frågor&svar: om kärlek

Jag behöver tyvärr relationsråd! Jag dejtade en kille i lite över två månader och avslutade det förra veckan. Var jättepirrig och förtjust i honom början men det började svalna en månad in. Jag började tvivla på oss som par och kunde störa mig en del på honom. Till slut kände jag bara att jag behövde sätta ett stopp på mitt tvivlande för bådas skull. Jag satt och grät i mängder när vi gjorde slut och tyckte att det var så himla sorgligt. Vi har setts några gånger efteråt i jobbsammanhang och varje gång efter att vi har skilts åt har jag gråtit så mycket och oroat mig över att jag tagit fel val och att jag ska ångra mig. Vi sågs idag och jag tyckte att han var så snygg och ville bara komma nära. Blir tokig på mig själv och fattar ingenting. Vad är dina tankar kring den här situationen? Får man ångra sig när man är den som avslutar en relation? Är rädd för att såra honom ännu mer.

Det hade varit kul att höra vad det var han gjorde som var störigt. Men jag tror inte det är viktigt för frågan så vi går vidare.

Låt oss börja med att bena ut vad det finns för möjliga utfall. Om du frågar om han vill försöka igen, kan tre saker hända. Ett, han säger nej. Två, han säger ja och du inser efter kort eller lång tid att du fortfarande tycker dom där störiga sakerna han gjorde är fett störiga och gör slut igen. Tre, han säger ja och ni lever lyckliga i alla era dagar. 

Alternativ två, det enda som behöver disskuteras, skulle ju innebära att du nog vet ännu lite mer säkert att han faktiskt var väldigt störig. Så när du då möter den separationsångest du upplever nu, en oundviklig effekt av att sluta vara med någon, så kanske (kanske) du kan se det som just separationsångest och inte som att du valt fel. 

En fjärde sak som inte kan hända, men som jag ofta är livrädd för, är att han ska säga ja och att du sedan ska ångra dig men inte kunna göra något åt det utan istället fastna och hållas gisslan av ditt tidigare beslut. Så kan det alltså inte bli. Man får ångra sig, och sedan får man ångra sig igen, som Hannah och Amanda brukar säga. 

Ytterligare ett utfall, är att du bestämmer dig för att det du nu känner är just separationsångest, och väljer att sitta lite med dina känslor, låta obehaget komma och lämna dig som en våg. Det går nästan inte att lämna en person utan att få en dålig känsla i kroppen. Så enbart obehaget i sig, är sällan ett tecken på att man valt fel. Min kompis Emilia som är parterapeut sa till mig, när jag ställde henne exakt samma fråga precis efter mitt senaste uppbrott, vad är det som egentligen har ändrat sig mellan er, mer än att du saknar honom?

Jag följde inte hennes råd. Istället satte jag mig i stället på ett 24 timmars tåg från Florens till Köpenhamn, och frågade om han ville försöka igen. Han sa nej. Tur, kunde jag känna i efterhand. Jag ganska säker på att vi hade gjort slut igen. Men något ska man ju förstås ägna sig åt medan dagarna går.

Och det är helt socialt accepterat att såra varandra. I den moderna kärleken är den enda lagen som råder, att man måste vara sann mot sina egna känslor, true to self, följa sitt hjärta, söka sin egen inre röst. Allt du gör, i syfte att utkristallisera din egna sanna känsla, hur det än må påverka människorna runt omkring dig, är okej. Det enda egentliga brottet du kan begå, är att inte vara lycklig och att inte leva autentiskt – alltså alternativ fyra, det som inte kan hända. Det har att göra med den rådande hyperindividualismen.

Detta är förstås ingen naturlag, utan alltså något som gäller i vår kultur just nu. Jag menar, det går ju att föreställa sig en helt annan sorts kärlekskultur, där det viktigaste inte var att vara true to self, utan att bry sig om den andre, att var lojal, eller typ att säkra en ekonomisk framtid för sina föräldrar när dom blir gamla.

En sista sak man kan säga om detta, är att en månad är ganska kort tid. En äkta förälskelse brukar sitta i lite längre. Jag tror att du kommer tröttna igen.

Lycka till! Glad alla hjärtans dag, vi ses på Eva Illouz ikväll ❤