en novell jag skrev förra året, del 1.

God morgon!

Den här veckan blir det långläsning på Sardellen. Jag tänkte nämligen lägga upp en novell jag skrev förra året. För att det inte ska bli så långt kommer jag dela upp den i 3-4 delar. Det kommer en ny del varje dag. Detta är den första novellen jag skrivit (i vuxen ålder) så det känns ganska läskigt att visa detta för er. Men visst måste man göra saker man är rädd för.

”Det skulle vara bra att komma iväg innan det blir trafik”, sa han från andra sidan badrumsdörren. Jag var fortfarande blöt från duschen. Svalkan från vattnet lämnade mig snabbt. Det var juli och till och med i badrummet var det för varmt. 

Vi var på väg för att fira Niklas mammas 70-årsdag och jag stod framför badrumsspegeln och såg på mina händer. När händerna var torra syntes såren bara när man tittade nära, men vattnet förvandlade dom till grova kratrar. Omkring naglarna, ja faktiskt hela vägen runt fingertoppen, var huden inte bara blöt utan uppluckrad. Köttet vitt istället för rosa. 

Jag började dra i en hudflik på tummen. Basen var på cirka en millimeter och själva flisan var kanske tre gånger så lång. Det var svårt att se vilka flikar som gick att dra loss utan att det blödde när huden var blöt. Nästan genast sved det till. Jag såg mig om efter en nagelsax. Det är säkrast att klippa skarpt, så nära det friska köttet som möjligt. Det krävde precision. Klipper man för långt ifrån blir det en ny flisa och allt börjar om, liksom själva grundproblematiken, och klipper man i köttet istället för nära börjar det blöda.

”Jag börjar packa in i bilen. Du kanske kan sminka dig på vägen”, hördes från andra sidan dörren och ytterdörren öppnades. 

”Jag kommer!”, sa jag och slutade leta efter saxen. Jag drog på mig jeansen och en långärmad tröja. Det gjorde ont i fingrarna att knäppa jeansknappen. Medan jag gick ned för trapporna svepte pekfingret över flisan på tummen, liksom virvlade den runt, runt som en propeller. Bara jag inte drar loss den kommer det gå bra. Bara jag håller händerna i tröjärmarna tills vi kommer fram så kommer allt att gå bra. 

***

Första gången Niklas sa något om mina händer hade vi varit ihop i tre månader. Vi stod i hans hall och bredvid, bakom och framför oss stod mina flyttkartonger. Det hade gått snabbt att bära, vi var färdiga långt innan lunch. 

”Jag som avsatt en hel dag för det här. Otroligt att du har så lite saker”, sa han och tittade på mig med öm blick, som om ett litet flyttlass var samma sak som små händer. 

”Kom”, sa han och satte sig i soffan, ”vi måste väl inte packa upp just precis nu. Vi har ju hela livet på oss.”

Jag satte mig bredvid honom. Jag lutade huvudet mot hans axel och lade min hand på hans lår. 

”Tänk att du ska bo här nu. Det känns så bra”, sa han.

”Ja”, sa jag, och menade det, jag gjorde verkligen det. Och så tog han min hand och lyfte upp den framför sig och sa,

”Vad har du gjort på handen?” 

Jag ryckte snabbt åt mig handen och han släppte lika snabbt. Rörelsen bröt hårt mot resten av rummet. Jag svarade att jag klämt fingrarna i en bildörr. 

”Det måste ha gjort väldigt ont”, sa han, fångad mitt emellan att vilja tro mig och att inte kunna göra det.  

***

Efter att ha klämt vartannat finger i en bildörr fyra gånger och råkat slinta med kökskniven sex gånger slutade Niklas låtsas. Jag fortsatte. Han konfronterade mig aldrig, men det märktes att han bestämt sig för att jag ljög, för att jag ljugit hela tiden. Men det måste ha varit något med mig eller mina såriga fingrar som skrämde honom för istället för att fråga rakt ut byggde egna förklaringar, som någon som var fast besluten att både avslöja och bota en sjukdom. 

”Kanske ska du be om att ha färre patienter igen”, kunde han säga. ”Eller börja med yoga, du kanske kan följa med mamma.” Jag hade precis börjat jobba på en vårdcentral och visst, jag ofta jobbade över. Men det jag gjorde mot mina händer var inte ett symptom på stress. Det handlade om njutning. Varje gång en torr hudflik lämnade resten av kroppen spred sig en känsla som liknade den att äta varm mat. Problemet var att jag inte kunde sluta i tid. Jag fortsatte, blev övermodig, gjorde en felbedömning och drog av en flisa som kanske verkade torr men vars stjälkbas var förankrad i äkta kött. Då blev det sår som förvandlades till kratrar i duschen. Då kom det blodfläckar på kläder och servetter. 

En gång hade jag fått tag i en flisa som slingrade sig hela varvet runt fingertoppen, alltså som en spiral, det hade varit helt otroligt. Det blödde mycket såklart. Jag fick gå med plåster i flera dagar, också på jobbet trots att det var förbjudet av hygieniska skäl. 

***

”Så var vi framme”, sa Niklas och svängde in på uppfarten. Irene och Hans hus var rött. Från punschverandan på baksidan såg man resten av byn. Ett tjugotal röda trähus var placerade i en sluttning som ledde ned mot en skyddad vik. Om man följde grusvägen knappt hundra meter, och passerade det enda hus som låg nedanför detta i sluttningen, kom man till badbryggan. Hade det inte varit för havet hade sluttningen fångat hettan som en skål. Nu kom istället svala vindar från havet. 

”Grattis på födelsedagen”, sa jag och jag kramade om Irene. Niklas mamma var lång och smal. Den lösa huden i ansiktet drogs bakåt av en stram tofs. 

”Om jag fått bestämma hade vi hoppat över det här. Fira att bli äldre, det har jag aldrig förstått”, sa hon. 

”Det är en ynnest att åldras”, sa Hans och tog väskan från sin son. ”Skynda er i havet nu. Ni måste ha det otroligt varmt som kommer från stan.” 

Första gången Irene lagt märke till mina händer hade hon försökt övertala mig att åka till akuten. Irene var sjuksköterska, men hade givetvis gått i tidig pension. Vid det här tillfället hade jag och Niklas varit ihop i två år och skulle fira jul ihop för första gången. Jag var i en ovanligt dålig period. 

”Jag har aldrig sett något liknande, det kan inte vara normalt. Kanske är det en smittsam parasit du fått av någon patient”, hade Irene sagt medan vi alla fortfarande stod i hallen. 

”Ja, det där får jag ju verkligen kolla upp”, sa jag, med en ton som om också jag var förvånad över att händerna såg ut som de gjorde. Niklas bara tittade på mig, sa ingenting. När jag gick på toaletten för att tvätta händerna innan middagen stod ett paket plåster och en burk ringblomssalva på handfatet.

*** 

Del 2 kommer alltså i morgon!