Malmö vs Köpenhamn! Är Malmö verkligen.. kul, efter ett par år på andra sidan?
Jag bodde i Köpenhamn i tre år och trivdes aldrig mer än okej. Det var pandemi, jag umgicks mest med min svenska kille, mina svenska kompisar och åkte jag till Malmö så ofta det tilläts.
Det kändes som att jag stod utanför att tittade in på staden. Jag upplevde den som snobbig, liksom självförhärligande i sin avslappning. Titta så avslappnat och coolt allt är här. Det är som bekant lite svårt att känna sig avslappnad och cool när man befinner sig vid sidan av, det var alltså mer som att jag tittade på någon som var cool och avslappnad och hade roligt, än kunde uppleva det själv. Som om staden hela tiden fanns till för andra än just mig. Kanske var det pandemin, kanske är skandinaviska storstäder helt enkelt tuffa, kanske åkte jag till Malmö för ofta.
Sista året i Köpenhamn var extra sorgligt. Jag hade gjort slut med min kille, jag fick inga jobb och jag skulle vara ute ur lägenheten helst igår. När jag flyttade till Malmö blev kontrasten skarp. Allt det som hållit mig vaken om nätterna löste sig. Jag fick jobb jag velat ha länge, men ärligt talat aldrig trott jag skulle få, och en hundraårig lägenhet med träd utanför alla fönster.
Men framförallt insåg jag hur många vänner jag har här. Vänner som vill hitta på saker med mig flera gånger i veckan, vänner som presenterar mig för sina vänner och plötsligt äter man söndagsmiddag med någon ny. Om jag går ut och dricker öl känner jag bartendern och varannan person som kommer in genom dörren på Brogatan slår sig ned vid vårt bord.
Om Köpenhamn var en enda stor aggretionspunkt är Malmö total resonans. Är det för att Malmö är ett unikt litet indie-paradis? Kanske, kanske inte. Framförallt är det den enda platsen i världen som jag bott på i 10 år. Om man vill åt den här känslan, måste man nog bo på en plats ganska länge. Och just nu, är det vad jag vill.
I hela mitt vuxna liv har jag drömt om och storstaden, jag har jagat känslan av att befinna mig mitt i. Jag trodde att den känslan skulle hittas i den största staden, i Paris, Berlin, Köpenhamn, på Manhattan (dit kom jag aldrig). Kanske vill jag andra saker nu, eller så vill jag precis samma saker, men har insett att känslan jag söker inte finns på Manhattan. Mitt i, hamnar man kanske först när man är tätt omsluten.
Hur flyttar man till en ny stad utan att känna sig helt ensam och värdelös? Det kommer nog ordna sig men är rädd för hur det kommer kännas i början! Vill flytta men upplever att jag hålls tillbaka av den rädslan och vet inte hur jag ska komma över den.
Du kommer att vara ensam. Men det kommer inte vara lika ångestfyllt som att vara ensam i din hemstad. Att vara ensam i den helt nya staden är nämligen normalt, förväntat, socialt accepterat och du kommer inte hata dig själv för att du är ensam. Det kommer alltså inte att vara ditt fel. Du kommer alltså bara känna dig ensam istället för ensam och värdelös. Iallafall till en början.
S A R D E L L E N 
Så intressant att läsa! Jag har gjort samma vända fast Gbg->Sthlm och i år är det 11 år sen jag flyttade hit. Väntar och längtar dock fortfarande efter det sociala flowet du beskriver i Malmö (mina vänner och min syster i Malmö säger samma sak). Jag tror verkligen storleken, och till viss mån stadens ”vibe”, har jättestor betydelse.
Även om jag har massa underbara vänner här kan jag bli frustrerad över att det spontana, det inkluderande och mixandet av vänskapsgrupper sker så lite. Har också börjat fundera på om ytterligare en faktor är att de flesta av mina vänner här är stockholmare. Personer som är inflyttade (jag t.ex!:D ) kanske helt enkelt har en lite annorlunda ingång och beteende i vänskapsrelationer.
Ett aktuellt exempel som får illustrera.
Jag messar: Hej! Vill du se nya love is blind i helgen!
Min vän: Jag kan inte, ska se det med X!
X är hennes vän som jag ändå hängt med kanske tre gånger. I min värld är det självklart att man avslutar med ”kom med!”. Obs! Min vän är helt underbar och jag vet att hon tycker vår vänskap är viktig. Men det känns som det inte riktigt finns i blodet att öppna dörren till att mixa planer och umgängen riktigt.
Jag hör ju att jag borde testa att skaffa lite nya vänner som är inflyttade, men whos got the energy..
GillaGillad av 1 person
Så intressant att läsa, jag tror du har helt rätt i det där med att vara inflyttad spelar roll.
Och alltså: bah! Satte bokstavligen kaffet i halsen av att du inte blev medbjuden att titta tillsammans med dom! Jag litar på dig när du säger att din vän är en normal person, i såfall måste det röra sig om en stor kulturskillnad.
Som motexempel, ska ju Sofia hålla födelsedagsmiddag för mig ikväll och en som kommer är Dennis kompis Ludvig som vi båda träffat en gång.
GillaGillad av 1 person
Alla coola människor som var mina klasskamrater och bekanta under gymnasietiden flyttade till Malmö efteråt, och det gjorde mig helt övertygad om att Malmö var den enda vettiga staden att flytta till. Hösten 2022 flyttade jag äntligen dit och stod ut i… 4 månader? Längtade hem så att det värkte kroppen. Inte för att jag har massor av kompisar eller en okomplicerad relation till min familj hemma i Göteborg, men det är just den där känslan av att höra till som du beskriver. Den betyder för mycket för mig för att jag ska orka kämpa för någon annan stad. Om du fattar?
Obs inget ont mot Malmö, det är en fantastisk stad som gjorde stort intryck på mig!
GillaGilla