en underton av sailor moon

God morgon, goddag. Jag har, återigen, just vaknat efter sista jouren och detta inlägg skrivs i all hast för om en knapp timme måste jag vara ute ur dörren.

Det är vår, och därmed också tid för att tänka på vad man ska ha på sig. Dom senaste månaderna har jag kickat ganska hårt på att inte köpa saker. Det började med ett totalt köpförbud i januari, som vidare mynnade ut i ett återhållsamt ointresse för saker och shopping. 

Detta har ingenting att göra med god moral, utan med min oöverträffade förmåga och drift att förvandla allting till en ätstörning, i bemärkelsen att helt enkelt att låta mig fyllas av att låta bli. 

Att kontrollera känns som att sväva ett par decimeter ovanför. Och  just nu, ligger allt det där jag inte köper mellan marken och mig. Jag är alltså inte duktig eller god, jag bara ägnar mig åt min vanligaste drog. 

Nog om detta, tillbaka till vad man ska ha på sig. Jag har inte varit superinspirerad, men vid ett par tillfällen, på fredagar, på väg till AVA för att dricka vin med Ellen till exempel, så har jag haft på mig min vita jeanskjol. Den är hög i midjan och går ner till vaden. Den är också extremt tight, som en pennkjol. Man ser ut som en fattig, urholkad version av Joan i Mad Men. Det är faktiskt överraskande snyggt med pennkjol, men kanske hade det varit mer modernt med en lite lösare, lite rakare modell. 

Till detta har jag haft min vanliga dovt, ankäggsblåa t-shirt, och över den en midjekort omlottkofta. Jag är ju mycket förtjust i just den kombinationen, omlottkofta + något under, så som en t-shirt eller en polotröja. Det får mig att tänka på Gucci spring 2022 samtidigt som det andas min gamla vanliga ”sexig förskolelärare på 90-talet”-stil.

Ikväll, så som i om 35 minuter, ska jag på jobbfest vars tema krävde att jag köpte ett par vita strumpbyxor i spets (jag drog kortet och väntade att himlen skulle falla ner, eller att marken iallafall skulle skälva). strumpbyxorna tror jag sen kan bli kul att ha till den vadlånga, vita jeanskjolen, tillsammans med dom svarta plattåtofflor. Ni vet, dom där satans skorna jag varje år klagar över att jag är så otroligt trött på, då det känns så otroligt ute med klumpiga plattåsskor, numera ska ju foten vara nätt, men sedan aldrig kommer till skott att ersätta.

Just vita strumpbyxor + svarta plattåsandaler får mig att tänka på Tokyo, Harajuka-girls och Sailor Moon – en underton jag alltid återkommer till och söker. En strömning som var tydligare, liksom placerad i förgrunden, när jag var yngre. En gång i tiden gick jag på svartklubb i princessklänningen min mormor lät sy upp åt mig i Thailand när jag var fem. Och så idag, mer subtilt fångad i en vit strumpa och en svart sandal.