivas!

En annan tid som behöver ett inplastat kort är söndagen. Och den ensamma vardagskvällen. Den enda tiden på dygnet jag kan ha det mysigt utantill är morgonen. Kanske kan man göra olika kort, i olika färger med olika teman. Ett blått som är lugnare, ett lila med fokus kreativitet, ett grönt…

Låt mig återkomma.

avslut

Året närmar sig sitt slut och jag gör saker för sista gången. I kväll har jag mitt sista pass på jobbet. I morgon bitti när jag går av är jag inte längre internmedicinare. Om allt går enligt nuvarande plan blir jag det aldrig igen.

Det känns som att klä av sig en del av sig själv. Efter i morgon är jag inte längre medicinare. Från och med januari kommer jag istället att vara narkosläkare. Även om det med största säkerhet kommer ta en bra stund innan jag landar i min nya identitet. I början kommer jag nog känna mig mer som en gummianka än en narkosläkare. Nu ska jag ju börja om från början igen, gå från att vara en som kan till en som inte kan. Det är ännu en ny identitet att skapa plats för, eller kanske snarare en att återvända till.

För några år sedan funderade jag på att bli psykiater. Jag skrev här på bloggen att det kändes svårt att lämna somatiken och släppa taget om ett ämne man ägnat så många år att lära sig. Nu är inte anestesi och internmedicin lika långt ifrån varandra som psykiatri och somatik, men ändå känns det lite likadant.

Jag som precis börjat förstå några grundläggande intermedicinska principer ska nu alltså bara släppa dem och gå vidare. Ja, jag förstår att jag kommer ha användning för allt också på mitt nya jobb, att allt det jag lärt är en förutsättning för att kunna göra nästa sak. Men ändå. En stor del av mig vill bara fortsätta, bredda och fördjupa. Men en annan del, en som är större, vill prova om det nya blir ännu bättre.

Och förra veckan flyttade jag ur min och Cs lägenhet. Nu är det han som ska bo där och allt är äntligen som det ska vara igen. Det var inte bra för mig att bo kvar så längre. ”Välkomna till min ruin”, har jag sagt till de som kommit på besök. Jag borde ha flyttat med detsamma, jag borde ha släppt taget i samma sekund som lågan blåstes ut istället för att sitta ensam kvar i mörkret.

Det är enkelt att säga nu när jag vet var jag ska.

insöad på ett hotellrum i en främmande stad

Idag är det julafton. Jag ska jobba på akuten hela julen och befinner mig mellan både boenden och länder. Jag ska bo i min väns Cecilias kollektivs tomma lägenhet i Köpenhamn. Det finns en gigantisk TV, två stora soffor och alla element fungerar. Det finns en julgran och allt är nymålat, nyrenoverat och rent.

Igår tog jag på pyjamas och åt middag klockan fem. Sedan tittade jag på TV exakt hela kvällen. De har alla streamingtjänster. I kväll ska jag äta vietnamesiska vårrullar, för det är min favoritmat att äta när jag är ensam.

Jag låtsas att jag är insöad på ett lyxigt hotellrum i en främmande stad. Det är faktiskt en fin julkänsla, om än ovanlig. Som att vara uppe ensam på natten medan alla andra sover. En hemlig ögla i tiden.

För mig som hade en mamma som var sjuk i alkoholism så är en lugn jul det enda jag någonsin önskat mig. En jul som går att kontrollera och förutse, en jul som inte behöver pareras. Jag vet att vi är många som delar den erfarenheten och att ni är många som fortfarande befinner er mitt i den. Nästa år får nu fira med mig i ett påhittat penthouse istället.

God jul allihopa.

månadens…

Jag försökte skriva en sorts årssammanfattning i best-of-form men alla grejer jag kom på var saker som hänt den senaste månaden. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt utvecklad för att tänka i så långa perspektiv. Inget att vara ledsen över. Det fick bli en lista om månaden i stället.

smink

Jag har blivit så torr under ögonen att min concealer lägger sig i fläckar och veck. Så när jag var i Stockholm förra veckan gick jag till NK och frågade om hjälp. Nuförtiden är det svårt att få bra hjälp på varuhusen eftersom alla sminktjejer hör till ett specifikt märke. Den första tjejen jag frågade visade mig en som var helt osynlig på huden, bara ett ospecifikt skimmer. Men den kostade 620 kronor och kom i en såndär touch éclat-penna = den kommer räcka en månad max. Det var för dyrt. Så jag gick till en annan sminktjej och hon vann genast mitt förtroende. Efter att noggrant lyssnat på min fråga lämnade hon sin egen sminkdisk för ett konkurerande märke. Den hon visade var också jättebra. Kanske inte lika bra som den första, men bättre pris och mer produkt och allt sånt. Och ja, nu är det inte längre fläckigt eller veckigt under mina ögon.

