skriva som Tichý, berätta som Tart

God morgon. Igår öppnade barer och cafér och restauranger här i Köpenhamn. Jag gick förbi och tittade på dem igår kväll när jag var ute och gick. Det kändes som ett lagom första steg. För vad betyder det här egentligen; att jag ska börja gå och dricka vin och prata med främlingar och sitta på caféer och skriva istället för vid mitt skrivbord? Jag som precis börjat trivas med isoleringen.

Istället för att dricka vin med vänner jag inte har på den här sidan av sundet så började jag läsa The Golden Finch av Donna Tart. Den känns redan som en välbehövlig kontrast mot de post traumatiska surrealisterna jag läste förra veckan. Jag skrev lite om Renheten här men har ännu inte fått ihop ett inlägg om Irakisk Kristus. Det kommer nog inte komma något heller. F sa att det var alla smarta indiekids favoritbok när han jobbade på studentradion. Efter att ha läst ut den är jag ganska säker på att de poserade, för även om det var intressant och smart (och hemsk förstås, bara blod och krig och död) så var den lite tråkig. Man fick liksom aldrig något flow utan behövde anstränga sig varje sida. Det hör verkligen ungdomen till att älska böcker man inte förstår. Som att ha vinterjackan öppen i januari fast att man fryser för att man tycker man ser ”lite stor ut” när den är stängd.

The Golden Finch däremot är motsatsen till trög. Det känns mer som att sugas in i en VR-spel och man glömmer bort att historien egentligen bara finns inuti sitt eget huvud och består av svarta streck på ett papper.

Jag tänker på andra saker när jag läser en sådan bok där hela behållningen är ”storyn”. Jag blir intresserad av berättarhantverket, som att titta på en avancerad konstruktion och försöka förstå hur alla små bitar sitter ihop och bildar en så fulländad helhet. Vad är det som gör en berättelse spännande? Hur skapar man intresse för karaktärer?

Första kapitlet börjar med att huvudpersonen fryser på ett hotellrum i Amsterdam för att han inte hann packa med sig några vinterkläder från New York. Bara på ett par meningar har det väckts så mycket frågor hos mig som läsare, varför är han i Amsterdam? Varför behövde han lämna New York så fort? Bara detaljen att låta sin huvudperson vakna upp på ett hotellrum visar att något har sats i rörelse.

Att läsa en sådan här bok gör mig så sugen på att försöka fånga det dramaturgiska receptet och härma. För visst vill man kunna skriva som Tichý men jag vill ännu hellre kunna berätta som Donna Tart.

F sa att han läst på twitter att det inte fanns en enda intervju med Donna Tart där man undgick att kommentera hur liten och petite hon var. Det är ändå otroligt, det finns liksom ingenting i vår samtid som vi gillar så mycket som små kvinnor. Det är liksom det bästa, finaste vi vet. Det finns inget vi blir så imponerande av som att svälta i ett överflöd, självkontroll är det enda vi inte kan köpa.

Min mamma, som var överviktig hela sitt liv, använde alltid Oprah’s figur som bevis på att det var omöjligt att gå ner i vikt. Om inte ens världens rikaste kvinna, som har råd med alla PTs och kockar i världen, kan ha en perfekt kropp: hur ska någon då klara det? Det gjorde min mamma så ledsen att Oprah var tjock.

2 reaktioner till “skriva som Tichý, berätta som Tart

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s