inför helgen

Jag ska ha på mig kläder två gånger den här veckan. Ikväll på Ales födelsedagsmiddag och så imorgon på min fest.

Ale och jag lärde känna varandra när vi bodde i Berlin. I Berlin var det enkelt ett hitta vänner att gå ut med. Folk ringde torsdag kväll, lördag morgon och söndag kväll. Men resten av tiden, jag minns inte.

Ale bjöd hem mig till honom en söndagseftermiddag för att plugga. Jag minns det så tydligt, jag var påväg ut, men ångrade mig i kön och åkte hem till honom istället. Ni vet hur det är när man är på en ny plats, det är lätt att glömma hur mycket intimitet som fattas. Man mäter sin känsla i hur mycket planer man har till helgen. Men när det kommer, alltså ett äkta intimit ögonblick, som att sitta i någons soffa och plugga medan dom andra är på klubb, först då förstår man.

Jag minns ett annat sådant tillfälle, när oväntad närhet avslöjar en egentlig brist. Det var på min resa efter att mamma dött. Jag satt i en taxi i Johannesburg tillsammans med en kille från mitt hostel, vi hade knappt hälsat men var påväg åt samma håll. Taxichaffören sa något som var absurt samtidigt som det kanske var sant och därför blev roligt, (han berättade att vi skulle bli knivmördade om vi försökte promenera in till centralstationen. Också mitt på dagen skulle detta fruktansvärda hända oss). Vi började skratta och kunde inte sluta, det var alltså ett sånt där äkta asgarv från magen. Och först då, mitt i skrattet, insåg jag att jag inte hade skrattat en enda gång sedan jag åkte hemifrån många veckor tidigare.

Skrattet i taxin ebbade ut men känslan i Ales soffa finns kvar. idag ska han fira sin födelsedag på resturang. Juste, kläder, det var det jag skulle prata om. Jag är sugen på kombinationen lång (=över knät) klänning/kjol + stövlar. En annan sak jag tänkt på är paljettklänning och kofta. Ni kanske minns den jag hade på nyår, liksom med t-shirt skärning. Visst känns det egentligen bättre att ha nyårsklänningen en vanlig dag i mars. Och på festen, kanske, kanske den svarta med tunna axelband. Ni vet som i öppningsscenen i Världens värsta människa. Jag sa till Malin: ”Som hon! Jag vill alltid se ut just så!” Hon svarade: ”du ser ju redan, alltid, ut precis just så.” Ett påstående som både kan tala för och emot att, återigen, ännu en gång, försöka likna sig själv.

Nu: buss, buss buss. Fredag betyder att jag slutar halv två. Den här veckan har jag börjat lägga femoralisblokader med ultraljud och det är så otroligt svårt. Jag upplever viss utveckling i att hitta nerverna, men att samtidigt ha en knivskarp bild över nålen känns ännu omöjligt. Att söka nålspetsen med ultraljud, alltså att jaga skuggan av en ton. 

Annons