SVT-play

Jag håller ju hårt i att inte vara med i Netflix / HBO eller sådant. Fram tills för en månad sedan resulterade det i att jag tittade på youtube tre timmar per dag i stället. Men så visade Camilla mig hur man laddade ned en VPN och plötsligt hade jag hela SVT-plays utbud. Det har varit en otrolig månad. Jag är generellt väldigt känslig för rörlig bild, framförallt dokumentärer producerade i amerikansk stil, och blir väldigt medryckt av allt jag tittar på. Månades bästa kommer här,

Aleksey Navaljni, sista dagarna i frihet. Efter att ha sett den är jag helt övertygad om att det kommer komma en tid efter Putin. Navaljni är så otroligt karismatisk och modig och tilldragande på alla sätt. Men jag blev lite orolig för att han inte var tillräckligt kär i sin fru. Hon verkar vara mycket kär i honom, men det var något avstängt och oåtkomligt över honom. Det är en av de svåraste kombinationerna, karismatisk och oåtkomlig. Man blir så otroligt kär men når aldrig hela vägen fram. Stackars henne. Hoppas jag har fel.

Yung Lean, in my head. Har absolut lyssnat på Yung Lean dygnet runt sedan jag såg den här. Texterna är så suggestiva och vackra, musiken är perfekt. Det är förstås ett tecken på hur långt bort från ”där det händer” man är när man upptäcker en artist först när han kommer på statlig TV.

...dryck

Nu är det ju vinter, och då är det dags för min alldeles egna, årliga vinterdrink. Det här är den godaste drinken och receptet kommer här.

1 del Luxardo

1 del limejucie

1 del Gin (man kan också bara fylla på med tonic istället, om man inte vill ha den så stark)

Skakas med is.

1 Maraschino körsbär.

…hemsida

Helt klart outlook.com. I december har jag varit dubbelt bortskämd med min egen brev-julkalender och min väns nyhetsbrev som kommit varje dag hela månaden. Finns inget som är så kul som att få mejl från vänner.

… sämsta vana

Min skärmtid har nått astronomiska proportioner. Måste verkligen, verkligen, verkligen ta tag i detta. Är det någon som har några konkreta tips? Jag såg en YouTube video om Dopamin-detox. Vilket innebär att man en dag i veckan bara ska göra tråkiga saker, eller alltså ingenting som ger snabba kickar, som skärmtid, socker, alkohol, musik. Jag tror det hade varit bra för mig. Också för att det är ett sätt att konceptualisera att ha tråkigt. Om det är något vi lärt oss från YouTube-tjejerna är det som avgör hur lycklig du är, är hur bra du är på att göra små vardagliga saker till magiska och romantiska händelser.

Jag skäms när jag har tråkigt. Jag ser det som ett tecken på att jag är en tråkig person, och föreställer mig att andra aldrig har tråkigt, att de tvärtom alltid är stressade. De andras liv är fulla, mitt liv är tomt. I och med denna metod skulle det ju faktiskt bli meningsfullt att ha tråkigt.

Kanske är jag inte lika bra på att konceptualisera och romantisera som Louise Jorge och Alice Stenlöf, men när det kommer till att intellektualisera och psykologisera – en naturbegåvning.

 

goda nyheter, decembersol

Hej allihopa. Det är svårt att skriva vackert om goda nyheter, så jag tänker inte försöka. Men jag måste ändå berätta detta för att kunna skriva om något annat. Jag nåddes av mycket goda besked i förra veckan. Resultatet blev långt bättre än vad jag hade vågat hoppas på: om prick en månad flyttar jag till Malmö och börjar jobba som narkosläkare.

Jag har haft många katastroftankar på formen: jag hade antagligen en tillfälligt sinnesrubbning när chefen ringde och inbillade mig hela samtalet. Jag har misstolkat informationen i de många mejlen. De kommer ångra sig i sista sekund. Jag har inte vågat berätta det, eftersom jag är rädd för att det inte ska vara sant. Så detta är som lite terapi för mig att skriva det här: det har hänt, det är sant, de kommer inte ångra sig.

Och nu kan vi äntligen gå vidare och börja prata om andra saker. Min hjärna har varit kapad av en ond ande som fått mig att bara tänka på en enda sak. Nu är det nya tider: decembersol i slutet av gatan.

nu kan jag inte göra mer

Nu kan jag inte göra mer. Igår hade jag min sista intervju och i nästa vecka kommer de slutgiltiga besluten. Situationen ser ut såhär: jag har mitt andrahandsval i handen och mitt förstahandsval i skogen. Förstahandsvalet har lovat att ge besked i början av veckan, och andrahandsvalet vill skriva kontrakt på onsdagen.

Nu kan jag inte göra mer. Nu borde det alltså vara möjligt att lyfta blicken mot andra saker. Tillbaka in i skrivprojektet. Jag har tänkt att jag vill hoppa av så många gånger de senaste veckorna, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Istället ska jag fortsätta efter bästa förmåga. Och det är okej att bästa förmåga bara är helt okej.

Jaja. Snart är året slut, det går att trösta sig med.

Och vad önskar ni er i julklapp? Jag önskar mig en pyjamas i bomull, ett par fodrade löpartigths och Bergtagen av Thomas Mann. Och ett badkar. Och någon som vill äta middag med mig på söndagar och som kan hjälpa mig med posten.