Från hallen till köket går en smal korridor. Den inleds med ett valv och väggarna är målade i samma färg som hallen, rosa med mycket persika. I korridorer ska man ha foton på vänner och familj. (Många foton, många vänner, mycket kärlek, en obruten familj). Till mina vänners stora fasa har jag därför önskat mig inramade bilder på dom till min födelsedagsfest.
Mina vänner lider av någon sorts foto-fobi. Jag tror det finns ett foto på mig och mina två bästa vänner. Det är en polaroid och den sitter på Ns kylskåp. Hon skrek rakt ut när jag berättade om min önskan igår kväll. Jag vet, sa jag, men det är min födelsedag och nu är det här vad jag vill ha.
Jag har också egentligen samma sjukdom. När jag back packade i södra Afrika som tjugo-någonting efter min mamma dött bestämde jag mig för att inte ta en enda bild. Jag tittade på de andra turisterna som fäktades med selfie-sticks med avsmak. Jag stod bredvid med telefonen i fickan framför allt det vackra, övertygad om att dom bröt något som jag lämnade orört. Min tanke var att deras fotograferande förvisso kanske sparar ett nu till sen, men det klyver också nuet, förstör något som aldrig går att få igen.
Inte en enda bild har jag från min resa. Suck. Som sagt, jag var tjugoett eller tjugotvå, ni minns hur tvärsäkert det var. Jag fotar fortfarande nästan aldrig något. Delvis för att jag inte har någon bestämd känsla för det, av vana, av fåfänga, för att slippa höra mina vänners plågade skrik, och så delvis kanske på grund av gamla, en gång brinnande, idéer.
S A R D E L L E N 
Det var precis den här typen av innehåll jag tänkte på när jag skrev min förra kommentar om att jag är nyfiken på ditt nya hem! Hemmet är ju så viktigt på många sätt, även om vi kanske inte spenderar så mycket tid där i jämförelse med vad vi gör på t.ex. våra jobb (i alla fall så länge man inte är student eller arbetssökande eller ja, du förstår). Jag är alltid intresserad av andra människors hem, tycker det är kul att få se och att få veta historierna bakom en särskild stol eller hylla eller väggfärg.
Gällande fotograferandet är det samma fast tvärtom för mig. Jag har alltid fotograferat och alltid varit besatt vid att dokumentera mitt liv i bild; oavsett om det är mitt utseende eller mina vänner eller bara någon vacker växt i någon trädgård någonstans. Jag är besatt av att fotografera. Och jag kan ibland skämmas över det, den här konstanta upptagenheten vid mitt eget liv? Precis som med bloggandet… Försöker dock tänka att det är mänskligt? Att vilja bevara.
GillaGillad av 1 person
jag gillar också att veta hur folk har det i sina hem. tycker det är jättekul att hålla på med. som att vara scenograf typ. men det kräver ju helt klart att man är ganska rik, inredning är en materialsport. det är ju lätt att handla på blocket om man bor i sekelskiftes-lägenhet osv osv.
men det skulle bli så konstigt med bilder här inne, bryta formen helt och hållet. och det känns som att det blir så mycket mer en tävling, enklare att jämföra sig själv med en bild än med en text. roligare om ni får bygga upp en helt egen fantasi om hur det ser ut hemma hos mig. och jag tänker att man då kan ”inspireras” mer fritt. eller jag vet inte. jag är också dålig på att fota.
du får säga till när du är i Malmö nästa gång så får du komma och kolla själv 🙂
GillaGilla
Så sjukt. Har liknande erfarenhet från samma ålder. Var i Milano med mitt ex (vi försökte ”rädda” vår relation, det gick sådär). Glömde bort min laddare på ett hotell, sen åkte vi till en liten bergsby där det inte fanns en enda elektronikaffär. Eller jag letade inte? Ville typ… försvinna in i stunderna? Vara ”in the moment”, han ba du kommer minnas allting sen. Jag minns typ ingenting!!!!! Ångrar varje dag att jag inte har visuella påminnelser om allt fint. Överskattade minnet. Svor jag skulle börja fota mer efter det och har typ hållit i det. Känns bra. Nån dag snart vill jag framkalla (eller vad man nu säger) massa bilder å sätta upp hemma. Så mysigt å va omgiven av saker å människor man älskar. Älskar den här bloggen!! Vill rama in den oxå. Puss från en ny läsare
GillaGilla
tack vad gullig du är!
och så olika man är. jag tror helt klart man minns på det sätt man är van vid. för mig som aldrig fotar så minns jag resan precis som vanligt, utan foton liksom.
GillaGilla
Vad intressant att läsa både ditt inlägg och kommentarerna! Jag fotar ofta, nästan jämt, dokumenterar mitt liv på olika sätt som jag sällan delar med mig av. Och skäms ibland över att jag alltid ska ta en bild på olika grejer, precis Linnea skriver om här ovan. Vet inte om jag minns mer eller mindre på grund av mitt dokumenterande, men jag vet att mitt minne i sig består av bilder, det är så jag minns, i bilder. Gillar att få läsa om din lägenhet och som du skriver, själv få måla fram bilden av den i mitt minne.
GillaGilla