Vi har alltid bott på slottet

Som jag skrev i förra inlägget har jag nu läst färdigt Leandoers Längta bort – Längta hem. En bra sak med att läsa en 400 sidor lång essä om litteratur är att man får många lästips. Den första boken jag läste från Leandoers litteraturlista heter “Vi har alltid bott på slottet” och är gotisk skräckroman skriven av Shirley Jackson. Att läsa den här berättelsen kändes som att dricka något mycket sött och mycket starkt. 

Shirley Jackson föddes i San Fransisco 1916 och hennes föräldrar var “country club-people”. När jag läser om Shirleys tidiga liv ser jag framför mig gröna gräsmattor och vita tenniskjolar. Shirley gjorde uppror mot allt hennes mamma stod för. Hon gifte sig med en judisk intellektuell och i deras lägenhet på Manhattan hade dom minst sex katter, ofta tjugo, och fest varje dag. Tillsammans missbrukade dom mat, alkohol och relationer. Hennes man var notoriskt otrogen med sina studenter och dom förolämpade sina gäster och hade stora gräl framför barnen. 

Shirley beskrivs som en ovanlig skräckförfattare. I förordet beskrivs hur hennes berättelser är starkt kopplade till platser, hus, och det som förändras är relationen till dessa platser, som pendlar mellan två tillstånd: höra hemma / inte höra hemma. Det finns inget behov av överraskningsmoment, ingen mask att dra av. Det är vardagen, dom vanliga där utanför, dom välmenande grannarna som utgör grymheten.

Vi har alltid bott på slottet är en nätt roman som passar sig perfekt för att läsa sena sommarkvällar som vägrar bli svala. För sex år sedan var dom sju medlemmer i familjen Blackwood. Men efter att någon lade arsenik i sockerskålen, och alla familjemedlemmar utom systrarna Mary Cathrine och Constance åt av sockret, är det nu bara dom kvar. Deras farbror Julian åt mycket lite av sockret och också han överlevde, om än invalid och dement. Constance anklagades för giftmordet men frikändes. Tillsammans lever dom ett isolerat liv i det finaste huset i utkanten av staden, med få besök och många låsta grindar mellan sig och de övriga byborna. 

I romanen beskrivs byborna som lika enkla som elaka. I stycket nedan tycker jag se prov på den här rädslan förtäckt till överlägsenheten mot det vanliga, ett nödvändigt försvar mot normen som avvisat en. Jag ser det som ett sätt att försöka överleva känslan av att känna sig helt off. När man känner sig exkluderad från massan är det nödvändigt att skapa sin egna enklav med absoluta gränser. Att låsa grindarna om sitt hus som ligger mitt i byn. Jag tror att Shirley Jackson, på riktigt, var rädd för dom som inte förstod henne.

Stycket utspelar sig när Mary Cathrine är inne i byn för att handla och låna böcker på biblioteket, och precis blvit öppet hånad av både barnens ramsor (“Merricat får det vara en kop te? O nej Merricat, det är gift i det“) och av Jim Donell, en brandman i byn (“Jag hörde att ni skulle flytta?”).  Mary Cathrine tänker,

“När Jim Donell kom att tänka på något att säga sade han det ofta och på så många sätt som möjligt, kanske för att han fick mycket få idéer och måste krama ut varenda en till sista droppen… och jag uppställde en regel för mig själv. Tänk aldrig på något mer än en gång. Jag bor på månen, sade jag till mig själv, jag har ett hus alldeles för mig själv på månen.” 

För alla vi som i svaga stunder tröstat oss med: “det är för att jag är smartare än dom andra barnen som jag inte får vara med” finns det mycket att hämta i den specifika sortens utanförskap som Shirley Jackson fångar. Också i bokens avslutande repliker tycker jag mig kunna se samma sak, i kombination med ett ständigt pendlande, vem är egentligen rädd för vem?

“Stackars alla främlingar, dom har så mycket att vara rädda för”.